Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 3 september 1949 - Utvecklingen av koordinatväljare och koordinatväljarsystem för telefonstationer, av Bertil Bjurel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
574
TEKJiTSK TIDSKRIFT
Fig. 1. Gruppväljare för 10 avgående trafikriktningar med
10 ledningar per riktning uppbyggd av 10-nrs väljare,
överst enligt den klassiska grupperingstekniken och underst
enligt Palmgrens och Betulanders mellanledningsprincip.
man ej utforma en tillräckligt driftsäker väljare.
En orsak torde varit att koordinatväljaren med
den tidens schemateknik ej var direkt lämpad
för automatisering av storstäder som New York
m.fl. då aktuella projekt. Eftersom man i början
av automatiseringen enligt uppgifter lämnade av
en vid den tiden till Bell knuten ingenjör var
inställd på att bibehålla telefonisterna även för
lokaltrafiken, hade man nämligen huvudsakligen
intresse för väljare med stor nummerkapacitet
lämpade för val av ledningar mellan olika
stationer. Vad orsakerna än var, valde man för
USA:s automatisering mekaniska väljare av
strowger- och paneltyp, en utveckling, som man
förmodligen senare haft anledning ångra.
Utveckling av
Palmgren—Retnlanders svenska markörsystem
Om vi från USA vid denna tid flyttar oss över
till Sverige finner vi pionjärerna inom svensk
telefonteknik sysselsatta med utveckling av ett
flertal olika mekaniska väljare. Dåvarande
linjeingenjör G A Betulander hade för utveckling av
automatiska telefonsystem tjänstledigt från
Telegrafverket sedan 1910 och arbetade tillsammans
med ingenjör N Palmgren i firman AB
Auto-telefon Betulander, Liljeholmen.
År 1912 var dessa herrar sysselsatta med försök
att konstruera en automatstation uppbyggd en-
bart av 10-nummers mekaniska väljare enligt
Betulanders konstruktion. Uppfattningarna om
den lämpliga väljarestorleken gick på den tiden
kraftigt isär. Medan Betulander höll fast vid sin
10 -nummers väljare, arbetade andra uppfinnare
på mekaniska väljare med upp till 10 000
nummers kapacitet. Betulanders 10-nummers väljare
kunde givetvis av ekonomiska skäl ej
konkurrera med de större väljaretyperna, så länge man
höll sig till den klassiska schematekniken. Det
fordras nämligen inte mindre än elva
10-nummers väljare för att ersätta en enda väljare med
100 nummers kapacitet. Betulanders envishet
hade emellertid den effekten, att hans
medarbetare Palmgren angrep schematekniken och år
1912 lyckades han nå ett resultat, som inom
telefontekniken utan överdrift måste kallas
revolutionerande. Palmgren inlämnade nämligen detta
år tillsammans med Betulander en
patentansökan (Sv. pat. 38514) på en helt ny teknik i fråga
om väljarekopplingar. Att beteckna den lösning,
som dessa herrar redan 1912 kom fram till som
revolutionerande, är ingen överdrift, då de
moderna koordinatväljaresystemen både i USA och
Sverige bygger på de i patentet angivna idéerna.
Den allmänna principen för Palmgrens och
Betulanders patent framgår av fig. 1. I figurens
övre del visas en gruppväljare för tio avgående
trafikriktningar med tio ledningar per riktning,
anordnad enligt den klassiska schemateknikens
principer och uppbyggd av elva olika
10-nummers väljare. I figurens undre del visas ett antal
gruppväljare med samma kapacitet men
anordnade enligt Palmgrens och Betulanders patent.
Av figuren framgår att man vid det klassiska
förfarandet först väljer önskad trafikriktning
genom ett numeriskt val och därefter uppsöker
en godtycklig ledig ledning för den valda
riktningen genom ett onumeriskt val. Det
numeriska valet sker i en första 10-nummers väljare,
ansluten till den inkommande ledning, och det
onumeriska valet i en andra för varje
trafikriktning avdelad 10-nummers väljare. Vid denna
väljaregruppering blir väljarnas utnyttjning låg.
De tio väljarna till höger i figuren är nämligen
exklusivt avdelade för den till inkommande
ledningen anslutna väljaren, trots att endast en av
dessa användes för varje samtalsförbindelse.
Ser man på den nya lösningen och endast
betraktar det med heldragna linjer visade
arrangemanget, förefaller det att i mycket likna det
äldre. Det representerar emellertid en helt ny
grupperingsteknik, som ger möjlighet att över de
tio sekundära väljarna uppkoppla flera
samtidiga samtalsförbindelser. Ledningar, som
tillhöra en viss trafikriktning har här ej inlagts i
en bestämd 10-nummers väljare utan fördelats
på samtliga 10-nummers väljare i figurens högra
del. Det numeriska valet har således överflyttats
från den till inkommande ledningen anslutna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
