Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 3 september 1949 - Utvecklingen av koordinatväljare och koordinatväljarsystem för telefonstationer, av Bertil Bjurel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 september 1949
575
primära väljaren till de efter denna liggande
sekundära väljarna. Tack vare detta arrangemang
kan de sekundära väljarna göras gemensamma
för flera primära väljare, på det sätt som visas
med streckade linjer i figuren. Sedan ett
samtal uppkopplats t.ex. över den primära
väljaren 1 till trafikriktning II kan nämligen ett
nytt samtal mycket väl uppkopplas över den
primära väljaren 2 till samma eller annan
trafikriktning över en godtycklig, ledig
sekundärväljare osv.
Vid den väljaregruppering, som visats i fig. 1,
skulle man kunna ansluta inte mindre än lio
primära väljare till tio gemensamma sekundära
väljare och trots detta kunna uppkoppla tio’
samtidiga förbindelser. Man skulle således
erhålla inte mindre än lü kompletta gruppväljare
med en materialåtgång av enbart 20 olika
10-nummers väljare, medan den klassiska lösningen
skulle kräva 10X 11 = 110 olika 1 O-nummers
väljare eller tio 100-nummers väljare. Vanligen
kan man i en gruppväljare ej utnyttja de
sekundära väljarna så långt som här antytts. Det skulle
nämligen då allt för ofta hända att man ej kunde
nå en viss avgående ledning, emedan härför
behövlig sekundär väljare vore upptagen för annat
samtal. Materialvinsten blir därför i praktiken
lägre, än som här sagts, men ändock väsentlig.
Priset man får betala för vinsten vid en
väljargruppering enligt Palmgren—Betulander är en
mer komplicerad uppkopplingsteknik. De
tekniska anordningarna härför — markörerna —
måste nämligen uppsöka inte enbart en ledig
ledning vilken som helst, utan en ledig ledning,
som har tillgång till ledig mellanledning, dvs.
ledig sekundärväljare. Även om markören blir
komplicerad, blir ändock dess
anläggningskostnad relativt obetydlig. Den göres nämligen
numera gemensam för ett ofta mycket stort antal
väljare. Detta har blivit möjligt i dagens
telefonteknik tack vare den snabbhet med vilken
koor-dinatväljarna kan inställas.
Den nya tekniken för väljaregruppering har här
berörts i samband med uppbyggnad av
gruppväljare. Den är i samma grad tillämpbar för
andra väljaresteg och arrangemanget i fig. 1 kan
mycket väl tänkas använt som ett gemensamt
sökare-ledningsväljaresteg, varvid abonnenterna
anslutes till de inkommande ledningarna 1—10
och ledningarna till höger uppdelas i en grupp
för avgående trafik och en för ankommande.
Utveckling av den svenska koordinatväljaren
Vid de fortsatta arbetena fann Palmgren och
Betulander snart att man borde ersätta den
mekaniska 10-nummersväljaren med enbart
telefon-reläer. År 1917 färdigställdes för Telegrafverket
en av reläer uppbyggd station om 1 000 nummer,
som tack vare markör- och
mellanledningsprin-cipen var relativt ekonomisk i sin uppbyggnad.
Fig. 2. Koordinatväljare; överst Betulander—Palmgrens, i
mitten modernt svenskt utförande med tio bryggmagneter,
underst amerikansk typ med 20 bryggmagneter.
I Sverige uppträder koordinatväljaren år 1919.
Betulander och Palmgren lämnar nämligen den
2 april detta år in patentansökan på en
koordinatväljare i princip lik den amerikanska, men
vad det konstruktiva utförandet beträffar
representerande en praktiskt utförbar och driftduglig
väljare. Om de svenska uppfinnarna fått idén
till koordinatväljaren från Amerika, eller om
den fristående uppkommit i Sverige är ej med
full säkerhet känt. Övervägande skäl tala
emellertid för att byrådirektör Olsson i
Telegrafstyrelsen, som hade goda förbindelser med Bell i
USA, hört talas om den amerikanska
koordinatväljaren och överfört nyheten till Betulander.
Eftersom den av Palmgren och Betulander här
i Sverige utvecklade schematekniken var direkt
som skapad för koordinatväljaren, och man här
dessutom hade byggt en station, där stora
relägrupper ordnade i koordinatsystem direkt kunde
ersättas med koordinatväljare, insåg man genast
koordinatväljarens utomordentliga värde. Ett
bevis härför är den snabbhet med vilken man
handlade. Redan hösten samma år
patentansökan på koordinatväljaren inlämnades, alltså
1919, ombyggdes nämligen en del av
relästationen i Stockholm för koordinatväljare. Vilken
utomordentlig prestation det innebar att på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
