Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 3 september 1949 - Telegrafverkets markörsystem, av Nils Rönnblom - L M Ericssons koordinatväljarsystem, av Christian Jacobæus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 september 1949
583
värt stora besparingsmöjligheter. Däremot finns skäl, som
talar för att telefonväxlar med en kapacitet över den
storleksordning upp till 5 000 nummer, för vilken
Telegrafverkets markörsystem främst avsetts, skall kunna erhållas
för ännu lägre kostnad per abonnentnummer, exempelvis
genom ett markörsystem enligt de senast utvecklade
amerikanska förslagen. Man skulle härvid få introducera
mycket stora markörer, men då dessa stationer normalt alltid
är bemannade, bör de stora markörerna i och för sig
knappast väcka farhågor. Man har sålunda anledning att
angripa problemet om lämpligaste markörsystem för de
stora och största telefonstationerna.
Fig. 5.
Skal-enlig bild au
besparingar i [-material-åtgång-]
{+material-
åtgång+}
genom mar.
körsy stern;
t.v. äldre
system,
t.h. modernt.
Den besparing i anläggningskostnad markörsystemet
medför är betydande även om dess storlek ännu icke kan
anges exakt, bland annat på grund av att den
trafikavveck-lande förmågan icke är fullt exakt känd. Besparingen i
jämförelse med kostnaden för Sundsvalls första med
koordinatväljare utförda anläggning av år 1926 åskådliggöres i
huvudsak skalenligt av fig. 6. Proportionen är 21 :8.
Eftersom markörsystemet enligt sakens natur medför lägre
kostnad endast för själva väljarstegen och icke för register,
reläsatser för mellanortsledningar och dylikt, blir den
totala relativa kostnadssänkningen mindre. Enligt en på
delvis preliminära kostnadsuppgifter baserad beräkning,
som omfattade de av landets kvarvarande manuella
telefonstationer, vilka den 1 juli 1947 hade 60—2 000
huvudabonnemang och till antalet var 1 542, fick man som
kostnad för automatisering med koordinatväljaresystem av
hittills använda typ 27 % högre anläggningskostnad för
själva väljare- och reläutrustningen än för automatisering
med markörsystem. Då den absoluta kostnaden får räknas
i hundratal kronor per abonnent, blir den sammanlagda
absoluta kostnadsdifferensen sålunda mycket betydande.
För telefonväxlar med mindre kapacitet än 200 nummer
synes en övergång till markörsystem icke erbjuda nämn-
Fig. 6. Utrustning för siduägssystem i
Sundsvall.
L M Ericssons
koordinatväljarsystem
Civilingenjör Christian Jacobceus, Stockholm
621.395.344
Den mest framträdande principiella skillnaden mellan L M
Ericssons koordinatväljarsystem och de amerikanska samt
Telegrafverkets system är, att L M Ericsson använder
koordinatvälj ar bryggan som en 20-linjers väljare. Detta
har uppnåtts genom att införa en sjätte stång på väljaren
och fördubbla poltalet. Genom att slå till en av väljarnas
fem ordinarie stänger, utväljes en viss kontaktgrupp
innehållande två ledningar. Den sjätte stången kopplar in den
övre eller undre ledningen av de två i det utvalda paret,
beroende på om den ena eller den andra stångmagneten
attraheras, fig. 1.
1 fråga om storleken av markerargruppen intar L M
Ericsson en ställning mellan Telegrafverket och
amerikanarna, med en viss tendens att närma sig de senare.
Detta är speciellt märkbart vid interurbanstationerna, där
markerare användes som kopplar genom hela stationen.
Anledningen till detta är, att man härigenom sparar
material. Man kan resa invändningar mot för stora grupper,
som för sin funktion beror på endast ett organ, Ett fel i
ett sådant organ har emellertid endast i mycket sällsynta
fall verkligt katastrofala följder. I allmänhet kommer ett
fel i en markerare att betyda, att någon mindre del av
den betjänade väljargruppen sättes ur funktion. Dessutom
utföres markerarna med stor omsorg och dubblering av
alla viktigare strömbanor, så att man har anledning
hoppas att fel ytterst sällan skall behöva förekomma. Till
driftsäkerheten bidrar, att markerarna ständigt är i bruk,
vilket enligt all erfarenhet i telefonstationstekniken ger en
bättre funktion.
I motsats till Telegrafverkets system är samtliga L M
Ericssons system att betrakta som icke dekadiska
registersystem. I ett markerarsystem ligger det så nära till hands
att skaffa sig frihet i uppbyggnaden av stationer och nät,
att man icke slaviskt bör följa den dekadiska
uppbyggnaden som ur vissa andra synpunkter är att föredra.
I L M Ericssons system har man strävat efter en
standardisering av väljarstativ och markerare. De specialiteter
och lokala anpassningar som är oundvikliga då man har
en skiftande kundkrets liar förlagts till löstagbara organ
som ej griper in i grupperingar och väljarfunktioner.
Variationerna återfinnes sålunda i snörlinjesatser, register,
föreningsledningar osv. Endast härigenom kan man få ur
tillverkningssynpunkt förmånliga stationer. Den
standardisering, som de amerikanska systemen uppvisar, blir
emellertid av allt att döma omöjlig att uppnå.
Samtliga koordinatväljarstationer utföres normalt för
48 V. Vid denna spänning har gnistsläckningsproblemen,
särskilt för stångmagneterna, kunnat få en tillfredsställan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
