- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 79. 1949 /
600

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 10 september 1949 - Konservburkar av aluminium, av W S - Kursverksamheten vid Stockholms Högskola - TNC: 16. Stympning av ord, av J W

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

600

TEKNISK TIDSKRIFT

Konservburkar av aluminium utställdes i den norska
avdelningen på S:t Eriksmässon 1949. Då man för över
15 år sedan började använda aluminiumburkar i den
norska konservindustrin, gjordes de av obehandlad
aluminiumplåt, täckt endast av det naturliga oxidskiktet utan
någon förstärkning mot kemiska angrepp från innehållet

1 burken. För många konservslag var detta helt tillfyllest,
men för vissa inläggningar var en förstärkning av
motståndskraften mot kemiska reaktioner önskvärd. Efter
omfattande försök kom man kort före kriget fram till en
metod att på elektrokemisk väg anbringa ett mindre än

2 /< tjockt oxidskikt på plåtytan. Genom denna metod har
aluminium som burkmaterial fått utmärkta egenskaper i
korrosionsavseende och kau användas för många ändamål,
där förtent plåt måste vara lackerad. Även för varor som
innehåller mjölk är aluminiumplåten smakfri, och inte
heller köttkonserver får någon som helst "blecksmak".
Aluminiumburkarna är vidare synnerligen tilltalande för
ögat, de är mycket lätta att öppna och sparar
fraktkostnader genom sin ringa vikt. Friset är endast obetydligt
högre än bleckplåtens. WS

Kursverksamheten vid Stockholms Högskola har
utvidgat sin tekniska avdelning för hösten 1949 främst för
att i så stor utsträckning som möjligt ge institut- och
gymnasieingenjörer möjlighet till vidare utbildning, då ju
som bekant KTH kan ta emot endast ett mycket begränsat
antal extra eller specialstuderande. Emedan vidare
kursplanerna vid alla tekniska skolor av förklarliga skäl
släpar efter den tekniska utvecklingen, har Kursverksamheten
på sitt program utöver stommen av mera grundläggande
kurser tagit upp flera kurser, som behandlar
naturvetenskapernas och teknikens allra senaste landvinningar.

Bland kurser av grundläggande karaktär kan nämnas
Räknestickan, Hållfasthetslära, Ritteknik (både
niaskin-och byggnadsteknisk) samt Teknisk termodynamik. En
nyhet för hösten är Ferspektivritning, omfattande olika
metoder att konstruera linjeperspektiv samt lagarna för
skuggperspektiv. Inom den maskintekniska avdelningen
finns bl.a. en högre kurs i Hållfasthetslära, som behandlar
mer avancerade hållfasthetsproblem och förutsätter
förkunskaper svarande mot ingenjörsexamen. Motsvarande
förkunskaper förutsätter också Svängningsproblem inom
tekniken, Gasturbiner och Servoteknik. För kurserna i
Förbränningsmotorteknik, Kylteknik, Flygteknik och
Reak-tionsmotortcknik är kravet pä förkunskaper ej sä stort.
Inom det byggnadstekniskti facket kan nämnas
Byggnadsteknik och Byggnadsstatik I och II, vilka alla tre bedrivs
på högskolestadium, samt Byggnadsmateriallära och
Samhällsplanering. Bland de elektrotekniska ämnena ger de
rent teoretiska kurserna Besselfunktioner samt
Fourier-serier och operatorkalkyl delar av det matematiska
underlaget för avancerad elektroteknik. Elektrisk
anläggningsteknik, Servoteknik och Radioteknik H förutsätter också
ingenjörsexamen inom det elektrotekniska resp. det
teletekniska facket liksom de moderna tillämpningarna
Televisionsteknik, Radarteknik I och II och
Ultrahögfrekvens-teknik. Elektromaskinlära och Radioteknik 1 kräver
däremot mindre förkunskaper. Sändaramatörer har att välja
på en grundläggande kurs och en högre kurs, kallad
Radioteknik för sändaramatörer, med en omfattning
motsvarande kunskaperna för radioamatörcertifikat (klass A och B).

TNC

1(>. Stympning, av or<l

TNC 2, Skrivregler, innehåller bl.a. principer för ords
förkortning i skrift, såväl avbrytningar, till exempel adr. för
adress, som sammandragningar, till exempel jfr för
jämför, och även andra förkortningstyper.

I)et förekommer emellertid inom enskilda
intresseområden, företag o.d. ofta en friare Ivp av beteckningar.

Ett studium av militärväsendets, postens, telegrafens,
järnvägens, tullens osv. interna beteckningar, exempelvis för
tjänstetitlar, är i detta sammanhang givande. Fbh kan
betyda förste bokhållare, bi eller briö byråingenjör, bch eller
lire byråchef, stins stationsinspektor, ti tågledare, tid
trafikledare .. . Man finner mycket litet av system och regler i
dessa exempel, men om vederbörande är nöjda med
beteckningarna och behåller dem för sig själva och inte
besvärar allmänheten med dem, så är inte mycket att
invända. Man kan dock inte värja sig för tanken att mera
system vid beteckningarnas uppbyggnad skulle vara I i 11
lättnad även internt.

Beteckningar av denna art utläses antingen bokstav för
bokstav eller också som det åsyftade ordet, alltså fbh
antingen som eflbehå eller som förste bokhållare. Om
beteckningen själv som den står kan utläsas som ett ord sker
tletla ofta i praktiken, t.ex. stins, och internt ibland även
t.ex. briö för byråingenjör. Inte heller mot detta finns
mycket att erinra. Ibland kan det tvärtom vara så lyckligt
alt det allmänna språket berikas med bekväma ord,
bildade på detta sätt, som trängt ut ur den slutna
fackkretsen. Ett exempel härpå är just stins, som är upptaget
som ett självständigt ord i Svenska Akademiens ordlista.
Ett annat exempel är lok för lokomotiv.

Det kan också hända att man avsiktligt stympar alltför
långa ord, inte för beteckningsändamål utan för att få
lättare uttalade kortformer, t.ex. bil för automobil, bio för
biograf, huss för omnibus, cykel för bicykel, foto för
fotografi, super för superheterodynmottagare, förleden el- för
elektrisk eller elektro-. I talspråket vimlar det av sådana
kortformer, ibland från början skrivförkortningar, såsom
genrep för generalrepetition, korp- för korporations-, lissa
för licentiera, matte för matematik, pang för pensionat,
temp för temperatur, tenta för tentera . . . Oftast är det väl
via slangspråket som sådana ord kommer in i de mera
vårdade stilarterna. Under slangspråksstadiet vänjer sig
allmänheten med eller mot sin vilja, och när tiden är mogen
slinker ordet omärkligt in i ordlistorna.

Betydligt svårare är det att mera oförmedlat försöka
lansera sådana kortformer. Det liar vid skilda tillfällen
föreslagits att införa trafo för transformator, fug för refug(e).
pneutransport för pneumatisk transport, kompregträ (efter
amerikanskt mönster) för komprimerat och impregnerat
trä, regenläder för regenererat läder, osv. Även här gäller
del att stor frihet måste medges om sådana kortformer
endast är avsedda för intern användning inom elt
företag eller inom någon facklig grupp. Dock borde en
minimi-fordran vara att ingen tvekan eller svårighet kan uppstå
i fråga om ordens uttal och böjning. Vad skall trafo heta
i pluralis? Var ligger tonvikten i kompreg- och i regen-;
i sistnämnda fall sammanhänger detta med uttalet av g.
Första gången man ser ordet regenmaterial vill man nog
uttala det i analogi med tegel-, vilket inte är meningen.

Tyvärr förblir sådana nyheter inte strängt förbehållna en
trängre krets av specialister; genom annonser,
tidskriftsartiklar osv. kommer de förr eller senare under
allmänhetens ögon — åtminstone den tekniska — med anspråk
på att bli förstådda. Och det kan inte vara riktigt. Man
kan begära att allmänheten vet vad en transformator
är, men knappast vad trafo betyder, och innebörden
av komprimerat och impregnerat trä kan den av orden
sluta sig till, men bör besparas mödan at| lära sig
betydelsen av kompregträ. Visserligen kan man peka på de
förutnämnda kortformerna bil, bio, huss . .. el-, men dels
är dessa former särskilt enkla, dels har de vuxit fram av
sig själva eller åtminstone framförts under psykologiskt
gynnsamma omständigheter. Att göra kortformer av i och
för sig kända termer är en ömtålig sak, och metoden kan
inte generellt rekommenderas.

Det kan emellertid också uppenbarligen vara en ömtålig
sak för TNC att uttala sig om enskilda förslag till sådana
termer; om kortformen stins hade föreslagits i dag, som
en verklig nyhet, skulle ett avstyrkande ha varit minst
sagl troligt. J IV

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:34:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1949/0612.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free