Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 10 september 1949 - Nedbrytning av aerosoler med cyklonskrubber, av Karl Magnusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 september 1949
605
Nedbrytning av aerosoler
med cyklonskrubber
Civilingenjör Karl Magnusson, Mölndal
541.182.2/.3 : 66.074.511
Inom de industrier, som förädla vegetabiliska och
animaliska oljor samt harts, förekommer en del
arbetsoperationer, vid vilka aerosoler uppkommer, som genom sin
lukt besvärar omgivningen. Speciellt obehaglig är den
lukt, som uppstår vid genomblåsning av oljorna med luft
vid 100—,’iOO° samt vid upphettning av kolofonium till
200—250°.
Då vegetabilisk eller animalisk olja genomblåses med
luft, sker en oxidation av oljan, soin blir allt våldsammare,
ju högre temperatur oljan har. Vid oxidationen sker ett
visst sönderfall av glyceriderna. Fettsyrorna sönderstyckas
vid dubbelbindningarna, och av brottstyckena bildas
aldehyder och syror. Att även glycerin oxideras märkes på den
lukt av akrolein, som med stegrad intensitet förmärkes, ju
högre temperatur oljan har. Ett fullständigt oxidativt
sönderfall av linolja ger akrolein, propionsyra, kapronsyra,
pelargonsyra, malonsyra och azelainsyra. Av ricinolja
erhålles på samma sätt akrolein, önantsyra, kaprylsyra,
se-bacinsyra och azelainsyra. Vid oxidation av oljorna medelst
luftgenomblåsnhig går oxidationen av spaltprodukterna ej
så långt. I stället för de nämnda syrorna erhålles mest
motsvarande aldehyder, som medföljer den avgående luften.
Med denna följer även oförändrade glycerider i form av
fina oljedroppar. Vid upphettning av kolofonium till 200
—250° innehåller luften, som evakueras ur arbetslokalen,
fina droppar av hartsolja samt ångor av pinolen, som är
en blandning av aromatiska kolväten med en kokpunkt
mellan 30 och 200°. Enligt Miller1 är droppstorleken lios
en oljeaerosol 1—0,03 j.i och hos en hartsoljeaerosol
1—0,01 „«. Oljedropparna i den från en linoljekokare
avgående luften är enligt Dittmer2 i medeltal 10 varvid
95 vikts-% är av storleken 5—25 ji och resten 1 eller
mindre.
I undantagsfall kan själva oljedropparna i aerosolerna
verka besvärande för fabrikspersonalen. Vid en oljefabrik,
där ricinolja raffinerades, klagade flera arbetare plötsligt
över synrubbningar. Dessa visade sig lyckligtvis bero på
en rent fysikalisk företeelse. De fina oljedropparna bildade
en hinna på arbetarnas ögon och denna hinna orsakade
en brytning av det infallande ljuset. De för oljefabrikernas
arbetare och grannar mest irriterande lukterna härrör från
akrolein, önantaldehyd och pinolén. Alla tre har relativt
högt ångtryck vid vanlig temperatur och förekommer i
luften både som ångor och fina vätskedroppar. Akrolein,
som har ett ångtryck av 200 torr vid 17° och en kokpunkt
av 52,4°, är speciellt irriterande för omgivningen därför,
att den angriper ögon, näsa och luftrör redan i en
koncentration av 1 del på 40 miljoner delar luft.
Metoder för rening av gaserna
Olje- och lackfabrikernas strävan går i första hand ut
på att finna en metod att oskadliggöra akroleinen i
avgaserna. Kan detta göras, har man anledning att tro, att
även övriga illaluktande ämnen samtidigt oskadliggöres.
Försök har gjorts att leda bort de akroleinhaltiga avgaserna
genom en hög skorsten. Det visade sig därvid, att
akroleinen sjönk ned till marken igen speciellt vid vindstilla,
regn eller dimma. Tyska och holländska fabriker har med
Referat av föredrag vid FKO-konferensen i Stockholm den 13
oktober 1948.
framgång använt metoden att låta den förorenade luften
passera ett tjockt lager av glödande koks i en ugn. Då
luften måste uppvärmas till ca 500° för att dess ringa
innehåll av organiska ämnen skall förstöras, är metoden
ekonomiskt oförsvarlig. Härtill kommer, att den ej är helt
riskfri. Vid förekomst av pinolén i luften föreligger i vissa
fall risk för explosion. En inom lackfabriker ofta använd
metod är att i fläkttrummorna från arbetslokalerna duscha
avgaserna med vatten, som finfördelats med lämpliga
dysor. Då det gäller stora mängder avgaser från ett flertal
oljekokare, är metoden dyrbar och ger otillfredsställande
resultat. Med hjälp av elektrostatiska filter (Cottrellfilter)
kan aerosolerna förstöras, dvs. de i fast eller flytande
form förefintliga föroreningarna kan borttas. De ämnen,
som föreligger i ångform, kan däremot ej avlägsnas pä
detta sätt. Tvättning av akroleinhaltig luft i ett
skrubber-torn genom att låta luften på sin väg upp genom tornet
möta vatten, som rinner ned över Raschigringar, koks eller
andra fyllkroppar, har försökts men visat sig vara
ineffektivt. Dels polymeriseras aldeliyderna och bildar hartsartade
ämnen, som snart täpper igen håligheterna mellan
fyll-kropparna, och dels är det svårt att ernå tillräckligt god
kontakt mellan vattnet och akroleinångorna. Bättre
resultat erhålles, om vattnet utbytes mot en olja, vari akroleinen
är lättare löslig. Om tunnflytande brännolja användes för
värmning av kokapparaterna, kan denna först användas
som tvättvätska för avgaserna och sedan brännas upp.
Hänsyn får därvid tas till alt fettsyrorna i avgaserna
löser sig i brännoljan och korroderar oljeledningar,
tankar, pumpar och brännare.
För att förbättra kontakten mellan ångor och tvättvätska
kan man slutligen tillgripa metoden att finfördela vätskan
och låta ångorna passera genom ett regn av fina
vätskedroppar. Dittmer2 har ingående beskrivit cyklonskrubbern
eller Pease-Anthonyskrubbern, som bygger på principen,
att gaserna bringas i kontakt med möjligast finfördelade
vätskedroppar. Den består av en stående cylinder, vari
gasen införes tangentiellt nedtill med stor hastighet (fig. 1).
I cylinderns centrum finns ett rör med ett antal dysor,
som slungar ut möjligast finfördelade vätskedroppar mot
cylinderväggen. Den cyklonskrubber, som Dittmer använde
vid försök i halvstor skala, hade en diameter av 0,425 ni,
en höjd av 1,3 in, 4" gasintag och l1//’ vattenrör med åtta
dysor. Vattentrycket var 5—10 kp/cnr. Gasens
inlopps-hastighet var 75 m/s och hastighet i vertikal led 1 m/s. Vid
en belastning av skrubbern med 9,2 m3/min gas ocli 33
1/min välten av 10 kp/cni2 tryck "absorberades 98 % av
föroreningania i avgaserna från en linoljekokare. Försök
gjordes även med mineralolja som tvättvätska samt med
anrikning av akroleinen i vattnet eller mineraloljan genom
cirkulation av tvättvätskan. Det senare visade sig mindre
lämpligt, enär dysorna lätt täpptes till av hartsartade kon-
Fig. 1. Cyklonskrubber.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
