Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 10 september 1949 - Nedbrytning av aerosoler med cyklonskrubber, av Karl Magnusson - Sulfitlutens utnyttjande, av Sigge Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 september 1949
607
Tabell 1. Skrubberns effektivitet vid olika
hastighetsförhållanden vi: v„
vt: u„ Absorberade Gasmängd Vattenmängd
aldehyder ms/h l/ms gas
8 79 36 70
9 82 36 70
10 85 37 70
11 88 37 70
12 90 37 70
13 91,4 37 70
14 91 34 78
15 90,5 30,5 88
16 90 27 100
17 89,8 23 110
Tabell 2. Skrubberns effektivitet vid olika belastningar och
hastighets förhållanden
Gasmängd Absorberade aldehyder °/o vid vt: vv
m»/h 16,2 13,3 10,6 8,4
20 __ 77 82 78
25 90 78 83 78
30 87 85 85 78,5
35 83 91 86 80
37 82 91,4 85 79
40 79 89 83 77
45 75 75 78 71
Några försök gjordes även att i likhet med Johnstone och
Silcox3 absorbera svaveldioxid i skrubbern. Vid belastning
av skrubbern med 19,2 ma/h luft med 2,2 vol.-% S02 erhölls
94 % absorption. Som tvättvätska användes rent vatten,
varav emellertid åtgick 135 1/m3 gas.
De resultat, som erhölls med försöksskrubbern, var
intressanta. Det visade sig, att den av Dittmer använda höga
gashastigheten (75 m/s) var onödig. Johnstone och Silcox"
använde endast 8—25 m/s gashastighet vid absorption
av-SOs. Vid absorption av akrolein i försöksskrubbern fann
teknologerna, att en gashastighet av 4,4 m/s var bäst.
Effektiviteten hos skrubbern var tillfredsställande, men
tvättvattenförbrukningen var alltför hög, nämligen 18—19
gånger större än den Dittmer2 och Johnstone & Silcox3
angivit. Detta tillskrevs användandet av alltför stora dysor.
Avsevärt bättre resultat ansågs kunna ernås med dysor
som ge 0,5 1/min vatten vid 5 kp/cm2 tryck. Dylika dysor
kunde tyvärr icke erhållas vid tidpunkten för försöken.
Tryckförlusten i skrubbern uppmättes ej men uppges vara
mycket låg2-3.
För absorption av svaveldioxid torde, speciellt om det
gäller stora gasmängder, det av Johnstone och Singh6
beskrivna absorptionstornet med gallerpackning vara att
föredra. Det har lika låg tryckförlust som cyklonskrubbern
men förbrukar vid 96,7 % effektivitet endast 0,35 l vatten
per m3 gas. Tvättvattenbehovet för en cyklonskrubber kan
i bästa fall genom val av lämplig storlek på dysorna och
lämpligt tryck nedbringas till 3,5 1 per m3 gas2.3. Med sina
små dimensioner och ringa tryckförlust torde
cyklonskrubbern trots sin känslighet för överbelastning och sitt större
tvättvattenbehov jämfört med absorptionstorn med
gallerpackning få anses som den bästa hittills kända apparaten
för tvättning av akroleinhaltiga avgaser.
Litteratur
1. Collins, T T, Seaborne, C Ii & Anthony, A w: Removal of
salt cake fume from sulphale recovery furnace stack gases by
scrubbing. Paper Trade J. 324 (1947) s. 45.
2. Dittmer, J C: Fume scrubber, effective ön linsccd oil kettlcs.
Chem. Engng 54 (1947) s. 110.
3. Johnstone, II F & Silcox, H E: Gas absorption and
humidi-fication in cyclone spray lowers. Ind. & Engng Chem. 39 (1947) s. 808.
4. Labcombe, H L M: Principles of pressure spray Nozzles 11,
Determinants of drop size. Chem. Age 307 (1947) s. 596.
5. Johnstone, H F & Singh, A D: Recovery of sulphur dioxide
from ivaste gases. Ind. & Engng Chem. 29 (1937) s. 286.
Sulfitlutens utnyttjande tycks ännu utgöra ett av
cellulosaindustrins mest aktuella problem. Luten innehåller
10—12 :% torrsubstans, varav 50—65 % är lignin (som
lignosulfonat), 15—22 % socker, 5—8 % diverse organiska
föreningar, 7—10 % CaO och 8—12 % S02. I större eller
mindre omfattning har avfallsluten använts direkt som
dammbindningsmedel (till vägar), som emulgeringsmedel,
bindemedel, smörjmedel, i cementindustrin, som
reduktionsmedel, i tvål, som garvämne m.m., men dessa
avsättningsområden är otillräckliga och begränsas dessutom
starkt av höga transportkostnader. I Sverige började man
under första världskriget att utnyttja lutens hexoser för
framställning av etanol. Under det andra fullbordades
utbyggandet av sulfitspritindustrin, så att flertalet
sulfitfabriker nu kan tillvarata hexoserna. Samtidigt gjordes
försök med odling av Torulajäst på sulfitlut, varvid både
hexoser och pentoser kan omvandlas till foderjäst. Denna
metod har emellertid icke tillämpats i större omfattning.
Det är knappast möjligt att hålla spritfabrikerna i gång i
full utsträckning under normala tider, i synnerhet sedan
problemet att framställa alkohol syntetiskt nu tycks ha
fått en ekonomiskt bärkraftig lösning. Dessutom tillvaratas
blott lutens hexoser vid sprittillverkningen; ligninet, som
utgör den största delen av dess organiska ämnen, måste
även utnyttjas. Vid Skutskär har det sedan början av
1940-talet använts som bränsle. Härvid kokas med natrium- i
stället för med kalciumsulfit, efter utjäsning av sockret
och avdestillering av spriten indunstas och bränns luten,
varvid oorganiska ämnen återvinns och kan användas på
nytt. Toten i Norge använder en likartad metod, vid vilken
kokningen sker med ammoniumsulfit. Luten bränns, men
inga kemikalier lär återvinnas. Fördelen med dessa
metoder är, att man på grund av natrium- resp.
ammonium-salternas större löslighet kan koka med mer koncentrerad
lut, vilket starkt underlättar dess indunstning. Problemet
att ekonomiskt indunsta och bränna sulfitlut utan
återvinnande av kemikalier torde dock ha lösts på 1930-talet.
och några sådana anläggningar var i drift redan före kriget.
I USA tycks sulfitluten ha runnit bort helt outnyttjad
ända fram till andra världskriget. Först då fick man
klart för sig, att något måste göras. Några fabriker
började framställa cellulosasprit, och en anläggning för
tillverkning av Torulajäst skall snart igångsättas. Man har
också försökt utnyttja kolhydraten för framställning av
aceton, butanol, mjölksyra och penicillin, men intet av
dessa förfaranden torde ha haft framgång. Vidare har man
utarbetat en kokmetod med magnesium- i stället för
kalciumsulfit, vid vilken man liksom vid Skutskär- och
Toten-metoderna kan använda mer koncentrerad lut. Denna
bränns, och magnesiumoxid återvinns som aska, under
det svaveldioxid tillvaratas ur rökgaserna. En anläggning
enligt denna metod är nu i drift, och resultatet anses
mycket lovande.
Under det lutens kolhydrat torde utnyttjas
tillfredsställande genom framställning av sprit eller jäst, synes det
oekonomiskt att använda det potentiellt värdefulla ligninet
till bränsle. De försök, som gjorts att omvandla lignin till
andra kemiska föreningar är därför av särskilt intresse.
Framställning av vanillin genom mild oxidation är känd
ända sedan 1898. Metodiken har förbättrats så småningom,
man tycks ha arbetat energiskt på delta problem även
under 1940-talet, och höga utbyten kan nu erhållas enligt
flera metoder. Ar 1937 började Salvo Chemical Corp.
tillverka vanillin och täckte snart 2/B av USA:s behov.
Företaget har tillräcklig råvarutillgång för att möta efterfrågan
på vanillin från hela världen. Svårigheten är tydligen att
finna användning för detta ämne.
Ehuru vanillin länge framställts i stor skala, har
vanillin-syra förblivit mer eller mindre en kuriositet, därför att
ingen tillfredsställande metod för framställning av syran ur
vanillin varit känd. Numera torde emellertid denna brist
vara avhjälpt. Kvantitativ oxidation av vanillin kan ske
med alkali och 1/2 mol silveroxid, en unik oxidation, som
till hälften utförs av alkalit. Andra metoder bygger på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
