Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 33. 17 september 1949 - Skador på överhettare och luftförvärmare vid oljeeldning, av Halvard Liander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 september 1949 637
Skador på överhettare
och luftförvärmare
vid oljeeldning
överingenjör Halvard Liander, Västerås
621.181.8.004.64
621.187.149.004.64
I ångpannorna vid Västerås kraftverk har under vissa
driftförhållanden allvarliga skador uppkommit vid
oljeeldning. Dessa, som företrädesvis har drabbat de båda
största ångpannorna Pil och P 12 (för 130 och 260—300
t/h ångproduktion), har varit av två slag: frätningar på
rökgassidan i överhettare och luftförvärmare samt brand
i luftförvärmare.
Frätningar pä rökgassidan
Orsak och förlopp för dc frätningar, som titt och tätt
förekommit i luftförvärmare av regenerativ typ, placerade
sist i rökgassystemet, är väl kända. För att få högsta
möjliga verkningsgrad hos ångpannan vill man effektivt
utnyttja rökgasernas värmeinnehåll och går därför så
nära daggpunkten man vågar med hänsyn till risken för
kondensation. Får mail ett starkt svavelhaltigt bränsle är
risken för svavelsyrebildning stor i synnerhet om
katalysatorer finns närvarande, som kan underlätta oxidalionen
av svaveldioxid till trioxid. En sådan katalysator är t.ex.
vanadinoxid, och det är bekant, att mineralolja ofta
innehåller vanadin. Även järn är emellertid en rätt god
katalysator, framför allt i form av järnsulfat. Om
daggpunkten underskrides bara för en kortare tid, kondenserar
svaveldioxidhaltigt vatten på plåten i förvärmaren,
järnsulfat bildas, och frätningen fortsätter sedan vid
rökgastemperaturer avsevärt över den teoretiska daggpunkten.
Fig. 1 från en Ljungströms-förvärmare i P 12 visar, hur
dylika frätningar åtminstone till en början kan vara
begränsade till i huvudsak en enda sektor, som
uppenbarligen vid något tillfälle varit utsatt för kondensation. Det
härvid bildade järnsulfatet, som tydligt kan ses på bilden
soin en vit beläggning i överkanten på ett plåtpaket,
katalyserar bildningen av svavelsyra ur rökgaserna med
resultat, att frätningen fortgår och sprider sig i plåtpaketet
vid rökgastemperaturer, som normalt inte skulle vara
skadliga. De skador, som uppstår, är inte oroväckande ur
driftsynpunkt, om de inte går för långt, men utbytet av
plåtpaket i skadade sektorer vållar dock besvär och
kostnader. Lämpliga åtgärder är användning av
korrosions-beständigt material i de mest utsatta delarna av
förvärmaren och effektiv kontroll av daggpunkten i rökgaserna.
Av mera säregen natur är korrosionen på
överhettar-tuberna i P 12 och i en luftförvärmare av rekuperativ typ,
belägen mellan de båda överhettarna i P 11. Vid eldning
med ölja av viss kvalitet — det var en mycket tjock
persisk olja — iakttogs redan efter några veckors drift
angrepp på dessa ställen. På överhettartuberna hade bildats
ett tätt, väl vidhäftande skikt av oxidiska
korrosionsprodukter, vars tjocklek varierade mellan någon och några
tiondels millimeter. Ännu hade inte angreppet lett till
allvarlig skada, men försatt drift under samma betingelser
kan möjligen äventyra överhettaren.
Förstörelsen av luftförvärmaren i Pil var vida värre.
Den är uppbyggd av vertikalt ställda plåtfickor av
austeni-tiskt kromnickelstål (Avesta 832 T), mellan vilka ligger
korrugerade plåtar av 17 % kromstål (Avesta 831 E). De
heta rökgaserna passerar genom kanalerna mellan den
korrugerade plåten och de plana sidorna till plåtfickorna.
Föredrag i avd. Mekanik den 5 april 1949.
Fig. 1. Sektor i luftförvärmare, angripen av svavelsyra frän
rökgaserna.
Luften förs vinkelrätt mot rökgaserna, men inne i fickorna,
som innehåller plåt av 13 % kromstål (Avesta 393) med
horisontell korrugering. Rökgastemperaturen i
luftförvärmaren överstiger enligt utförda mätningar inte 900° vid
inträdet i luftförvärmaren. Såsom framgår av fig. 2 hade
den korrugerade eldhärdiga plåten angripits starkt av
rökgaserna på båda sidor. Korrosionsprodukterna låg i tydliga
skikt, och vid nederkanten, där rökgaserna kommer in,
hade det metalliska malerialet helt förbrukats. Plåten hade
en vit beläggning över stora ytor, och på de mest
angripna ställena fanns vårtliknande bildningar. Dessa
visade sig vara ihåliga och innehöll ett vitt pulver under del
mörkfärgade ytterskalet. Även den austenitiska plåten,
omgivande luftfickorna, hade blivit illa åtgången, fig. 3. Den
1 mm tjocka plåten hade i underkanten frätts bort helt
och hållet. Insidan företedde intet angrepp, och detsamma
gällde den inne i fickorna belägna korrugerade
kromlege-rade plåten, som omspolats av luften. Det var sålunda
uteslutet, att angreppet vållats av oxidation till följd av
för hög temperatur, ty då skulle man ha väntat, att
luftsidan, där syrets partialtryck är väsentligt högre än på
rökgassidan, skulle ha angripits i första hand.
En närmare undersökning gav vid handen, att del
dock är fråga om en ren oxidationsföreteelse. Man kunde
på slipprover tydligt urskilja den karakteristiska skikt-
Fig. 2. Genom alkaliangrepp
förstörd förvärmarplåt.
Fig. 3. Förstöring av
auste-nitisk plåt i förvärmare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
