Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 34. 24 september 1949 - Tidstudieteknik, av Arvo Pukkila
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 september 19^9
647
arbetet och om arbetarens goda vilja att mottaga
förslag om förbättringar. Dessutom innehåller
beskrivningarna över intensitetsgraderna också
en gradering av arbetsmetoderna och t.o.m. av
spilltiderna. Även dessa intensitetsbeskrivningar
tycks mera avse arbetaren än själva
arbetsprestationen. Om jämnheten i arbetet har man
vidare dragit den förhastade slutsatsen, att jämnt
arbete i allmänhet är snabbare än ojämnt. Att
förhållandet inte är detta har t.ex. Fornallaz4
empiriskt bevisat.
Trots dessa inkonsekvenser har Stegemertens
metod vunnit omfattande användning, i
synnerhet i Förenta Staterna. En förklaring till denna
omständighet lär vara, att metodens tankegång
såtillvida är "praktisk" att den liknar den
tankegång som arbetsledarna vanligtvis använder när
de värderar sina arbetare. Metoden är väl mera
en bedömning av förutsättningarna för en
arbetsprestation än ett försök att mäta själva
prestationen. Detta har Presgrave också
konstaterat14.
Snabbhetsbedömningsmetoderna har följande
gemensamma drag:
de under studietiden inträffande pauserna
avskiljes från den effektiva arbetstiden;
med hjälp av noggrann observation av arbetet
under själva tidtagningen klassificeras den
ögonblickliga arbetshastigheten eller snabbheten. På
detta sätt bedömes snabbheten endast vid sådant
arbete som utföres enligt en viss, noggrant
bestämd metod. Endast den snabbhet med vilket
arbetet flyter undan beaktas, medan arbetarnas
personliga stilvariationer icke får inverka på
resultatet. Alltså iakttas icke heller arbetarens
uppförande;
de återhämtningspauser, som alltid inträffar,
lägges sedan till resultatet som ett
återhämtningstillägg, vars storlek beror på hur tungt
arbetet är men inte på arbetaren.
Denna metod försöker alltså så mycket som
möjligt använda direkta iakttagelser.
Metoden brukas mycket i Förenta Staterna,
t.ex. använder Bedaux-tekniken den. Även
Car-roll3 och kanadensaren Presgrave14
rekommenderar en liknande metod. Den franska
arbetsstu-dieorganisationen Bureau des Temps
Elémen-taires har samma metod10 och likaså de finska
arbetsstudiemännen.
Holmes8 redogör för en teknik, enligt vilken
normaltiden för en arbetsoperation erhålles
genom sammanläggning av standardiserade
rörelsetider, som fastslagits för de minsta
arbets-elementen, therbligs. Maynard, Stegemerten
och Schwab12 redogör för en metod som liknar
Holmes’ metod. Therblig-tiderna har i detta fall
erhållits ur filmstudier som bearbetats enligt
utjämningsmetoden. Författarna har dessutom
förenklat metoden och dess tillämpning. Enligt
boken har metoden redan använts i fyra år.
Egentligen är användningen av standardiserade
rörelsetider icke någon normaliseringsmetod,
utan ett sätt att använda tidsstudieresultaten.
Standardtiderna skall nämligen först
framskaffas på något sätt, innan de kan användas.
Metoden inverkar på normaliseringen på samma sätt
som "standard data"-metoden: den leder till med
varandra jämförbara resultat vid olika
operationer.
Olika sätt att beakta
olika ansträngande arbeten
Vid tidsstudier beaktas arbetets tyngd på två
huvudsätt: i samband med utjämningen eller
delvis i spill tidstillägg och genom ett särskilt
återhämtningstillägg. Det första sättet användes
i Refa-metoden, det andra åter i samband med
såväl Stegemertens metod som vid
snabbhetsbe-dömningsmetoden.
Användningen av återhämtningstillägget
grundar sig på det faktum, att arbetaren under
arbetstiden måste hålla pauser för att tränga
tillbaka tröttheten. Det är meningen, att
återhämtningstillägget skall motsvara dessa pauser.
Ju mera ansträngande arbetet är, desto mera tid
behöves för återhämtningspauser. För att
arbetsmängden, som tidsstudieresultatet är avsett att
motsvara, inte skall bli olika för olika arbetare,
försöker man bestämma återhämtningstillägget
efter arbetets art och inte efter hur mycket
varje enskild arbetare behöver vila sig.
Olikheter i sättet att använda
återhämtnings-tillägget härrör av det sätt på vilket tillägget
bestämmes och av tilläggets storleksordning. I
samband med Stegemertens metod
rekommenderas bestämning av återhämtningstillägget med
hjälp av långtidsstudier, vid vilka
återhämtningspauserna skiljes från andra tidsslag. Sedan
tas tillägget med i spilltidstillägget. Ofta görs
återhämtningstillägget för hela
arbetsoperatio-nen på en gång. I Bedaux-metoden, som den
finska tidsstudietekniken har haft soin
förebild13, bestämmes återhämtningstillägget så, att
varje enskilt arbetselement får sitt tillägg. Dessa
småtillägg har då värden som standardiserats
för de olika arbetsrörelserna. Man ser i olika
hand- och läroböcker olika riktvärden för
åter-hämtningstillägget. Storleksordningen av
tillägget beror också på hur stor del av
återhämtningen, som det anses vara lämpligt att låta äga
rum under arbetsdagens lopp och hur stor som
skall ske hemma. Tilläggets storlek är därför
inte bara en tidsstudiefråga, utan även en
ackordsystemsfråga.
Skillnader vid indelningen i arbetselement
Indelningen i arbetselement är en faktor som
inverkar ganska kraftigt på tidsstudietekniken,
ehuru man i allmänhet inte har fäst mycket
avseende vid den. Huvudändamålet med indel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
