Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 34. 24 september 1949 - Tidstudieteknik, av Arvo Pukkila
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
648
TEKNISK TIDSKRIFT
ningen är att möjliggöra analys av
arbetsmetoden. I praktiken kan dock indelningsgrunderna
vara olika eller också kan indelningens täthet
variera. Dessa olikheter grupperar sig vanligtvis
så, att man kan urskilja två slags
analyserings-teknik.
Dessa två slag av teknik uppstår därigenom, att
studierna kan utföras antingen enligt "standard
data"-metoden eller på annat sätt. Vid "standard
data"-metoden måste man noga tänka på
elementindelningen, medan man eftersträvar
element som beror av så få argument som möjligt,
helst bara av ett enda argument, för att man på
enklast möjliga sätt skall få fram den lag, som
elementets storlek följer. Därav följer också, att
indelningen blir tät, och att elementens gränser
måste standardiseras. Om man förlitar sig på
enstaka tidsstudier, har man inte så klara regler
för elementindelningen. Därför blir indelningen
ofta grov. Den grova indelningen har till följd,
att medelstora pauser, 0,02 till 0,10 min, ofta
avläses som hörande till ett arbetselement. Det
är klart, att t.ex. uppfattningen om hur stort
återhämtningstillägget skall vara blir en alldeles
annan, om pauser tas med i den effektiva
arbetstiden. Olika slags indelning verkar härigenom
också på uljämningen eller
snabbhetsbedömningen. Om man alltså vill jämföra två
tidsstudier som gjorts på olika sätt, skall man
ovillkorligen också ta hänsyn till indelningen i
arbetselement. Det är också uppenbart att
"standard data"-metoden verkar förmånligt på
indelningen.
Olika definitioner för normalprestationen
Det är naturligt, att normalprestationens
begrepp är olika, eftersom tidsstudiemetoderna är
så olika. Olikheterna kan grupperas i två slag,
begreppsolikheter och storleksolikheter.
I Lowrys, Maynards och Stegemertens verk11
talas det om genomsnittsarbetare och
genomsnittsprestation. Likväl säges i samma bok, att
det inte är fråga om ett egentligt statistiskt
medelvärde, utan att genomsnittsprestationen har
definierats så, att den motsvarar
arbetsstudie-mannens uppfattning om en standardprestation,
som skäligen kan väntas av varje yrkesskicklig
person. Refa tycks ha haft en liknande
uppfattning om genomsnittsprestationen. Den finska,
franska och Bedaux-tekniken behandlar frågan
om normalprestationen mera analyserande och
beaktar snabbheten och pauserna var för sig.
Normalsnabbheten definieras för sig och för
pauser användes standardiserade
återhämtningstillägg. Om man vill jämföra olika metoders
normalprestationers storleksordning med
varandra, kan detta icke ske direkt genom att man
utgår från deras definitioner, ty begreppen är
så olika. Endast grundliga studier med olika
metoder av samma operationer kunde ge besked,
och det skulle härvid inte vara nog med att
endast studera ett par exempelfall.
Vid snabbhetsbedömningsmetoden varierar olika
arbetsstudiemäns uppfattningar om
normalsnabbheten. Vanligen definierar man
normalsnabbheten genom att jämföra den med
gånghas-tigheter mellan 4,4 .. . 4,8 km/h. Det sistnämnda
talet tycks vara det vanligaste.
Fornallaz har en intressant idé om
normalsnabbheten. Enligt honom är den "optimala
arbetsintensiteten" den, som kräver minimimängd
av energi per arbetsenhet4’15.
Olikheter i användning av studieresultaten
Ovan var det redan talan om, hur indelningen
i arbetselement beror av oin tidsstudieresultaten
användes enligt "standard data"-metoden eller
som enstaka värden. Samma skillnad i
användningssättet verkar också så, att vid "standard
data"-metoden studieresultaten för samma
element i olika operationer kommer att jämföras
med varandra och därför i viss mån bli
kontrollerade och korrigerade.
Även den arbetsstuderade
produktionsprocessens natur verkar på tidsstudietekniken. I
arbeten, där invecklade operationer följer på
varandra i snabb takt och sällan upprepas alldeles
lika, kan standardiseringen av arbetsmetoderna
inte föras så långt som i serietillverkningen.
Reparationer är ett exempel på sådana arbeten.
Emedan kostnaderna för arbetsstudierna växer
med antalet operationer, strävar man efter att
minska studiekostnaderna vid sådana arbeten
på så sätt, att man nöjer sig med en mindre
noggrann, men snabbare studieteknik.
Förfarandet blir berättigat därigenom, att också
defi-nieringen av arbetsuppgifterna vid sådana
arbeten är mindre noggrann.
Det kan tänkas att produktionens art i olika
länder och olika industrier har inverkat på valet
och utvecklingen av tidsstudiemetoden. Även
inom ett och samma företag kan man variera
tidsstudietekniken och måste t.o.m. göra det
ibland, för att tillämpningen skall vara
ekonomiskt berättigad.
Faktorer som inverkar på arbetsprestationen
Om man betraktar de olika
tidsstudiemetoderna, konstaterar man, att det vid
metodskillnaderna ofta är fråga om, vilka av alla de faktorer,
som inverkar på arbetsprestationen, som man
skall beakta. Somliga metoder påstår sig ta
hänsyn till alla faktorer med ett jämförelsetal,
utjämningsfaktorn, medan andra metoder
analyserar olika faktorer, med vilkas tillhjälp
utjämningen sker. När Presgrave kritiserar
Stegemertens metod, anmärker han, att denna metods
fyra faktorer inte innehåller alla faktorer, som
inverkar på arbetsprestationen, varefter han
själv ger en lista över ytterligare faktorer. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
