Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 34. 24 september 1949 - Tidstudieteknik, av Arvo Pukkila - TNC: 17. Otydliga termer, mer eller mindre farliga, av J W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
652
TEKNISK TIDSKRIFT
mänskligt arbete, är svår att mäta och bedöma.
Därför är det naturligt att det nu finns så många
olika metoder’ i tidsstudierna, ehuru det skulle
vara önskvärt, att man inte tar saken som sådan.
Vi får hoppas att mera forskning inriktas på
området.
Litteratur
1. Bramesfeld, E & Graf, O: Leitfaden für das Arbeitsstudium,
Berlin 1942.
2. Bringby, E: Syntetiska ackordberäkningar vid AB Motala
Verkstad. Verkstäderna 1945 h. 11.
3. Carroll, Ph. Jr.: Timestudy for Cost Control, 2:a uppl., New
York 1943.
4. Fornallaz, p: Die Wahrscheinlichkeitsrechnung im Dienste
der Arbeitsanalyse, Zurich 1940.
5. Fornallaz, P: Die Schätzuno des menschtichcn
Leistungsgra-des, Ind. Org. 1948 h. 5—6.
6. Forsberg, E A, Ingelman, G & Toller, G: Arbetsstudier i
verkstadsindustrien, Stockholm 1941.
7. Fraenkel, K H: Arbetsstudier, i "Företagsekonomisk
Handbok", Stockholm 1945, bd 2, s. 273—420.
8. Holmes, W G: Applied Time and Motion Study, New York 1945.
9. Kristensson, B: Bedömning av arbetsprestationer. Tekn. T.
75 (1945) s. 381—391.
10. I.auru, L M: Létude du travad, sa répercution sur le plan
économique, social, technique, Bureau des Temps Élémentaires,
Paris 1943.
11. Lowry, S M. Maynard, H B & Stegemerten, G J: Time and
Motion Study and Formulas for Wage Incenlives, New York 1940.
12. Maynard, II B, Stegemerten, G J & Schwab, J L:
Melhods-Time Measuremcnt, New York 1918.
13. Niini, E: Arbelsstudieleknikens utveckling under kriget,
Ingeniören 1946 h. 34.
14. Presgrave, B: The Dynamics of Time Studu, New York 1945.
15. Pukkila, A: Aikatutkimuksen tekniikka vapaasti souritettuun
työhön vaikuttavien tekijäin avulla tarkasleltuna. Diss. TH
Helsingfors 1948.
16. Zweites Refabuch, Berlin 1936.
17. Bochau, E: Das Bedaux-System, seine praklische Anwendung
und kritischer Vergleich zwischen Refa- und Bedaux-System,
Wurzburg 1939.
18. Sällfors, C: Arbetsstudier inom industrien, Stockholm 1939.
19. Taylor, F W: Principles of Scientific Management, New York
1911.
20. Wallichs, A, Poppelreuter, W, Arnold, R C & Fraenkel,
K H: Arbeitsforschung in der Schwerindustrie, Düsseldorff 1930.
TNC
17. Otydliga termer, mer eller mindre farliga
Ett krav som går före alla andra när det gäller det
sakliga språkets uttrycksmedel är kravet på tydlighet.
Fienden nummer ett i fråga om enskilda ord är härvidlag
homonymerna, dvs. ord som uttalas lika men har olika
betydelse. Hit hör sådana ordpar som verk och värk, kol
och kål, förzinka och försinka m. fi.; man kommer att
tänka på fallgroparna i sin barndoms
rättskrivnings-övningar. De flesta homonymerna — och de är tyvärr
legio -— är lika även till stavningen. Hit hör t.ex. ordet
lager, som kan betyda en maskindel av visst slag, eller ett
varuupplag, eller ett skikt, eller en viss trädart m.m., och
vidare orden bas, byrå, drev, effekt, grad, gods, kain,
klocka, krän, massa, not, plan, post, skär, tåg, verk.. .
Ibland föreligger ett särskilt slag av betydelseskiftning,
såsom i fråga om substantiv på -are, t.ex. ledare, samlare,
dykare, som kan tolkas både som personer och som
tekniska don. Dörr, port och lucka kan vara en öppning men
också det som stänger för öppningen; en klyfta kan vara
en av de delar som uppstår vid klyvning, eller
mellanrummet mellan delarna, t.ex. äppelklyfta, bergsklyfta.
Att befria sig från alla de homonymer som finns i
språket är naturligtvis praktiskt omöjligt. Dem man verkligen
kan undvika bör man naturligtvis undvika, och i övrigt
får av sammanhanget framgå vilken betydelse som avses.
En skribent måste noga pröva sina alster ur denna
synpunkt; finns risk för misstydning måste han ändra
formuleringen, eventuellt välja andra termer. Och så en
viktig regel: Vid all språklig nybildning bör man
eftersträva att inte skapa nya homonymer, i varje fall inga
farliga sådana.
Fritt fabricerade ord, t.ex. klagg som vid något tillfälle
föreslagits som ersättning för refuge (se TNC 13 s. 15),
lämnar inga ledtrådar för tydningen. Däri ligger deras
största nackdel — man måste lära sig varje ord som en
fristående utanläxa. Dock kan å andra sidan en sådan
brist vara att föredra framför det fallet, att orden ger sig
sken av att vara självdefinierande men är det på ett
ofullkomligt sätt och därför missleder eller förbryllar.
Exempel därpå ges här nedan.
Den vanligaste typen av ordbildning i våra dagar är
sammansättning av förut kända ord. Behöver man ett särskilt
ord för skuggan av en stolpe ligger resultatet strax
färdigt: stolpskugga. Förfarandet är knappt värt att kallas
nybildning, trots att man inte kan vänta sig att finna
ordet stolpskugga i någon ordbok. Förleden stolp- är ett
slags attributiv bestämning till efterleden skugga, på
samma sätt som "av stolpen" är attribut till skugga i uttrycket
skuggan av stolpen, vilket man inte skulle vilja kalla
nybildning. Metoden att göra sammansättningar är enkel och
kan för stundens behov användas när som helst av vem
som helst, men den är inte helt riskfri. Vid närmare
påseende befinnes ordet stolpskugga inte vara entydigt; det
kan också avse skuggan på en stolpe, möjligen även skugga
som påminner om en stolpe, osv. Detta är typiskt för
sammansättningarna. Man har uteslutit prepositioner och
andra ord —■ i exemplet: av, på, liknande — som behövs
för att ånge det logiska sambandet mellan för- och
efter-led. Betydelsen får i stället framgå antingen av
sammanhanget såsom ovan sagts eller av erfarenheten. Var och
en finner det rimligt att t.ex. en bägare är gjord av
koppar, men knappast av (fruset) kvicksilver, och likaså att
en bägare i praktiken kan innehålla kvicksilver, men
knappast (smält) koppar. Därför tolkar man orden
kopparbägare och kvicksilverbägare rätt utan hjälp av
förklarande sanmmanhang.
Vissa av substantiv avledda verb innebär att man förser
något med, eller motsatsen: att man befriar något från
eller berövar något, det som anges av substantivet.
Sålunda betyder kläda att förse med kläder, men barka all
befria från bark. I förstnämnda fall ändrar förleden
av-betydelsen till den motsatta: avkläda = befria från kläder,
men i det andra fallet kan ett av- endast förstärka
betydelsen: avbarka i= barka. Vad verbet skall betyda utan
prefixet av- säger vårt omdöme eller erfarenheten: det är
rimligt att man förser något med kläder, men inte att man
förser något med bark, därav de motsatta betydelserna.
Det räcker likaledes att man säger skägga när man
avlägsnar "skägg" från gjutna eller pressade föremål, och
oftast även grada när man tar bort "grader" efter
bearbetning.
Slutligen skall nämnas den fullt tillåtliga och korrekta
avkortningsmelod som kan exemplifieras av kylmedel i st.f.
kylningsmedel och isolerband i st.f. isoleringsband; se
TNC 3 s. 28. Man måste i sådana fall se upp för
möjligheten till feltolkning, t.ex. om man reflekterar på att
ersätta lösningsmedel med "lösmedel", i vilket ord lös-
alltför lätt tydes som adjektivet i st.f. verbstammen. Andra
ord, som TNC av liknande skäl vill avråda från, är
"målfärg" för målningsfärg, "riktvisare" för riktningsvisare,
"störskydd" för störningsskydd. Orden härddjup,
härdspricka och vissa andra ord på härd- i betydelsen
härd-nings- måste dock av hävd tolereras, trots att härd
skulle kunna misstydas som substantivet i st.f.
verbstammen. -— Det bör emellertid erinras om att den längre
formen med -nings- i ord av denna typ alltid är språkligt
korrekt, och fullt användbar där ett stadgat språkbruk
ännu inte hunnit utbildas. J W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
