Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 8 oktober 1949 - IEC-konferensen i Stresa, av JiO - Antändning av olja på likströmsmaskiners strömsamlare, av Je - Kopplingsöverspänningar orsakade av petersenspolar, av Je - Säkerhetslänk för kraftledningsstolpar, av sah - Inspektion av kraftledningar från flygplan, av Je - Vindkraft, av Je
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
722
TEKNISK TIDSKRIFT
med starkt stöd för de svenska synpunkterna, särskilt från
England och Italien men även från Frankrike och Belgien.
Att de svenska normerna SEN 28 — 1941 blivit översatta
till engelska och utsända som IEC-dokument visade sig
vara mycket värdefullt. JiO
Antändning av olja på likströnismaskiners
ström-samlare. Med tanke på eldfaran ombord på fartyg har
vid Aseas konstruktionslaboratorium gjorts en serie
försök för att utröna risken för tändning av olja, som
sprutar på en likströmsmaskins strömsamlare ur en läcka i
oljesystemet eller på grund av annat missöde.
Proven utfördes med en likströmsmaskin för 4 kW,
220 V, 1 420 r/m. Den var fyrpolig och hade 87 lameller.
Omgivningstemperaturen var 30°, oljans temperatur 33°
och strömsamlarens övertemperatur 44°. Oljan sprutades
genom en gummislang i en 10 mm tjock stråle med ca
10 I/min direkt mot strömsamlaren mellan två borstar.
Efter varje tändning släcktes elden omedelbart med
kolsyresnö. Maskinen var i fullt driftdugligt skick efter en
lång serie tändningar.
En provserie gjordes med dieselolja. Om strömsamlaren
endast fuktades med små oljemängder, erhölls ej
tändning. Vid sprutning med större oljemängder erhölls
däremot tändning, vilken vid första provet inträffade efter 30 s
besprutning och vid upprepade prov nästan omedelbart.
Utan ny besprutning erhölls ej förnyad tändning efter
släckningen, trots att strömsamlaren fortfarande var
fuktad med olja. Sannolikt orsakas tändning av att
oljeskiktet på strömsamlaren lyfter borstarna, varvid
ljusbågar uppstår mellan dessa och strömsamlarlamellerna.
Om därvid en passande blandning av oljeånga och luft
finnes, sker tändning. Den fördröjda tändningen vid
första provet torde bero på att de från början torra
borstarna skrapade bort oljan från strömsamlaren, så att
det förflöt en tid, innan borstarna lyfte. Vid proven med
dieselolja skedde tändningen explosionsartat, vilket
sannolikt orsakades av att man vid besprutningen fick en dimma
av finfördelad olja kring strömsamlaren. Detta gör
givetvis, att man lätt får övertändning av hela oljemängden.
En motsvarande provserie gjordes med användning av
smörjolja. Här skedde antändningen omedelbart redan vid
första provet, sannolikt beroende på den högre viskositeten.
Antändningen skedde ej explosionsartat, utan i stället
observerades fladdrande lågor med 5 à 10 cm längd vid
varje borste. Skillnaden gentemot förhållandena vid
dieseloljan kan förklaras av smörjoljans högre brännpunkt och
av att någon oljedimma ej uppstod vid besprutningen.
Lågornas intensitet och längd visade ett tydligt samband
med strömstyrkan. Risken för övertändning av hela
oljemängden är avsevärd även vid smörjolja och detta
särskilt vid stor strömstyrka.
Undersökningen påvisar klart brandrisken vid
överskölj-ning av likströmsmaskiners strömsamlare med olja.
Skyddsåtgärder är därför nödvändiga. Motsvarande
riskmoment föreligger ej, när ett fartyg har växelströmssystem,
varvid främst kortslutna motorer användes. Släpringade
motorer har normalt kortslutnings- och
borstlyftnings-anordningar, varjämte man lätt kan utföra släpringarna
kapslade (enl. å Garde). je
Kopplingsöverspänningar orsakade av petersenspolar.
Man riskerar farliga kopplingsöverspänningar vid brytning
av sista ledningen i ett ställverk med petersenspole i
transformatornollpunkt. Före brytningen av ledningens sista
fas finnes en enfasig strömkrets, bestående av denna,
petersenspolen och jord. Om brytningen sker före
strömmens nollgenomgång, omvandlas den elektromagnetiska
energin i spolen genom ett svängningsförlopp till en
elektrostatisk uppladdning av det kvarvarande systemets
ka-pacitans till jord. Man får en överspänning i nollpunkten,
som dessutom överlagras de tre fasspänningarna.
Amplituden beror av systemets kapacitans- och induktansvärden.
Den blir störst vid användning av spole för stor ström.
Den blir i allmänhet ofarlig, om någon ledning finnes kvar
ansluten till samlingsskenorna.
Som botemedel rekommenderas, att man om möjligt
undviker att placera petersenspolar i en station med endast
en utgående ledning. Är detta nödvändigt, bör brytningen
ske på andra sidan av transformatorerna, så att dessa och
spolarna förblir hopkopplade med ledningen efter
brytningen. Det må anmärkas, att detta ofta kan göras utan
svårare olägenheter. Det är svårare vid stationer med
exempelvis två utgående ledningar, där den ena kan vara ur
drift för störning eller arbete. En annan möjlighet, som
kan utnyttjas vid frivillig bortkoppling av ledningen, är
att först koppla bort petersenspolen. Det är ej säkert, att
en överspänningsavledare parallellt med petersenspolen
förmår uthärda dessa kopplingsöverspänningar (H
GRUNEWALD i Elektr. Wirtsch. maj 1949). Je
Säkerhetslänk för kraftledningsstolpar. Vid brott i
kraftledningar uppstår ofta svåra skador på stolpar av
stålkonstruktion genom den ensidiga belastningen, vilken
leder till knäckning av fackverkets övre del. I Frankrike
har man gjort framgångsrika försök att undvika detta
genom att i tvärarmarna inskjuta en fjädrande länk,
vilken ger efter vid ensidigt ledningsbrott. Länken består
av tre vertikala plåtfjädrar, fastsvetsade mellan två
horisontalplåtar, vilka i sin tur är infästade mitt i den
tu-delade tvärarmen.
Prov har utförts på en 60 kV ledning med 228 mnr
stålaluminiumlinor och 60 mm2 jordlina i 300 m långa spann.
Stolparna var beräknade för en maximipåkänning av
13 kp/mm2 och länken för 10 kp/mm2. Vid brott i två
ledare på ena sidan av stolpen jämte jordlina svängde
tvärarmarna omedelbart ut i linjeriktningen med länken
som gångled, medan de på de två närmast följande
stolparna endast svängde ut 25° resp. 7 Efter hopskarvning
av ledningen kunde länkarna lätt böjas tillbaka med vinsch
och provisoriskt göra tjänst till dess de kunde bytas ut.
Då samma prov upprepades med en stolpe utan länk
kollapsade tornets övre tredjedel fullständigt (Engineer
10 juni 1949). sah
Inspektion av kraftledningar från flygplan. Man har
patrullerat kraftledningar vid driftstörning i USA sedan
1930. Efter kriget har flera stora kraftföretag övergått till
flygpatrullering för underhållsinspektion och felsökning
efter driftstörning. Lätta flygplan används i trakter med
slät terräng, där tidigare bilar kunde nyttjas, och
helikoptrar i bergig och sumpig terräng. Planen hyres normalt
till en kostnad av ca 50 $/h. Kostnadsbesparingen gentemot
inspektion till fots är normalt avsevärd, samtidigt som
man givetvis gör en stor tidsvinst. Hastigheten varierar
med ledningens konstruktion och ligger normalt inom
området 20—100 km/h. Särskilt vid trästolpsledningar
upptäcker man många skador, som ej kan observeras från
marken. Motsatsen förekommer också, och man anser att
proportionen en inspektion från marken på två
inspektioner från luften är lämplig. Flygpatrulleringen är synnerligen
påfrestande för observatören och en tränad man anses ej
kunna arbeta mer än två timmar i sträck. Observatören
står i radioförbindelse med driftledningen, så att han kan
dirigera reparationslag till platsen utan landning. Man har
med gott resultat provat patrullering med helikopter under
natt vid driftstörning. Ledningen belyses därvid från en
strålkastare i planets nos. Skadade isolatorkedjor och
stolpar samt brustna linor kan lokaliseras (Electr. World
mars 1949). Je
Vindkraft. En brittisk rapport framlägger resultaten från
en undersökning rörande utnyttjning av vindkraft för
el-generering. Man anser sig nu kunna behärska de
mekaniska och aerodynamiska problemen även vid relativt stora
enheter, och problemet har nu blivit ekonomiskt snarare
än konstruktionstekniskt. 1 Ryssland experimenterar man
sannolikt med vindaggregat för 5 000 kW. I USA har man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
