Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 8 oktober 1949 - Vindkraft, av Je - Insänt: Utbildas teknologerna till andliga robotar? av Ingemar Schwalbe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 oktober 1949
723
arbetat med ett aggregat för 1 500 kW. I Danmark har
man använt 88 aggregat inom storleksområdet 10—100 kW
under kriget, vilka under sju år genererat ca 18 milj. kWh.
Vid de minsta generatorerna om upp till 10 kW har man
normalt parallellkoppling med likströmsbatterier. Den
årliga utnyttningstiden är 500 à 1 000 h och
kraftkostnaden blir vid generatorn 25 à 50 öre/kWh. Vid större
aggregat kan man arbeta direkt på distributionsnätet för
växelström, vilket medför större utnyttjningstid och bättre
ekonomi. Inom området 10—100 kW räknar man med att
få ut 2 000 kWh/kW/år till en kostnad av 6 à 7 öre/kWh.
Vid de största aggregaten räknar man slutligen med
3 500 kWrh/kW/år samt kostnaden 2 öre/kWh. Man hoppas
kunna montera ett provaggregat på Orkney-öarna, där
förhållandena är särskilt gynnsamma (Electr. Rev. aug. 1949).
Je
Insänt
Utbildas teknologerna till andliga robotar?
De unga män, som nu i dessa dagar skall börja nöta
byxbakarna i första årskursens bänkrader på våra tekniska
högskolor kommer vanligen direkt från skolbänken och
är således i mera utpräglad grad än vår
genomsnittsungdom i samma ålder ovana vid egna initiativ, mera
främmande för hur det känns att stå på egna ben än lika
gamla arbetarynglingar. Denna lucka i fråga om en av
de väsentligare intellektuella egenskaperna måste anses
vara ett allvarligt, men måhända ofrånkomligt handikap
i uppfostran hos den studerande ungdomen, som väl av
naturen är begåvad med minst lika god företagsamhet som
genomsnittsungdomen.
Det är då en paradox, att i och med inträdet i högskolan
nya, hårda krafter skall tvinga de studerande till fortsatt
långvarig passivitet, trots deras med åldern alltmera
tilltagande naturliga benägenhet för aktiv verksamhet. När en
ung teknolog omedelbart efter studentexamen börjar sina
högskolestudier måste det bli en chock, när han snart
kommer under fund med, att de nya studierna innebär
ytterligare flera år passivt tillägnande av förberedande
ämnen innan han kan få börja på med studier, vilka
till-låter det självständiga inträngande i vetenskap och teknik,
som de flesta väl har hoppats på. Till och med detta hopp
kan bli bedrägligt då det äntligen synes skola bli uppfyllt
(under min egen elevtid skedde detta blott i övningarna
i ett enda av de många ämnen, som jag skulle klara före
slutexamen, och i vilket jag även utförde examensarbetet).
Av den optimism och upptäckarglädje, som ligger bakom
den tekniska utvecklingen, möter även i övrigt den unge
teknologen föga tecken av vid undervisningen, som helt
förefaller vara lagd för att passivera honom.
En annan av de hårda krafter, som möter den unge
teknologen, är specialiseringen samt den därmed
sammanhängande forceringen av arbetet. Han tvingas att kasta
många av sina olika intressen för att med eller mot sin
vilja specialisera sig inom en enda ämnessfär, som
skymmer utsikten mot den fria horisont han lärt sig rikta
blickarna mot under gymnasietiden. Genom att teknikens
samlade kunskapsstoff numera är så ofantligt stort har
kursplanerna vid den tekniska undervisningen som följd
härav blivit späckade till bristningsgränsen. Motvilligt
söker högskolorna möta utvecklingen genom en allt mera
ökad specialisering. Samtidigt som man håller kvar den
gamla huvudprincipen att man vid undervisningen skall
hinna med att lära in så mycket som möjligt av lärostoff
från så många av teknikens grenar som möjligt, uppdelas
undervisningsområdet så, att det motsvarar ett antal
fackavdelningar, vilka under trycket av den snabba
utvecklingen alltmera uppdelas i specialiserade underavdelningar.
Andligt sett kan man förlikna det rådande kurssystemet
vid de flyttbara barnhagar, som nu är på modet. Eleven
och ett äppelträd med kunskapens frukter bringas inom
samma staket, och det gäller nu för eleven att inmundiga
de kunskapens frukter, som finns inom staketet. Några
utflykter utanför staketet kommer icke i fråga, ty fortast
möjligt skall han placeras i en annan hage, där ett nytt
slags kunskapsfrukter skola skördas osv. På så sätt
undgår han även okända farligheter i omgivningen och lär sig
lita på läraren-handledaren, vilken väljer ut de frukter,
som är nyttiga. Om vi lämnar bildspråket innebär
ovanstående, att läraren tolkar och lägger fram ett koncentrat
av vad som står skrivet i litteraturen. Många av eleverna
lär sig så småningom — tyvärr — uppskatta detta system,
ty det är arbetsbesparande och bekvämt samt synbarligen
effektivt och tidsbesparande på vägen mot målet,
nämligen uppnåendet av ett avgångsbetyg.
Onödigt huvudbry med ordnandet av egna tankar undvikes
även. Eleven behöver under hela studietiden icke befatta
sig med en enda egen skriftlig framställning utöver måttet
av de textrader, som sammanfogar sifferkolumnerna i
laborationsprotokollen. Tentamina sker till övervägande del
skriftligt och består i uträknandet av tillämpningsexempel
till kurserna. När muntliga tentamina förekommer, består
de av frågor och svar, där den språkliga texten
huvudsakligen kommer på lärarens lott och svaren kan utformas
med ett minimum av i normalprosan förekommande ord.
Själv har jag — under några års tillfälligt uppdrag som
lärare på Teknis — mångfaldiga gånger gjort den
erfarenheten, att brist på övning hos teknologerna att framlägga
sin åsikt förefaller leda till att de slutligen förlorar känslan
för ordens valör i exempelvis en skriven text, som
före-lägges dem. Vid utdelandet av skriftliga jämförelsevis
enkelt formulerade teser till övningsuppgifter för tredje
årskursens elever, exempelvis gällande en kombinerad
teknisk-ekonomisk utredning — någonting för eleverna nytt,
som brukar införas på detta undervisningsstadium —
visade det sig att eleverna förvånansvärt ofta nöjde sig med
att insupa en vag, allmän uppfattning om vad uppgiften
rörde sig om och sedan omedelbart påbörjade arbetet med
uppgiften, som naturligtvis blev felaktigt löst. Det var
nödvändigt att ideligen påpeka för eleverna att varje ord
i texten verkligen hade en viss bestämd betydelse i
sammanhanget. Exemplet visar även att eleverna vid slutet av
studietiden fortfarande är så vana vid att allting på ett
skolmässigt sätt lägges till rätta för dem, att de har svårt
att klara sig själva, om icke det gamla vanliga schemat
till-lämpas. Det oharmoniska, ensidiga utbildningssättet
resulterar dels i en påfallande osjälvständighet, dels i en
språklig oförmåga och därav följande isolering, som kommer
att sätta sin stämpel på eleverna under hela resten av livet.
I den offentliga debatten efterlyses ofta teknikernas
stämma — men förgäves. Orsaken härtill är nog delvis
den, att de banalare tekniska sammanhangen kan
framläggas på ett enklare sätt än med den apparat, som det
vanliga språkbruket kräver. En stor del av skulden måste
dock läggas på den bristfälliga språkliga utbildningen
vid de högre tekniska läroanstalterna. I själva verket
uppstår genom den språkliga baissen allvarliga faror även
för teknikens egen del. Isoleringen ökar icke blott mellan
teknikerna och samhället, utan även mellan teknikerna
själva. Isoleringen mellan olika teknikerkretsar och
mellan företrädare för olika tekniska inriktningar är så
utpräglad, att befruktande samverkan dem emellan
allvarligt hämmas. Man förstår icke längre varandras torftiga
språk och man har icke heller några tankar som kan
utbytas. Var och en håller sig också helst inom sin egen
barnhage och ger sig sällan in på någon annans område.
Undervisningssystemet bidrar vidare till att grundlägga
ett mindervärdeskomplex hos de studerande, som ej anser
sig ha rätt att yttra sig med någon auktoritet i de allra flesta
frågor, ty alltid kan större auktoriteter än dem själva
uppletas. Om en tekniker i alla fall måste yttra sig i allmänna
angelägenheter, sker det vanligen mycket försiktigt och på
ett sätt som han själv anser utmärkande för saklighet, men
som icke övertygar någon annan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
