Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 15 oktober 1949 - Aureomycin, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
734
TEKNISK TIDSKRIFT
Aureomycin. Penicillin är som bekant overksamt mot
Gramnegativa bakterier och virus. Man har därför sökt
efter antibiotika med ännu större effekt. Det första
resultatet blev streptomycin (Tekn. T. 1949 h. 20 s. 374).
Senare har även andra antibiotika upptäckts (Tekn. T. 1949
h. 20 s. 375) och av dessa tilldrar sig aureomycin för
närvarande den största uppmärksamheten på grund av sina
goda egenskaper.
År 1947 utförde B M Duggar vid American Cyanamides
Lederlelaboratorium en serie prov med bakterier och
mögelsvampar, som isolerats ur jord hämtad från många
olika platser på jorden. Bland dessa var actinomyces nr 377,
som hade erhållits ur ett prov på jord från Illinois. När
han odlade nr 377 på lämpligt medium, fann ban, att det
innehöll en guldgul mögelsvamp, som genast kunde
hänföras till släktet Streptomyces. Den visade sig ge ett
antibiotikum, som vid prov på agar förhindrade eller
fördröjde tillväxten av mer än 50 olika mikroorganismer.
Därefter följde en undersökning för att bestämma vilken art
av Streptomyces, som förelåg, ty det var känt att flera
av dem kunde ge ett gult pigment. Noggrannna studier
visade, att denna svamp var en hittills okänd art, som fick
namnet Streptomyces aureofasciens.
Medan Duggar utförde detta arbete fortsattes
utforskningen av det nya ämnets, A-377, terapeutiska egenskaper
på olika avdelningar av Lederlelaboratoriet under ledning
av Y Subbarow. Från det toxikologiska laboratoriet kom
rapporten: "Föga giftigt vid akuta och kroniska toxiska
prov på möss, råttor och andra djur." Farmakologiska
laboratoriets rapport löd: "A-377 absorberas i blodet och
avges med urinen, när det intas genom munnen." Från
kemiska laboratoriet meddelades: "A-377 har analyserats,
och dess sammansättning har bestämts, men
struktur-formeln är ännu okänd. Ett salt med HCl kan framställas
i kristallform." Vid terapeutiska prov visade sig A-377 böta
experimentella infektioner med pneumokocker,
streptokocker och andra bakterier hos möss och kycklingar.
Vidare hindrade den tillväxt av rickettsia (bakterieliknande
organismer, som orsakar fläckfeber) samt vissa virus.
Parallellt med dessa undersökningar utprovades
aureomycin, som A-377 numera kallas, vid Boston City Hospital
och Johns Hopkins. Resultaten bekräftade i stort sett dem,
som erhållits vid Lederlelaboratoriet. Det var dock en
missräkning, när man fann, att aureomycin tycktes ha en
betydligt mindre effekt än penicillin på infektioner av
streptokocker eller pneumokocker hos möss. Efter ett
omfattande experimentarbete kunde man emellertid
konstatera, att detta förhållande icke gäller för människor.
Resultatet är mycket intressant, därför att både
sulfapreparat och tidigare kända antibiotika oftast ger större relativ
effekt på djur än på människor. Kliniska försök började
i januari 1948, då tillräckliga kvantiteter aureomycin kunde
sändas till ett antal sjukhus i USA. De första patienter,
som behandlades, led av en venerisk virussjukdom kallad
lymphogranuloma venereum. Ifrågavarande virus är ett av
de "större" och tillhör samma grupp som de, vilka orsakar
papegoj- och duvfeber och antagligen även atypisk
lunginflammation. Tidigare hade man erhållit tämligen goda
resultat vid behandling av lymphogranuloma med
sulfa-diazin eller penicillin, men det blev genast klart, att
aureomycin är betydligt överlägset dessa läkemedel.
Några sjukdomar orsakade av rickettsia, nämligen Rocky
Mountain fläckfeber och Q-feber, som först upptäcktes i
Australien för ca 15 år sedan, har synnerligen
framgångsrikt behandlats med aureomycin. Hit hör även endemisk
och epidemisk tyfus samt Brills sjukdom. 1 själva verket
behöver varken läkare eller patient hysa några tvivel om
en lycklig utgång vid en rickettsiainfektion, om
aureo-mycinbehandlingen börjar, innan patienten ligger i
själatåget. Maltafeber kan vara en av de mest besvärliga
sjukdomar, som finns, ehuru dödligheten är liten. Den är ofta
svår att diagnosticera och varar ibland flera år med
feber-anlall och mellanperioder av trötthetstillstånd. Ehuru
sulfapreparat i kombination med streptomycin har någon
effekt, lämnar dessa läkemedel mycket övrigt att önska.
Det förefaller, som om man nu i aureomycin funnit ett
verkligt läkemedel för donna sjukdom, överraskande är,
att atypisk lunginflammation, som sannolikt är virös, tycks
kunna botas med aureomycin. De resultat, som
rapporterats från flera sjukhus i USA, har varit utmärkta.
Sjukdomen är relativt "ny", ty den upptäcktes först för ca 15 år
sedan på Hawaii. Dess virus har ännu ej iakttagits, men
mycket tyder på att den orsakats av ett sådant.
Laboratorieförsök har visat, att aureomycin är effektivt
mot infektioner hos möss av olika bakterier, både
Grampositiva och -negativa. Dess verkliga effektiva område mot
infektioner hos människa är ännu ej känt, ty i de flesta
fall har man redan erhållit utmärkta resultat med
sulfapreparat, penicillin eller streptomycin, och aureomycin har
därför blott använts på sjukdomar, för vilka speciella
botemedel hittills varit okända. Det finns emellertid klara
bevis för att det är utmärkt mot infektioner av vissa
streptokocker, pneumokocker och stafylokocker, ehuru det
är osäkert, om det i sådana fall är bättre än penicillin.
Aureomycin tycks vara något effektivare än penicillin mot
infektioner av D-streptokocker i urinvägarna, blodbanorna
eller hjärnhinnan. A andra sidan är penicillin utan tvivel
effektivare mot gonorré, som orsakas av en Grampositiv
bakterie. Det har visats, att aureomycin har terapeutisk
verkan mot Weils sjukdom (en form av smittsam gulsot)
och någon — ännu icke utredd — effekt mot syfilis.
Den mest använda metoden att ge aureomycin är genom
munnen. Då det framställs i form av hydroklorid, blir
subkutana eller intramuskulära injektioner mycket
smärtsamma och irriterande. Det kan injiceras intravenöst, men
denna metod är ännu icke utprovad. Mycket litet är känt
om aureomycins absorption, fördelning och utsöndring, när
det ges i terapeutisk dos. Orsaken härtill är framför allt,
att dess kemiska konstitution är okänd och att icke heller
någon kvantitativ metod att bestämma det i kroppsvätskor
eller vävnader uppfunnits. En mycket intressant sak är,
att aureomycin fullständigt tycks sakna allvarliga toxiska
egenskaper. De enda reaktioner, som hittills rapporterats,
är kväljningar och kräkningar, och det är icke utrett,
huruvida de beror på läkemedlet som sådant eller på
någon förorening i preparatet. Nästan alla patienter visar
någon avmattning i tarmrörelsen och en del får diarré;
orsaken härtill är dock icke fullt kl&r. Såvitt man vet,
har aureomycin ingen som helst skadlig inverkan på
blodet, blodbildande organ, njurar eller hud. Inga av de
besvärliga giftverkningar, som iakttagits vid användning
av sulfa eller vissa antibiotika, har hittills konstaterats vid
behandling med aureomycin. Slutligen må anmärkas, att
mikroorganismer icke kan anpassa sig för aureomycin på
samma sätt som för sulfapreparat, penicillin eller
streptomycin. Det är svårt att med nuvarande experimentella
metoder framställa mikroorganismer, som in vitro kan
motstå aureomycin. Detta innebär en påtaglig fördel särskilt
gentemot streptomycin, för vilket mikroorganismer ofta
tycks anpassa sig, så att dess verkan försvinner.
Under de senaste 15 åren har behandlingsmetoderna av
infektionssjukdomar undergått revolutionerande
förändringar. Sjukdomar, som streptokockmeningitis, vilka förr
nästan alltid var dödliga, förekommer nu sällan och kan i
allmänhet snabbt botas. Syfilis i tidigt stadium, som förr
fordrade behandling i månader eller t.o.m. år, tycks nu
i de flesta fall kunna botas med penicillin på relativt få
dagar. I aureomycin har man fått ett antibiotikum, som
kan ges per os utan allvarlig giftverkan och som är
verksamt mot ett stort antal olika sjukdomar, t.o.m. sådana,
som orsakas av vissa virus. Ett parti av detta läkemedel
har nyligen kommit till Sverige som gåva från
Lederlelaboratoriet. USA:s tillverkning är emellertid ej tillräcklig
för landets eget behov, varför nämnvärd export för
närvarande är utesluten. Någon redogörelse för den metod,
som används vid framställning av aureomycin i större
skala, tycks ännu ej ha offentliggjorts (P H Long i
Scien-tilic Monthly juli 1949; DN 17 aug. 1949). SHI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
