Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 38. 22 oktober 1949 - Drivmedelsförluster och deras bestämning, av Harry Appelgren - Böcker - Anmälan: Mekanisk Teknologi, bd 1, av Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 oktober 1949
773
Fatförråden bör inventeras ofta och
regelbundet för att läckning skall upptäckas i tid. I
likhet med vid inventering av cisternförråd mätes
temperaturen i ett eller flera av faten i varje
lager, varefter omräkning göres till normalliter.
Antalet fat i varje lager kontrollräknas. Genom
stickprov kontrolleras även att faten innehåller
angiven vätskemängd. De två vanligast
förekommande typerna av fat ha en rymd av 200
(tunnare plåtfat, "drums") resp. 185 1 (järnfat,
vanligen försedda med rullband). Vid
bedömning av fatförluster bör hänsyn ävenledes tas till
att Mynt- och justeringsverket för fatmätare
godkänner en tolerans av ±0,5 %.
Transport i tankfartyg och tankvagn
Ännu sparsammare än lagringssvinn torde
transportförluster vara behandlade i
facklitteraturen. Från oljebolagens statistik har
emellertid erhållits vissa samstämmande procentsiffror.
Sålunda anser bolagen en transportförlust av
upp till % % som fullt normal. Några bolag gör
dock gällande, att förluster på % % eller en
eller annan tiondels procent därutöver även är
normala. Dessa siffror får emellertid på sin höjd
användas såsom hållpunkter för de ungefärliga
gränser, inom vilka transportförluster normalt
kan påräknas.
I första hand beror förluster vid transporter
på tankfartyg framför allt på beskaffenheten av
ventiler, förskrifningar samt
lossningsanordningar. En modern tankbåt bör sålunda kunna
uppvisa gynnsammare förluststatistik än en
äldre. Vidare stiger förlusterna i en viss
proportion till resans längd liksom till antalet
lastningar och lossningar under en resa. När det
gäller båttransporter måste svinnuppgifterna
som regel tas med stor reservation, beroende på
risken för felmätningar. Det är sålunda praktiskt
taget omöjligt att avgöra, om en ledning är helt
fylld eller ej efter avslutad lossning. Det beror
belt och hållet på, hur mycket luft som har
pumpats in genom ledningen, och kan endast
konstateras genom att ledningen noggrant tömines
och dess innehåll samtidigt mätes. Vid lastning
däremot är störningar i allmänhet uteslutna,
såvida en och samma ledning med känd volym
användes och avstängningsventilen på kajen,
som vanligt är, först stänges.
Ej heller i fråga om transport i
järnvägstank-vagn har utbildats några enhetliga normer.
Upplysningsvis kan anföras, att vissa oljebolag
sätter normalförlusterna till högst 0,3 %; andra
åter godkänner ända upp till 0,5 % av inlastad
kvantitet. De i vårt land vanligast
förekommande tankvagnarna rymmer omkring 20 m’.
Tendensen synes emellertid gå mot större vagnar,
på t.ex. 60 m3, för att transportkostnaderna skall
kunna nedbringas.
Omraffinering
Förlusterna på grund av omraffinering kan
vara olika allt efter arten och graden av vätskans
förorening. Några användbara procenttal för
normalförluster finns ej tillgängliga.
Vid omfraktionering av t.ex. bilbensin till
flygbensin kan en totalförlust på omkring 5 %
förväntas. Vid destillering beror förlusten på
produktens större eller mindre flyktighet; vid
laboratorieförsök anses en destillationsförlust av
omkring 2% % såsom fullt normal.
Ijitteratur
1. von Feilitzen, G: Bensin och andra eldfarliga oljor, i "Teknisk
Handbok", Stockholm 1925 s. 174.
2. Wiborgh, II C: Mineraloljors lagringsbesländighet, Tekn. T.
1939 s. 551.
3. Cross, R: Handbook of petroleum, asphalt och nalural gas.
Kansas City Testg Lab. 1931 s. 145.
4. Marder: Motorkraftstoffe, bd I, Berlin 1942 s. 24.
Böcker
Mekanisk Teknologi, bd 1: Pldtbearbetning och
spånavskiljande bearbetning, av a Löfmark och W ROSENTHAL.
Stockholms Tekniska Institut, Stockholm 1948. 171 s.,
337 fig. 19 kr.
I ämnet Mekanisk Teknologi vid Stockholms Tekniska
Institut ingår utom de ibland som mera rent
"vèrkstads-ntässiga" ansedda metoderna för plastisk, klippande ocli
skärande bearbetning även gjuteriteknik och svetsning.
Med hänsyn härtill måste föreliggande kompendium
betraktas som mycket fullständigt. Läsaren får i allmänhet
goda redogörelser för de olika bearbetningsmetoderna och
använda hjälpmedel. Framställningen har ofta tagit
hänsyn till även mycket sent publicerade nyheter.
Vid granskning mera i detalj kan man finna partier som
nog skulle ha vunnit på något fullständigare behandling.
Ett kompendium bör ju inte försumma att diskutera frågor
av sådan modernitet att de är aktuella när de studerande
kommer ut i praktiken. Som exempel skulle kunna anföras
önskvärdheten av några punkter — gärna i tabellform —
till ledning för diskussionen om hårdmetall i förhållande
till äldre verktygsmaterial på alla de områden där
hård-metallen börjat tränga in. I samband med pressverktygen
kunde även — med hänsyn till moderniteten i många
andra sammanhang — efterlysas några ord om
pulver-metallurgisk verktygstill verkning.
Kompendiets huvuddel (s. 35—171) behandlar
spånavskiljande bearbetning. Allmänna inledningar finns om
kyl- och smörjmedel, spånbildningsförloppet samt material
för skärverktyg. För varje bearbetningsmetod följer så
dels en allmän redogörelse, dels beskrivningar av använda
maskiner. Sistnämnda delar är möjligen onödigt stora med
ett stort antal bilder till varje avsnitt med långa listor över
olika delars funktion. Skillnaden mellan maskiner av
rammtyp resp. av sadeltyp t.ex. skulle gott lia kunnat
klaras upp även om en av fig. Sv-39 och Sv-49—50 hade
utelämnats. Enbart i text hade man sålunda här sparat
ca två sidor utan att enligt min uppfattning kompendiets
värde minskat något nämnvärt. Synpunkten gäller enbart
under den vanligen tillämpade förutsättningen att ett
kom-pedium skall begränsas till dimensionerna för att inte bli
för dyrbart.
Så några detaljer, mest för att visa vad som diskuteras.
På s. 36 nämnes att "sänkning av kylmediets temperatur
avsevärt under normal rumstemperatur medför en
väsentlig höjning av verktygens livslängd . . . och därjämte en
bearbetad yta med minskad råhet (större finhet)". Ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
