Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 29 oktober 1949 - Stor-Stockholms vattenförsörjning — behov av samordning, av Georg Björkholm och Erik V Garberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
778
TEKNISK TIDSKRIFT
punkt torde ha befunnit sig i ett ganska beträngt
läge, vilket väl utgör den närmaste förklaringen
till dess inställning. Utvecklingen har visat, att
den valda lösningen, som sålunda — beklagligt
nog — kom att bryta enhetligheten i
Stor-Stock-holms vattenförsörjning, dock för de berörda
kommunerna blev den ur ekonomisk synpunkt
fördelaktigare av de då föreliggande
alternativen.
Vattentäkter
Det torde vara uppenbart, att det här endast i
undantagsfall kan bli tal om någon
frågeställning: ytvatten eller grundvatten. Stor-Stockholm
torde för överskådlig framtid praktiskt taget
helt komma att bygga sin vattenförsörjning på
renat ytvatten från Mälaren. Däremot kommer
nog förortskommuner, som ämnar övergå till
centralvattenförsörjning, att kunna ställas inför
denna fråga. I detta sitt utvecklingsskede kan
en kommun finna det frestande att ta i anspråk
eventuella grundvattentillgångar. Härigenom får
man ofta ett billigt vatten, vilket kan komma väl
till pass under de första ekonomiskt sett svåra
åren. Då är i allmänhet inte heller fordringarna
från konsumenternas sida på vattnets
beskaffenhet särskilt stora. Den förhållandevis ringa
tillgången på grundvatten i dessa trakter gör
emellertid, att grundvattentäktens kapacitet ofta blir
för liten, då vattenförbrukningen ökar genom
tätare modern bebyggelse och uppkomsten av
vattenkrävande industrier. Det finns tyvärr flera
exempel på hur värdefulla grundvattentäkter
spolierats genom för kraftig återlåtning eller att
dyrbara renings- och pumpverk för grundvatten
måst nedläggas långt före en normal
avskrivningstid, då vattentillgången visat sig
otillräcklig. Den valda lösningen, som från början tedde
sig så ekonomiskt gynnsam, kan sålunda
tvärtom visa sig ytterst kostsam genom att ledningar
och andra anordningar måste överges tidigare
än beräknat. Här bör också beaktas de risker
för förstöring av grundvattentäkter genom
förorening från oljeupplag och liknande, som
självfallet är mera påtagliga inom ett tättbebyggt
område.
Man bör därför som regel varna kommuner, där
en betydande folkmängdstillväxt väntas, för att
även temporärt tillgodose sitt vattenbehov med
grundvatten, detta särskilt i fråga om kommuner
inom Stor-Stockholmsområdet. I varje fall har
grundvattenförsörjda kommuner skäl att, då
ökade krav på vattenkvaliteten påfordrar
anläggning av mera omfattande reningsverk, såsom
av-härdningsverk, fällnings- och
snabbfilteranlägg-ningar etc., ta sin vattenfråga under ytterligare
övervägande.
I det följande resonemanget lämnas dessa
lokala vattentäkter emellertid helt åsido, då de för
Stor-Stockholms vattenförsörjning under nor-
mala förhållanden är och kommer att vara av
underordnad betydelse. Man torde nämligen, som
redan nämnts, ha all anledning räkna med att
åtminstone för de närmaste decennierna de tre
ytvattenverken vid Mälaren kommer att
praktiskt taget helt svara för Stor-Stockholms
vattenbehov. Det måste därvid särskilt ur tekniska och
ekonomiska synpunkter anses beklagligt, att en
samverkan dem emellan icke förefinnes. Detta
har givetvis sin historiska förklaring, men
svårigheten att finna en lämplig organisationsform
har säkert också bidragit därtill. En sådan sak
har dock kunnat åstadkommas inom ramen för
Vattenledningsförbundet mellan dess
medlemskommuner, men detta har självfallet tett sig
enklare, då dessa befunnit sig i ett mera
jämnställt läge och haft direkt påvisbara fördelar av
en interkommunal samverkan på detta område.
Stockholms stad synes däremot inte ha velat
erkänna något intresse av ett dylikt samarbete,
ehuru — som längre fram skall visas — fall
förekommit, då staden och i vart fall
Stor-Stockholmsområdet i sin helhet skulle ha vunnit
på en lösning på samgåendets linje.
Naturligt nog har Stockholms stad önskat lösa
sina vattenledningsproblem utan inblandning
från utomståendes sida. Det är emellertid inte
otroligt, att Stockholm med hänsyn till
förefintligheten av det nordliga Görvälnverket kommit att
välja lösningar av sin vattenfråga, som inte blivit
så rationella som annars kunnat bli fallet. Det
är således sannolikt, att Stockholm, därest
Vattenledningsförbundet inte kommit till, hade valt
att förlägga ett vattenverk norrut just i de
trakter, där Görvälnverket nu ligger. Ett sådant
verk hade förmodligen redan från början
utbyggts till en kapacitet motsvarande
Lovöver-kets. Balansen mellan de tre ytvattenverken
skulle då ha blivit väsentligt bättre. Nu
förlägger Stockholm sina utvidgningar till
Norsborgs-verket, som ökas till en kapacitet på 190 000
m3/dygn och planeras så, att en ytterligare
utvidgning med 65 000 ms/dygn blir möjlig. Detta
motiveras med att Lovöverket är utbyggt till den
storlek, som de lokala förhållandena medger,
och att anläggande av ett tredje verk ej kan
ifrågakomma.
Inom Vattenledningsförbundet har sedan ett
par år tillbaka pågått en utredning om
möjligheterna för en framtida ytterligare utvidgning av
Görvälnverket. Resultatet av denna
undersökning föreligger nu och visar, att verket i
slutbyggt skick kan nå en kapacitet på 130
000—-150 000 m3 per dygn.
Av de tre vattenverken har Görvälnverket
tillgång till det kvalitativt sett bästa råvattnet,
under det att Norsborgsverket, som hämtar sitt
vatten ur Ekeröfjärden, i det hänseendet har det
sämre ställt. Av denna anledning har ju också
Stockholms Vattenledningsverk övervägt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
