Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 29 oktober 1949 - Stor-Stockholms vattenförsörjning — behov av samordning, av Georg Björkholm och Erik V Garberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29 oktober. 1949
779
flytta vattenintaget till Björkfjärden, ett förslag
som dock ej torde vara avsett att realiseras i
samband med den nu pågående utvidgningen av
Norsborgsverket, då de långa
tillförselledningarna skulle dra avsevärda kostnader. Med hänsyn
till vattenbeskaffenheten är det sålunda
oförmånligt, att de nordligare fjärdarna av Mälaren
icke i större utsträckning kommit att tas i
anspråk för Stor-Stockholms vattenförsörjning.
Härjämte talar angelägenheten av en så jämn
fördelning av vattentillförseln som möjligt för
önskvärdheten av en bättre likställdhet i
leveransförmåga mellan verken.
Möjligheter till teknisk samverkan
Att genomföra ett organisatoriskt
förenhet-ligande av Stor-Stockholms vattenförsörjning —
ett spörsmål som längre fram skall närmare
beröras — torde i dagens läge knappast vara
möjligt. Detta förhållande borde dock inte utesluta,
att en viss teknisk samverkan redan nu komme
till stånd, åtminstone så, att anordningar vidtas
för provisorisk sammankoppling av
ledningssystemen för reservändamål. Då ledningarna på
flera punkter ligger helt nära varandra, är detta
inte något större företag. Vill man ge
samkörningen en mera permanent karaktär tarvas
däremot vissa kostnadskrävande anläggningar.
Helt visst måste det för många synas
egendomligt, att en sådan möjlighet till samköming inte
föreligger, särskilt som vi för inte så många år
sedan befann oss i ett beredskapsläge, som borde
ha gjort dylika åtgärder självklara. De båda
vattenledningsverken arbetar visserligen med olika
tryck i sina ledningar såtillvida, att
Vattenledningsförbundet i genomsnitt har ett tryck, som
är 0,5—1,0 kp/cm2 högre än Stockholms. Detta
förhållande försvårar givetvis en samköming
men bör inte omöjliggöra en sådan. Det skulle
givetvis ha varit fördelaktigt, om denna skillnad
i tryck inte förelegat, och
Vattenledningsförbundet har nyligen i samband med frågan om en
ökning av sin reservoarvolym tagit upp
problemet men därvid funnit sig inte kunna frångå
det högre trycket, då därigenom ett alltför stort
område skulle få läggas ut som högzon med
tryckstegringsstationer. För Stockholms
vidkommande vore säkert också ett högre vattentryck
av betydelse. Emellertid är trycket i stort sett
beroende av vattenytornas lägen i befintliga
reservoarer, varför en sådan omläggning givetvis
skulle bli ytterst dyrbar.
Vattenledningsförbundet kan således ur denna synpunkt utan
svårighet lämna vatten till Stockholm. I den mån
vatten skall överföras från Stockholm till
förbundet, kan detta dock ske genom att vissa
områden avskärmas för att tillfälligtvis motta
vatten därifrån.
Ett annat förhållande av mera formell karaktär
har kommit att tas som skäl mot en samköming.
Såväl Stockholms Vattenledningsverk som
Vattenledningsförbundet har föreskrifter om att
vatten från andra än egna vattentäkter ej får
införas i ledningsnäten. Dessa bestämmelser har
givetvis tillkommit för att hindra, att det
kommer in förorenat vatten eller vatten av sådan
beskaffenhet, att det inte utan olägenhet låter sig
blandas med ledningsvattnet. Att detta
förhållande däremot skulle kunna åberopas som skäl
mot en tillfällig samköming i beredskapssyfte
mellan två av landets större vattenledningsverk
lär väl inte vara meningen, särskilt som vattnet
i detta fall har så likartade egenskaper.
Att förutsäga den framtida
folkmängdstillväxten inom Stor-Stockholm är självfallet
mycket svårt och det är väl därför naturligt att
åsikterna härom gått en hel del isär. När
Vattenledningsförbundet i sina prognoser för
folkmängdsutvecklingen inom sitt distributionsområde (för
närvarande ca 100 000 invånare) räknar med ett
förbrukarantal på 168 000 år 1960 och 256 000 år
1975, torde man inte ha gått på den mest
optimistiska linjen. Mot detta invånarantal 1975 kan
antas svara en maximidygnsförbrukning på ca
125 000 m3. Dessa siffror har anförts för att visa,
att Görvälnverket, som maximalt kan nå en
kapacitet på ca 150 000 m3/dygn, förr eller
senare måste helt tas i anspråk för
Vattenledningsförbundets egna medlemmar.
Bör nu detta faktum tas till intäkt för att någon
teknisk samverkan mellan vattenledningsverken
ej bör åvägabringas? Knappast. Den uppdelning
i distributionsområden som nu förefinnes,
bygger på den administrativa gränsdragningen och
den har ingalunda tillskapat en ur
vattenförsörjningssynpunkt vare sig tekniskt eller
ekonomiskt riktig lösning. I det hänseendet hade det
utan tvekan varit mest lyckligt, om någon
uppdelning alls inte skett. Och det är väl ur den
synvinkeln, som problemet skall bedömas.
Behov av gemensam planläggning
Den nyligen beslutade inkorporeringen av
Spånga och Hässelby villastad är ett exempel på
vart konsekvenserna av den bristande samverkan
mellan de befintliga vattenverken kan leda. Det
förhåller sig nämligen så, att
Vattenledningsförbundet sedan nära 20 år tillbaka försett stora
delar av Spånga med vattenledningsvatten från
förbundets huvudvattenledningar, som passerar
rätt igenom den förutvarande kommunen. Denna
leverans kommer nu att övertas av Stockholms
Vattenledningsverk, som för att förse dessa
områden måste — teoretiskt sett — ta vattnet ända
från Norsborgsverket, då som bekant Lovöverket
nu är fullt utbyggt.
Några år före inkorporeringen företogs en
utredning om möjligheterna att förse Hässelby
Villastads köping med vatten antingen från
Stockholms Vattenledningsverk eller Vattenled-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
