Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 5 november 1949 - Det finska krigsskadeståndet och dess industriella konsekvenser, av Runar Hernberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
806
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 5. Medeltimlön (upptill) och medeltimförtjänst (nedtill)
inom de högsta (-) och lägsta (-) lönegrupperna
samt skillnaden (–-) i % av den lägsta lönegruppens
timlön resp. timförtjänst.
näring och krigströtthet, efterkrigspsykos osv.
Det är dock intressant att konstatera, att sedan
nya högeffektiva verktygsmaskiner börjat
inkomma och rationella arbetsplanerings- och
tillverkningsmetoder börjat tillämpas samt
livsmedelsläget förbättrats, har även kurvan för
bruttoproduktionsvärdet per arbetare brant stigit
och uppnår i slutet av år 1948 ett värde som
t.o.m. överstiger rekordvärdet för år 1939.
På metallindustrins råvaruförsörjning har
krigsskadeståndet utövat ett betydande
inflytande. Arbetet är i gång i fyra gruvor och
brytningen av malm har ökats. Då likväl
malmtillgången i de flesta gruvorna är rätt begränsad
har prospekteringsverksamheten intensifierats.
Otanmäki malmfyndighet, varom diskussionens
vågor gått höga för och emot, är för närvarande
föremål för en i mindre skala företagen
provbrytning. Tillverkningen av tackjärn har
intensifierats såväl i Åbo masugn som i Imatra och
Uusi Wärtsilä smältverk. Om man undantar
specialtackjärn kan landet redan anses
självförsörjande i tackjärn. År 1939 tillverkades i
landet 33 325 t tackjärn och importerades 40 927 t.
År 1948 voro siffrorna följande: tillverkning
89 247 t och import 18 965 t. Martinugnarna i
Åminnefors och Dalsbruk ha båda ombyggts och
mer än fördubblats samt arbeta nu med en
chargevikt om 25 t var. Valsverkskapaciteten
tillfredsställer däremot blott ca V, av landets behov.
Tillverkning av svetsade rör har upptagits,
likaså hårdmetallplattor. Järngjuteriernas kapacitet
har mer än fördubblats under de senaste tio åren,
samtidigt som de i hög grad moderniserats.
Stål-gjuterierna ha både moderniserats och utbyggts.
Produktionen av göt och stålgjutgods, som år
1939, steg till 76 655 t, var år 1948 108 715 t,
vilket innebär en ökning av 42 %. Ett flertal
högfrekvensugnsanläggningar ha införskaffats
såväl till stålgjuterierna som till en del
järngjuterier. Ett allvarligt bekymmer utgör dock
avsaknaden av egna plåtvalsverk.
Plåtförsörjningen har utgjort ett av de mest
svåröverkomliga hindren för krigsskadeståndets
termins-enliga fullgörande.
Det har givetvis ej kunnat undvikas, att, under
en tid av så pass hög sysselsättningsgrad som
under krigsskadeståndsåren varit fallet,
löneaktioner gång efter annan skulle göra sig
på-minta. De allmänpolitiska förutsättningarna
härför ha ju även i vårt land tyvärr varit rätt
gynnsamma. Vad däremot i detta sammanhang mest
bekymrar speciellt verkstadsindustrin är den
ökade ringaktningen för yrkesskickligheten, ett
resultat av fackförbundens kortsynta
löne-aktionspolitik. En i viss mån reell bakgrund för
denna politik, som avsett att vid
löneförhöjningarna speciellt gynna arbetarna i de lägsta
lönegrupperna, kan måhända skönjas i följande
faktum. Då kriget 1939 började inryckte även ett
antal årgångar av ynglingar i 18—20 års åldern
i krigstjänst. Dessa ynglingar hemförlovades
1944—45 som fullvuxna män och ofta även
familjefäder. De saknade yrkesvana och
yrkeskunskap, men kunde ej gärna avlönas enligt
yrkesskicklighet utan måste få en lön, som gav
dem möjlighet att försörja sin familj. Detta
innebar redan det i och för sig en farlig
niellering av avlöning för yrkesprestationer, som
medförde beklagliga konsekvenser. Resultatet av
fackförbundens målmedvetna
lönenivellerings-politik kan utläsas ur kurvorna i fig. 5. Dessa
utvisa dels medeltimlönens, dels
medeltimför-tjänstens stegring i de lägsta och de högsta
lönegrupperna, varvid den lägsta närmast motsvarar
grovarbetare utan yrkesskicklighet och den
högsta lönegruppen yrkesarbetare i högsta klass,
dock ej specialarbetare. Även om skillnaden
mellan dessa extrema lönegrupper till sitt
markbelopp skenbart stigit på grund av inflationen,
visar det sig dock, att om denna skillnad
uträknas i procent av exempelvis
grovarbetarlönen, vi få en kurva som rätt beklagligt
sjunker. Under tiden 1936 till 1948 har denna
skillnad sjunkit till hälften. Denna nivellering
innebär en mycket stor fara för landets
metallindustri, då därigenom kvaliteten i arbetet blir
lidande, arbetsprestationerna minska,
kassationspro-centerna stiga — allt företeelser ägnade att i
oroväckande grad äventyra en framtida
konkurrenskraft. Detta är en fatal konsekvens av
krigsskadeståndet, som kräver allvarlig upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
