Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 12 november 1949 - Anrikningsegenskaper hos de röda järnmalmerna från Birmingham (Ala.), av E R—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 november 1949
845
ledde ej till något praktiskt resultat. Singewald berättar
1927 att 15 år tidigare hade Moxham utfört separationer
av malmer från Red Mountain i halogensaltlösningar med
specifika vikterna 3,06, 3,34 och 3,64. Samma år uppger
han att en halt av 35—36 % Fe, 12 % CaCO-, och 17—18 %
Si02 är den lägsta järnhalt i malmen, som då kunde
utnyttjas utan anrikning.
Olika försök med anrikning av järnmalmen från Red
Mountain i olika tunga vätskor skildras i sammandrag.
Några praktiska följder fick ej dessa försök.
Lee, Gandrud och De Vaney rapporterar 1927 att de
anrikat röda liematiter med hög kiselsyrehalt från
Birminghamdistriktet för att göra dem direkt användbara för
masugnsprocessen i en liten kontinuerlig anläggning, där
malmen underkastades magnetisk röstning, långt driven
finmalning och magnetisk anrikning. Halter i koncentrat
och avfall samt utvinning av järn var bättre än i några
tidigare försök, men de ansåg anrikningen ej ekonomisk.
På åtta punkter uttogs prov och i tio av dessa punkter
ut-togs tre eller flera prov från över varandra liggande olika
lager. Järnhalterna varierade från 16,7 % upp till 40,9 %.
De fattigaste var i själva verket endast järnhaltiga
sandstenar. Alla röda malmer med hög kiselsyrehalt hade
samma karaktär. De var hårda och bestod av runda
kvartskorn kring vilka lagrats mycket finkornig järnoxid och
kaolin. De två senare kan ej skiljas på mekanisk väg, då de är
alltför väl blandade och oerhört finkorniga. Trots en
ned-krossning under 0,06 mm kunde ej högre järnhalt än 56 %
erhållas i sligen, som f.ö. innehöll kvarts, lerjord och
kalksten. Lerjorden ingick i kaolinet och detta var det mineral
som var svårast att skilja från järnoxiden. 11 olika sliger
visade en genomsnittlig halt av Al5,03=4 %, vilket
motsvarar 10 % kaolinit. På grund av den nödvändiga
fin-krossningen var våtmekanisk anrikning otänkbar. I stället
utsattes malmer för reducerande röstning och därefter av
magnetisk separation. Trots finkrossningen avskiljdes i
allmänhet ej mera än 41 till 49 % av ingående fosforhalt.
Malm hållande 32—33 % Fe med höga halter av Si02
kunde lätt anrikas till 51—53 % Fe med 95 % järnutbyte.
50—65 % av ingående godset gick bort som avfall.
Lee försökte flotera kalkstenen från kvartsen med
tillsatser av oljesyra och kresol. Hans mening var, att då
kalkstenen vid den magnetiska rostningen vid 500—600°C
ej gick sönder, skulle denna genom flotation kunna
tillvaratas ur avfallet efter den magnetiska separationen och
sintras ihop med järnsligen. Att kalkkoncentratet höll
järn skulle endast medföra en bättre järnutvinning.
De Vaney försöker 1929 nedmala malmen försiktigt. Han
använder 1" järnstänger klädda med gummislang, så att
diametern blev l1/.,". Härigenom sjunker stängernas vikt
och malverkan blir mycket låg. De Vaney väntade sig att
erhålla kvartsen i stora oolitiska korn under det att
hema-titen skulle erhållas dels i form av ett fint siam, som
skulle anrikas med slammetoder, och dels grovkornigare
hematit, som medelst skakbord skulle skiljas från
kvartskornen. Den sammanlagda sligen från en malm höll
47,6 % Fe, 14,2 % olöst, 5,5 % CaC03 och innehöll 87,8 %
av ingående järn. Sligen från en andra malm 48,0 % Fe,
13,5 % olöst, 5,1 % CaC03 och innehöll 85,5 % av
ingående järn. För masugnar dugliga produkter erhölls
således, men tack vare de lätta stängerna blev malverkan i
stångkvarnen så liten att det hela ej visade sig ekonomiskt.
Med tunnare gummibeklädnad borde större malverkan ha
erhållits.
Gandrud och medarbetare publicerade 1934 en
undersökning av anrikningsmöjligheterna för den röda malmen
från Birmingham. De malde ned den i vanlig stångkvarn
under 1,168 mm. Gods under 0,15 mm avsiktades och
godset mellan 1,168—0,15 mm sorterades i fyra sorter, som
kördes på skakbord. Uttagen slig och avfall gällde som
slutprodukter, men mellanprodukten, som erhölls, maldes ned
under 0,417 mm, varefter gods under 0,15 mm avsiktades.
Gods 0,417—0,15 mm sorterades i fyra sorter och slutliga
sliger och avfall uttogs på skakbord. De två portionerna
under 0,15 mm anrikades sedan på skakbord var för sig.
Sligerna höll ca 48 % Fe och järnutbytet var 85 %. Dessa
försök var endast utförda i laboratorieskala och
skak-bordsanrikning av gods under 0,15 mm torde ej vara
genomförbart i praktiken.
Är 1938 publicerade De Vaney en ny undersökning av
den röda malmens anrikningsbarhet. Han använde
mal-kroppar, stålstångsavklipp, 6 mm i diameter, som var så
små alt de ej nedmalde de stora oolitiska kvartskornen
utan endast den finkorniga massan mellan dessa korn, som
består av hematit, kiselsyre- och lerhaltiga material.
Hematit och kalcit sammankittar kvartsooliterna. Den använda
malmen höll 36,6 % Fe, 27,7 % olöst och 7,4 % CaO.
Kvartsooliterna var i storlek från 1,65 mm ned till 0,15
mm med de vanligaste kornstorlekarna 0,833—0,295 mm;
82,5 % av järnet utvanns i en slig, som höll 48,7 % Fe,
12,5 % olöst och 5,2 % CaO. 42 % av sligen uttogs på
skakbord och resten som siam.
Coghill och Delano utförde en liknande målning av
samma malm men med mycket liten volym stänger i kvarnen,
vars resultat publicerades 1940. Malningsmetoden utgjorde
ett mellanstadium mellan stångkvarnsmalning och målning
utan malkroppar. Utom med den röda oolitiska malmen
med ca 35 % Fe bearbetades även en järnhaltig sandsten
från samma område hållande omkring 25 % Fe. Genom
denna malningsmetod kunde direkt uttas ett siam med
tillräckligt hög järnhalt och sedan en grövre produkt, som
lämpade sig för bordanrikning.
Aldrich har 1933 uttagit patent på en metod för målning
och samtidig separation av mineral med olika hårdhet,
specifik vikt och nötningsegenskaper. 1941 patenterade
Schiffman en metod för samtidig målning och magnetisk
röstning.
Lee publicerade i oktober 1944 en redogörelse för det
första anrikningsverket i Birminghamdistriktet, som
kommit i ordentlig drift. Republic Steel Corp. påbörjade 1936
en ingående undersökning av anrikningsegenskaperna hos
den röda järnmalmen från detta område. I slutet av år
1940 började de uppförandet av en "pilot plant" för 1 000 t
ingående malm per dygn och efter två års provdrift
utbyggde de den 1943 till ett ingående per dygn av 3 000 t
som ett "Defense Plant Corporation project". Produktionen
per dygn av slig är 1 800 t. Malmen krossas ned under
ca 9 mm, males sedan ned under 2,362 mm, avslammas,
sorteras, bordanrikas, varefter sligen filtreras och sintras.
Man frågar sig hur det kan löna sig att bryta en
järnmalm, krossa, mala och anrika densamma samt därefter
kasta bort 40 % av godset för att höja järnhalten från
34 % till 47 % i sligen och 52 i sintern. Svaret blir:
inbesparing i fraktkostnad från sinterverket till masugnen,
den ökade tackjärnsmängden per dygn från masugnar tack
vare rikare rågods, den lägre kokskonsumtionen per ton
tackjärn, den mindre slaggvolymen och vinsten av ett mera
jämnt ingående gods av sinter med dess större
reduceringshastighet.
Efter sammanställningen av tidigare anrikningsförsök
följer en redogörelse för järnindustrin i
Birminghamdistriktet i dag. Fyra större bolag driver 21 masugnar,
26 martinugnar, 3 bessemerkonverter och 864 koksugnar.
Årligen brytes omkring 15 Mt kol, varav en fjärdedel
koksas. Kolet anrikas före koksningen i ett femtiotal
anrikningsverk, huvudsakligen på sättmaskiner och bord.
Stora tillgångar av dolomit, hållande endast 1 % Si02, och
kalk, hållande 3 % Si02, inom området förbilliga även
masugnsdriften.
US Bureau of Mines hade vid flera tillfällen tidigare gjort
vissa detaljundersökningar av anrikningsmöjligheterna av
järnmalm från detta distrikt, men 1941 påbörjades en
ingående utredning på bred bas av anrikningsegenskaper av
representativa prov från de fem huvudlagren räknade
uppifrån och ned i serien: Upper Ferruginous, Ida, Middle.
Ferruginous, Big och Irondale. üver hundra stora prov togs
från viktigare delar av lagren och många hundra mindre
och delprov, vilka alla undersöktes och behandlades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
