Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 3 december 1949 - Kopplingsöverföring i stora kraftnät, av L Ragnar Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
918
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. i. Oscillogram över återtändning vid brytning av
tomgående linje i direkt jordat system; 239 km linje, i
bryt-element.
tid. Först vid den tredje nollgenomgången blir
brytningen definitiv och linjen lämnas kvar på
en spänning, som är ungefär lika hög som efter
den första brytningen.
Som förut nämnts, är det första halvperioden
efter brytningen, som är kritisk. Om brytaren
håller för spänningen då, kan man vänta sig, att
den håller i fortsättningen också. Den kapacitiva
strömmen genom den induktiva
stationsreaktan-sen ger som nämnts en spänningshöjning, som
försvinner, då linjen brytes bort. Det är då klart,
att ju större den kapacitiva belastningen är,
alltså ju längre linjen är, desto större blir
spänningssänkningen efter brytningen. Men ju
mindre stationsspänningen är efter brytningen,
desto mindre blir också spänningspåkänningen
på brytaren under den kritiska halvperioden.
Det betyder alltså, att om man i en viss
station gör brytningar med olika långa
linjer och gör proven med samma spänning
före brytningen, så blir de längsta linjerna
lättast att bryta bort, eftersom
återtändnings-risken blir mindre. Om däremot vid en
driftsstörning en station plötsligt blir ensam om att
mata en lång tomgående linje, stiger spänningen.
Om ej spänningsregulatorerna hinner sänka
spänningen innan linjebrytaren löser ut, kommer
späningspåkänningen på brytaren att bli stor
och större ju längre linjen är. Brytaren får i
detta fall svårare att bryta en lång linje utan att
återtända. Då man jämför svårhetsgraden vid
brytning av tomgående linjer med olika
linjelängder, bör man alltså ha detta i minnet.
För att under alla förhållanden hindra en
återtändning i första spänningsmaximet under den
kritiska halvperioden, är det emellertid säkrast
att på något sätt sänka linjelikspänningen efter
brytningen. Vid proven i Stadsforsen kopplades
därför spänningsberoende motstånd över de tre
brytarpolerna (fig. 5). Genom motstånden blev
alltså linjen hopkopplad med stationen, sedan
ljusbågarna i brytaren släckts. Härigenom
erhölls en kraftig reducering av
linjelikspänningen. Spänningen över brytaren under den kritiska
halvperioden blev således betydligt minskad och
återtändningar förhindrades. Fig. 5 visar myc-
ket tydligt, hur likspänningen på linjen minskar.
Strömkurvan på oscillogrammet visar även hur
strömmen genom motstånden ser ut. Strömmen
i fas 2 är förstorad så, att strömtoppen 37 A
säkrare skall kunna uppmätas. Det undre
oscillogrammet i fig. 5 visar stationsspänningen. Här
kan man bl.a. se den förut omtalade
spänningsminskningen efter brytningen.
Petersenspolejordat nät
I det föregående förutsattes, att nätet var
di-rektjordat. Härigenom kunde man betrakta de
tre faserna som i stort sett oberoende av
varandra och speciellt höll sig nollpunkten stilla.
Vid brytning av tomgående linjer i
petersen-spolejordat nät däremot svänger nollpunkten vid
de olika fasernas brytning och denna
nollpunktssvängning överlagrar sig likfasigt i de tre
faserna. Vid sistsläckande fasens brytning, som är
det mest betydelsefulla fallet, är
nollpunktssvängningen till sin frekvens bestämd av
noll-följdsnätets induktans och kapacitans och
amplituden av förhållandena vid sistsläckande fasens
brytning. Petersenspolen har, då sistsläckande
fasen ensam är inkopplad, en viss spänning över
sig och då strömmen brytes, återgår spänningen
över ett insvängningsförlopp till noll. Dessutom
får man ta hänsyn till att strömmen är så låg,
att brytaren lcan klippa av den före dess
naturliga nollgenomgång. Härigenom förstoras
noll-punktssvängningens amplitud.
Oscillogrammen i fig. 6 är upptagna vid
brytning av tomgående linje vid petersenspolejordat
nät och visar nollpunktssvängningen, dels i
nollpunkten själv, dels överlagrad på
stationsspänningen. Spänningen under den kritiska första
halvperioden efter brytningen är givetvis även
den överlagrad av nollpunktssvängningen. Det är
Fig. 5. Inverkan på den kvarvarande linjelikspänningen av
spänningsberoende motstånd över brytaren vid brytning av
tomgående linje i direktjordat system; 239 km linje, 4
brytelement.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
