Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 3 december 1949 - Överföring av kraft från fastlandet till Gotland, av Walter Deines - Elströmmens inverkan på havsfaunan, av Walter Deines
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 december 1949
923
överföring av kraft från fastlandet till Gotland. Som
bekant har Gotland inga egna utbyggnadsvärda
vattenkrafttillgångar. Hittills har öns kraftbehov tillgodosetts
med bränslekraft. Ångkraftverket i Slite är öns största
kraftverk med en totalt installerad effekt av 14 MW, varav
7 MW reserv. Den totalt installerade effekten på Gotland
utgör ca 16,1 MW, varav 8,7 MW reserv. År 1947 var öns
totala energibehov 44,7 MkWh.
En pågående ombyggnad av Slite ångkraftverk beräknas
vara avslutad år 1951, varvid stationens totala effekt blir
ca 27 MW med en maximal drifteffekt av ca 16 MW.
Denna effekt tillsammans med övrig generering beräknas
trygga Gotlands kraftförsörjning till 1955, varefter nya
kraftkällor måste tas i anspråk. Man har då huvudsakligen
tre alternativ att välja på, nämligen: ytterligare utbyggnad
av Slite, en helt ny station på annan plats, eller
överföring av vattenkraft från fastlandet. Det sista alternativet
har nu möjliggjorts genom framför allt Aseas intensiva
forskningar på den högspända likströmmens område. En
helt ny station ställer sig avsevärt mycket dyrare än de
bägge andra alternativen, även om det har stora fördelar
med hänsyn till produktionspunkternas utspridning,
varför det i fortsättningen har utelämnats i utredningen.
En kraftöverföring med likström från fastlandet innebär,
att en ca 90 km lång sjökabel måste utläggas med anslutna
lik- resp. växelriktarstationer. En kabelöverföring med
växelström är tekniskt ej möjlig vid de här aktuella höga
effektbeloppen med åtföljande höga spänning, då man
bl.a. ej kan behärska de stora kapacitiva strömmarna.
Likströmsöverföringen antas utbyggd i tre etapper: 10,
20 och 40 MW. Vid de två första etapperna tänkes en
enledarkabel använd med 100 kV till jord och vatten som
återledare. I det sista stadiet användes två enledarkablar
och spänningen blir då 2 X 100 kV men ingen
strömledning genom vattnet. Då Gotlands kraftbehov redan år 1955
beräknas vara uppe i ca 16 MW och 75 MkWh, kommer
utbyggnaden av de två första etapperna troligtvis att slås
samman.
Strömriktarstationerna på fastlandet och Gotland är i
princip lika kopplade; endast gallerstyrningen skiljer dem
åt. Varje station består i första stadiet av två
strömriktare, vardera med sex kvicksilverventiler, kopplade i
sex-puls-tvåvägskoppling. En trefastransformator mellan
ventilerna och växelströmsnätet åstadkommer den rätta
spänningsomsättningen. De två strömriktarnas
transformator-lindningar är 30° fasvridna i förhållande till varandra, så
att hela anläggningen får tolvpulskaraktär. Varje
strömriktare är beräknad för en likspänning av 55 kV och en
likström på 100 A i första och 200 A i andra etappen.
Dessutom finnes en extra ventil för varje sats
strömriktare, som tjänar som förbikoppling vid eventuella
bak-tändningar i likriktarna och genomtändningar i
växel-riktarna. För att erhålla önskad spänning är de bägge
strömriktarna sålunda seriekopplade på likströmssidan.
Då växelriktarstationen på Gotland endast kan leverera
aktiv effekt men erfordrar reaktiv effekt, måste en
synkronkondensator, senare eventuellt kombinerad med fasta
batterier, ställas upp där. Effektregleringen för
överföringen kan i stort sett ske efter två principer: antingen kan
en konstant effekt överföras från fastlandet och
belastningsvariationerna utjämnas av den lokala ångkraften eller
all kraft överföres från fastlandet, då likriktaren skall
styras på variabel effekt, så att konstant frekvens kan
hållas på Gotland.
Kabeln utföres som en enledarkabel med en total
koppararea av 120 mnr. Dessutom inlägges en skärmledare
utanpå isolationen för att uppsamla läckströmmen, som
annars kunde förorsaka korrosion. Vidare kan skärmen
användas som en viss, om ock begränsad,
kommunikationskanal för överföring av styrimpulser mellan stationerna.
Då en telekommunikationskabel går mellan Västervik och
Visby, vilket även är den planerade kraftkabelns
sträckning, måste speciell hänsyn tas härtill, så att ej
ojämnheter i likströmmen inducerar störspänningar i telekabeln.
Ett avstånd av 1 km mellan kablarna har härför
fram-räknats och bör vara tillfyllest. Då återledning sker genom
vattnet, måste hänsyn tas till i närheten liggande kablar,
så att ej in- och utläckande ström förorsakar korrosion.
Mycket omfattande undersökningar och beräkningar har
gjorts och om en maximal inläckning av 0,1 ,^A/cm2 till
-låtes bör ett avstånd mellan 10 och 7 km (beroende på
vattendjupet) mellan elektrod och kablar vara tillräckligt.
Under den tid strömledningen sker genom vattnet måste
alltså strömmen tillföras med elektroder. Då man här,
särskilt för anoden, har stora korrosionsproblem, måste
dessa utföras av speciellt motståndskraftigt material.
Magnetit har härför visat sig vara lämpligt. Då
elektroderna bör ligga fritt exponerade och på djupt vatten,
måste de på fastlandssidan förbindas med en enkel
enle-darsjökabel, medan de på Gotlandssidan (där vattendjupet
vid kusten är större) kan ligga alldeles invid stranden.
Med utgångspunkt från ovan givna tekniska
förutsättningar behandlar utredningen sedan den ekonomiska sidan
av projektet, varvid göres jämförelse mellan å ena sidan
likströmsöverföring från fastlandet, kombinerad med lokal
ångkrafttillsats, och å andra sidan fortsatt och ökad
kraftproduktion i ångkraftverket i Slite. Om anläggningen
bygges för en överförd likströmseffekt av 20 MW,
beräknas anläggningskostnaderna till ca 9,5 Mkr. och
årskostnaderna till ca 1 Mkr. En enledarkabel beräknas kosta
ca 35 000 kr/km.
Vid enbart kraftproduktion i Slite har självkostnaderna
vid 16 MW och 75 MkWh/år beräknats vid kolpris mellan
30 och 90 kr/t, varvid kostnaderna ligger mellan 183 och
367 kr/kW, år samt 3,9 och 7,8 öre/kWh. Vid kombinerad
körning med vattenkraft och ångkraft stiger
vattenkrafttillsatsen vid ökat kolpris och kraftkostnaderna här
beräknas ligga mellan 228 och 260 kr/kW, år samt 4,9 och
5,6 öre/kWh. Vid ett kolpris av 45 kr/t är de bägge
alternativen rent ekonomiskt sett likvärdiga. Fortsättningspriset
för ökad krafttillförsel från fastlandet blir dock i regel
lägre än motsvarande värmekraft. Råkraftkostnaderna på
Gotland kommer emellertid fortfarande att vara högre än
på fastlandet. Under förutsättning alltså att kolpriset ej
sjunker under angivet värde, öppnas möjlighet att sänka
kraftpriset på Gotland genom att överföra vattenkraft.
För att åstadkomma en kraftigare sänkning av
kraftpriset på Gotland behandlas inverkan av ett eventuellt
statsbidrag härpå i några olika alternativ.
Vattenfallsstyrelsen har den 29 september 1949 lagt fram
förslag om att utföra överföringen efter de i utredningen
angivna riktlinjerna och begärt ett statsbidrag om 9,5 Mkr.
för de erforderliga anläggningarna. Det beräknas, att man
härigenom skall kunna reducera kraftkostnaderna på
Gotland med genomsnittligt ca 2 öre/kWh. Om
framställningen bifalles, räknar man med att kunna påbörja
försöksdrift åren 1954—55 (enl. B Rathsman & U Gumstedt) .
Walter Deines
Elströmmens inverkan på havsfaunan. Under
Gotlandsöverföringens tvenne första etapper skall havsvattnet
användas som återledare för en ström av maximalt 200 A.
Då denna ström kunde tänkas få inverkan på havsfaunan,
gjorde K Vattenfallsstyrelsen och K Fiskeristyrelsen
sommaren 1949 omfattande försök i Västervik för
undersökning av fiskars och ryggradslösa djurs reaktioner.
Mellan två elektroder med ett inbördes avstånd av 1 km
överfördes en likström av 200 A i ungefär fyra veckor.
Bottenfaunan före, under och efter försöket undersöktes
och individantalet samt arterna bestämdes. Någon
minsk-Siing häri, som direkt kunde tillskrivas strömmens
verkningar, kunde ej fastställas. Däremot åstadkom
elektrolys-produkterna, i form av järnhydroxid, vid ett tillfälle
avsevärda skador på bottenfaunan. Detta kan dock genom,
val av lämpligt elektrodmaterial undvikas. Vid
långtidsförsöken med fiskar (gädda, torsk, abborre, ål, braxen,
mört och strömming), som hade stängts in i burar på
4—10 m avstånd lrån elektroderna, fig. 1, kunde ingen som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
