Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 10 december 1949 - Skidvallor, av Stig O Hultberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
936
TEKNISK TIDSKRIFT
För sambandet mellan hydrofobi och kemisk
sammansättning gäller, att ju flera och starkare
polära grupper, ett ämne innehåller, desto
mindre hydrofobt är det. Kolväten, eller rättare
CH3-och CH2-grupper, äro de mest hydrofoba av alla
ämnen. Man kan emellertid införa en polär
grupp, t.ex. en karboxylgrupp, utan att
hydro-fobin avtar, om endast avståndet mellan den
polära gruppen och molekylens andra ände är
tillräckligt stort, som t.ex. för stearinsyra. De
polära ändarna attrahera varandra och utåt
verkar stearinsyran som ett kolväte. Blir avståndet
mellan den polära gruppen och den yttre
CH3-gruppen litet, kan den polära gruppen verka
utanför molekylens ände, och ämnet blir mera
hydrofilt. Hartssyror, som äro värdefulla
råmaterial för skidvallor, kunna göras mer
vattenavvisande genom förestring: karboxylgruppen
avlägsnas på så sätt från ytan.
De.t finnes åtskilliga metoder för bestämning av
den vattenavvisande förmågan10-14; vi ha valt
Adam-Jessop’s metod för
kontaktvinkelbestäm-ning12-14 med en något modifierad apparatur,
fig. 1. Om man tar hänsyn endast till de
vattenavvisande egenskaperna, äro alkoholer och estrar
lämpligare än syror som råmaterial för
skid-valla, bäst i teoretiskt avseende äro, som nämnts,
kolväten. Kontaktvinkeln är ca 110° för fasta
kolväten och för vegetabiliska växer, 80—90° för
hartsestrar och 70—80° för hartssyror, t.ex.
ko-lofonium. Material med lägre kontaktvinkel än
70—80° böra i regel ej användas till skidvalla.
Ofta kan man dock genom tillblandning av t.ex.
kolväten betydligt höja kontaktvinkeln. Ämnen
med en kontaktvinkel under 30—40° kan
praktiskt betraktas som "vätbara" i jämförelse med
de "ovätbara" kolvätena. Fordringarna på hög
vattenavvisning utesluter en hel del plaster,
speciellt kondensationshartser, från användning till
skidvallor.
Tjäror av olika slag, främst då dalbränd
trätjära, ha från vallafabrikationens början varit
bland de mest använda råmaterialen för
skidvalla. Detta är förklarligt, dels emedan
materialet ju framställes av trä och av den anledningen
kan tänkas ha en viss affinitet till detta och
dels emedan tjäror sedan gammalt använts som
impregneringsmedel för trä vid dess användning
både till lands och till sjöss. Tjäror ha dessutom i
reologiskt avseende vissa fördelar, som påvisats
Fig. 1. Kontaktvinkelmätning enligt Adam—Jessop" ". Den
med materialet jämnt belagda glasskivan inställes så, att
vattenytan vid beröringslinjen med materialet blir vågrät.
Kontaktvinkeln ot avläses med gradskiva.
vid våra omfattande experiment med dem. Vad
som främst föranlett oss att frångå tjäran som
råmaterial i Swix-vallorna, är dess i jämförelse
med växer och hartsestrar lägre vattenavvisande
förmåga. Denna skillnad gör sig kanske mest
märkbar för klistervallor, som bruka bestå av
ren tjära, befriad från de flyktigaste
fraktionerna. De bästa kvaliteter av tjäror, behandlade
på lämpligaste sätt, visa kontaktvinklar på högst
60—70°, under det att växer och hartsestrar, som
förut nämnts, ge värden på ca 110° resp. 80—
90°. Den i tekniskt avseende viktiga effekten av
större vattenavvisning följes sålunda av de ur
användningssynpunkt avsevärda fördelarna,
färg- och luktlöshet. Andra fördelar hos växer
och hartsestrar, speciellt då hydrerade estrar, i
jämförelse med tjäror, äro de förras större
stabilitet mot luftoxidation och enhetlighet i
kemiskt avseende, varigenom deras kvalitet lättare
kan hållas jämn.
Skidvallors reologi
Då det gäller att med en valla åstadkomma
endast goda glidegenskaper, såsom vid slalom och
utförsåkning, är problemet ganska lätt löst, man
behöver då endast reglera vallans
vattenavvisande förmåga. En modern skidvalla för
längdlöpning karakteriseras emellertid av att den med
goda glidegenskaper förenar fäste, dvs. förmågan
att åstadkomma en så stark kontakt mellan
skida och snö, att en pådrivande avspark kan
göras för varje steg. Av vallan fordras ytterligare,
att den skall motstå slitage genom avnötning och
att den skall fästa vid skidytan samt lätt kunna
appliceras.
Fästet beror på att snöpartiklar tränga in och
gripa tag i vallaskiktet och därigenom ge ett fast
grepp mellan skida och snöyta. Då skidan efter
avsparken lyftes, avlägsnas snökornen ur
fördjupningarna i skiktet; här observeras
betydelsen av hög vattenavvisning och därmed låg
adhesion mellan snöpartiklarna och vallaytan. Då
skidan åter sättes ned mot snön och glider ut, så
utjämnas eller utfyllas intrycken och vallaytan
blir efter en viss glidlängd åter spegelblänk på
de ställen, där den varit i beröring med
snöytan. Denna utjämning bör ske så snabbt som
möjligt, för att icke glidet skall påverkas
ogynnsamt. Förloppet har åskådliggjorts i en film. De
näst fästet viktigaste egenskaperna hos vallan
äro slitstyrkan, som främst beror på materialets
kohesion samt adhesionen till skidans glidyta.
Om adhesionen bör nämnas, att trä, metaller och
vissa plaster, vilka senare på sistone ha funnit
användning som skidmaterial, åtminstone till
glidytan, äro övervägande hydrofila. Med
tjärprodukter grundvallade träytor äro övervägande
hydrofoba ehuru icke i så hög grad, som vore
önskvärt med hänsyn till glidfriktionen i fuktig
och våt snö. Ytvallor fästa dåligt på obehandlat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
