Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 10 december 1949 - Skidvallor, av Stig O Hultberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 december 1949
941
instrumenten vid Teologiska mätningar och prov
med den utfördes till en början i kylrum enligt
standardmetoden med 100 g belastning och 5 s
nedsjunkningstid. Det visade sig emellertid, att
man för fasta vallor och växer, trots ökad
belastning, erhöll så låga värden, att skillnaden mellan
olika material blev för litet framträdande, varför
en speciell penetrometer konstruerades med plats
för tre mätbehållare, samtidigt nedsänkta i ett
tempereringsbad. Standard penetrationsnål
användes, men bromsanordningen för stången var
av avvikande utförande, och belastningen kunde
uppgå till åtminstone 1 kg. Vid användning av
denna apparat mättes tiden för en nedsjunkning
av nålen till ett visst djup i materialet. Med
pe-netrometern kan man icke erhålla absolutvärden,
icke heller får man något som helst begrepp om
ett materials elastiska egenskaper. Det råder
givetvis vissa samband mellan viskositet och
penetration, (Hallberg18), men detta samband är
olika för olika typer av material. Ett förhållande,
som torde inverka på det men som icke tycks
ha påpekats i litteraturen, torde vara variationer
i adhesionen mellan materialet och nålen.
Strängt taget är alltså penetrometern begränsad
till jämförelser mellan sinsemellan likartade
material.
Skidvallors sammansättning
De fasta vallorna, kall- eller torrvallorna, bestå
i princip av växer, som uppmjukas med feta
oljor, mineraloljor eller tjäror. Dessa
blandningar kunna ges lämpliga hårdhetsegenskaper,
men slitstyrkan bör ökas, vilket kan ske genom
tillsats av någon högmolekylär, lämpligen
elastisk produkt, syntetisk eller av naturligt
ursprung, ofta användes gummi. Denna
högmolekylära produkt tjänstgör som bindemedel,
varigenom sprödheten minskar och kohesionen och
därmed avnötningsmotståndet ökar.
Klisterval-lorna, de tjockflytande produkter, som användas
bl.a. då snön är våt, bestå principiellt av
harts-oljeblandningar eller av delvis avdrivna tjäror
ofta i blandning med harts. Slitstyrkan hos dessa
kompositioner är i allmänhet mycket god,
åtminstone då någon hartsprodukt ingår.
De reologiska mätmetodernas möjligheter
I reologiskt avseende kunna de fasta vallorna,
speciellt de, som innehålla en högpolymer,
karakteriseras som plasto-elastiska, medan
klisterval-lorna äro viskösa eller vid låga temperaturer
plastiska. Av detta följer, att klistervallorna äro
betydligt mera tillgängliga för mätningar än de
fasta vallorna. De kunna entydigt karakteriseras
genom angivande av viskositeten och dess
temperaturfunktion, och mätning av
viskositetsvär-den är lätt att utföra. De fasta vallorna däremot
få en mera komplicerad reologisk karaktär bl.a.
därför att de elastiska egenskaperna göra sig
gällande. Detta yttrar sig vid mätningen så, att
sättet för mätningens utförande är avgörande
för dess resultat. Det viskositetsvärde, som
erhålles vid mätning av t.ex. en tjära i en
konsisto-meter, är praktiskt taget oberoende av den
anlagda belastningen och därmed av
deformationshastigheten. Mätes däremot en fast valla i t.ex.
en plastometer (Blair21, Houwink22) eller enligt
duktilometerprincipen, äro de erhållna värdena
på den skenbara viskositeten beroende av
belastningens storlek. Vill man erhålla en
fullständig reologisk karakteristik av ett dylikt
material, måste man utföra flera serier av
mätningar och kan därefter, åtminstone i icke
alltför ogynnsamma fall, sammanfatta materialets
egenskaper i en ekvation mellan deformationen,
deformationsspänningen,
deformationshastigheten och tiden. Dessa mätningar bli rätt
komplicerade, och vi ha vid våra arbeten icke tagit
steget fullt ut i denna riktning utan ha nöjt oss med
den mera summariska karakteristik, som kunnat
erhållas med penetrometer och hårdhetsmätare.
Det har visat sig, att de erhållna
viskositets-värdena resp. penetrations- och hårdhetstalen
äro tillfyllest för klister- resp. kallvallornas
karakterisering, fullständig överensstämmelse
råder mellan dessa värden och vallornas
fästegenskaper: vallor med högre viskositet resp.
hårdhet ge ett sämre fäste än sådana med lägre
värden.
Något bör nämnas om appliceringssättets
betydelse för de fasta vallornas funktion. I allmänhet
ger den genom utsmältning pålagda ytvallan ett
sämre fäste, än om den enligt föreskriften
utjämnats med ett mjukt föremål, handen eller en
kork. Hårdhetstalen bekräfta också, att den
utsmälta vallan är hårdare än den utjämnade.
Detta förhållande kan tydligen tillskrivas en
yt-hårdhet hos det stelnade skiktet, eller också
åstadkommer den kraftiga mekaniska
bearbetningen vid utgnidningen en förändring av
kristallstrukturen, som ger mindre motstånd mot
inträngning av snöpartiklarna. Med hänsyn till
dessa förhållanden ha penetrationsmätningar
utförts även på bearbetat material.
Skärskådas resultatet av det på
skidvallaområ-det nedlagda forskningsarbetet ur strängt
vetenskaplig synpunkt, så finner man, att ett
problem ännu är olöst, nämligen den fullständiga
reologiska karakteriseringen av de fasta
skid-vallorna av plasto-elastisk natur. Denna
uppgift, som är synnerligen intressant ur teoretisk
synpunkt, kommer med all säkerhet att kräva
mycken tid och arbete för sin lösning, och
vinsten i tekniskt avseende synes problematisk. Det
är ju så inom de flesta områden, där mera
komplicerade reologiska förhållanden ha betydelse,
t.ex. inom plasttillverkningen och
plastförarbetningen, att man bortser från den fullständiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
