Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 10 december 1949 - Separering av proteiner, av SHl - Musklers sammandragning, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
950
TEKNISK TIDSKRIFT
Separering av proteiner. Strax före krigsutbrottet 1939
uppfann Clusius en ny metod att separera gasblandningar.
Enligt denna leds gasen genom en kolonn med vertikala
väggar, den ena het och den andra kall. På grund av
termisk diffusion och termosifoneffekter samlas då den
tyngre komponenten vid kolonnens botten, den lättare vid
dess topp. Vid California Institute of Technology studeras
för närvarande en i princip analog metod för lösningar av
proteiner, vid vilken den horisontella transporten sker
genom elektrofores i stället för genom termisk diffusion.
En proteinlösning placeras i två behållare, som är
förbundna med en vertikal bandformad kolonn med
tillräckligt liten bredd, för att virvelbildning skall undvikas. När
ett elektriskt fält läggs tvärs över kolonnen, sker
differentiell transport av lösningens rörliga komponenter i fältets
riktning. Härigenom uppstår olikhet i specifik vikt i
horisontell led och därmed vertikala vätskeströmmar.
Resultatet av den elektroforetiska transporten och den vertikala
gravitationsströmmen blir en förflyttning av lättrörliga
komponenter från den övre till den nedre behållaren i
förhållanden, som beror av deras rörlighet. För att
undvika förorening av lösningen med elektrolysprodukter är
kolonnens väggar semipermeabla hinnor, som skiljs från
elektroderna av en buffertlösning. Det elektriska fältet
upprätthålles av en ström, som bärs av
buffertelektro-lytens joner, vilka passerar genom membranen. Den yttre
buffertlösningen förnyas genom ett cirkulationssystem.
Beroende på vilket pH, som upprätthålles, kan
fraktionering av en heterogen protein ske enligt två metoder. Vid
den ena avpassas pH så, att alla komponenterna endera är
på den sura eller alkaliska sidan om sina isoelektriska
punkter. Härvid transporteras komponenterna
differentiellt från den övre till den undre behållaren, och
fraktioneringen beror på proteinernas olika rörlighet. Den största
separeringen uppnås, om man avbryter processen vid en
tidpunkt, när hälften av huvudkomponenten lämnat den
övre behållaren. Vid den andra metoden görs en av
komponenterna orörlig genom att pH inställs vid dess
isoelektriska punkt. De rörliga komponenterna transporteras
härvid från den övre till den undre behållaren, under
det den orörliga blir kvar i den förra. När den kan
genomföras, är denna metod givetvis mest effektiv. En
proteinblandnings komponenter kan isoleras en efter en genom
att arbeta vid resp. isoelektriska punkter. Vanligen har
processen utförts vid en fältstyrka på 1—4 V/cm under 10—30
h beroende på proteinens rörlighet. Koncentrationer på
upp till 40 g/1 har uppnåtts.
I ett fall erhölls efter 24 h y-globuliner av 80 % renbet
ur oxserutn. Fraktionering av denna produkt gav en
renhetsgrad på 96 %, varvid samtidigt en betydande
separering av yj- och jvglobulin uppnåddes. I övre behållaren
erhölls sålunda 88 % y.,- och 8 % yj-globulin, under det
den nedre innehöll 12 % y2- och 74% jvglobulin. Efter
frånskiljandet av y-globulinerna kunde jS-globulin erhållas
ur serum. Fraktionering av denna råa produkt gav
ß-globulin med en renhetsgrad på 72 %. Alla dessa försök
har utförts i laboratorieskala, och det är ännu för tidigt
att extrapolera resultaten och förutsäga industriell
tillämpning. Processen ger emellertid som laboratoriemetod
möjligheter att relativt lätt utföra vissa operationer, som
fört-blott kunde genomföras med största svårighet (Ind. Engng
Chem. juni 1949). SHI
Musklers sammandragning. En muskel är uppbyggd av
små fibrer, som nätt och jämnt syns med blotta ögat.
Betraktas en sådan i mikroskop visar den sig vara ett knippe
av ett stort antal mindre fibrer, som kallas fibriller. Dessa
utgörs av den substans, som står tör muskelns
sammandragning. Under elektronmikroskopet ter sig en fibrill vid
måttlig förstoring som en smal sammanhängande tråd
(lig. 1). Fibrillen behöver givetvis energi för att kunna
uträtta arbete, och födan är den ursprungliga energikällan.
Innan fibrillen kan utnyttja den, måste den emellertid
omvandlas till en särskild form, vilket är ert mycket invecklad
kemisk process, vars slutresultat visat sig vara
adenosin-trifosfat. Detta ämne, som i fortsättningen betecknas ATF,
fordrar för sin framställning 33 000 cal/mol blott för
bindning av de tre fosfatgrupperna. Vid deras avspjälkning
frigörs samma energibelopp, och detta är grunden för
muskelarbetet. ATF finns upplagrat i musklerna och pressas
samman i skivor vid fibrillernas sammandragning. 1 fig. 1
hänger en del av detta ämne alltjämt kvar vid fibrillen
Som bekant spelar nukleoproteiner en dominerande toll
vid all livsverksamhet. De består av protein och
nuklein-syra, av vilka den senare förekommer rikligast i
cellkärnor. Nukleinsyramolekylen består av byggnadsstenar,
som kemiskt liknar ATF och som hänger samman i stora
fibrösa molekyler. Fibrillcrna består av en protein utan
nukleinsyra, som torde vara den enda hittills kända
levande proteinen med denna egenskap. ATF är i själva verket
dess felande nukleinsyra.
Man kan skilja ATF från fibrillerna genom tvättning med
vatten. Om nian lägger en på detta sätt behandlad
muskel-tråd i ett muskelextrakt, dras den samman med stor kraft.
Fig. 1. Muskelfibrill sedd i elektronmikroskop. Åsar au ett
vitt ämne (ATF) hänger fast vid fibrillen (fi 500 X)-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
