Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 47. 24 december 1949 - Storforskningens struktur och psykologi, av Lew Kowarski
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
982
TEKNISK TIDSKRIFT
den tillämpade fysiken, som i dag utgör grunden
till prestige och respekt, och även inom
vetenskapen är det den "rena" fysiken, som nu drar
den största nyttan av krigstidens lektioner ifråga
om organisation (t.ex. forskning gällande
me-söner och kosmisk strålning)0.
Förutsättningar för forskning i stor skala
Ett forskningsprojekt, som planeras i
tillräckligt stor skala för att beröra en icke försumbar
del av en nations industriella resurser, kan inte
lyckas utan att den får understöd av
motsvarande storlek. Tillgång på råmaterial,
tillräckliga budgetanslag, samarbete mellan industri och
högre läroanstalter, tjänstvilliga ledarkrafter
och goodwill hos inflytelserika personer, alla
dessa viktiga bidrag kan endast väntas i den
atmosfär, som skapas av en enig nation. Varje
klyvning av nationen i olika läger —
konservativa kontra vänster, privat företagsamhet kontra
socialisering, civil kontra militär kontroll m.m.
— är skadlig och kan i stor utsträckning
förhindra utnyttjandet av de industriella och
tekniska resurser, en nation annars skulle kunna
uppbåda. Enbart frånvaro av söndring är ej
tillräckligt. Det måste finnas ett aktivt samarbete
mellan staten (både i sin reglerande funktion
såsom fördelning av importlicenser, och i sin
finansiella funktion, då privat finansiering
vanligtvis är otillräcklig t.o.m. i Amerika),
industrin (speciellt elektronisk, kemisk,
finmetallur-gisk och fininekanisk), universiteten (i deras
undervisning och forskning) och försvarsverken.
Nu då det praktiskt taget inte är något krig
längre, kan vi inte räkna på denna den mest
primitiva och effektiva stimulansen till
samarbete, vi måste se oss om efter andra moraliska
krafter. De är inte desamma överallt. I
Frankrike är ungdomliga krafter verksamma för en
återuppbyggnad och utveckling av landets
produktiva resurser, dessa krafter är ofta mycket
rationella och hjälper till att förhindra
byråkrati. I England har den ingrodda känslan för
de medborgerliga plikterna lyckats göra t.o.m.
byråkratin själv till ett nyttigt redskap. I
Amerika får de enskildas och bolagens profitmotiv
en -— kanske inte ovälkommen —- hjälp från den
oegennyttiga önskan att alltid hålla sig à jour
med utvecklingen, som vidsynta industrimän,
enskilda personer och numera i allt högre grad
även offentliga myndigheter har visat. Speciellt
enande impulser kan också komma från en
önskan att i största möjliga utsträckning utnyttja
någon speciell nationell tillgång, antingen en
materiell sådan ( som t.ex. i Kanada och Norge)
eller en andlig (som t.ex. förekomsten av en
ra-diokemisk tradition i Frankrike eller en
välutvecklad fysikalisk forskning i Holland).
Ett enande motiv är förvisso nödvändigt men
likväl ej tillräckligt. Forskning i stor skala ger
stor utdelning i det långa loppet, men
investeringar på lång sikt kan man inte tillåta sig,
förrän de dagliga behoven tillfredsställts. Den
summa, som, räknat per person, blir över, sedan de
dagliga utgifterna avklarats, varierar mycket i
de olika länderna. Det är därför som Englands
ansträngningar inom atomenergiforskningen,
trots att dess befolkning är ungefär en tredjedel
av Förenta Staternas, endast når upp till en
tiondel av de amerikanska. För Frankrikes del ger
en liknande jämförelse en ännu större skillnad
beroende på en hårdare kamp för det dagliga
brödet. Det måste också finnas en extra
inspiration utöver den, som fordras av var och en för
utförandet av den dagliga gärningen. Erkännandet
av ett gemensamt mål och känslan för dess stora
vikt måste genomtränga alla dem, som arbetar
med själva forskningsprojekten eller bidrar till
dem utifrån. Betydelsen av denna inre drivkraft
är speciellt stor i organiserad forskning,
eftersom denna nya form av gemensamt arbete
ställer individen inför vissa nya
anpassningsproblem, för vilkas lösning han inte kan lita på
någon fastställd tradition.
Spår av hierarki, "familjeträd" och strikt
iakttagande av rangordning, som har fallit väl ut
inom andra områden —- industriella, militära
m. fi. — misslyckas, då de användes i ett fall,
där, som så ofta händer inom det vetenskapliga
arbetet, man bokstavligen kan säga, att ingen vet
exakt, vad han verkligen håller på med eller
kommer att göra. Hastig förändring i inriktning
eller snabb ändring i var huvudvikten skall
läggas, kan plötsligt ge användning för någons
hittills oanvända skicklighet eller färdighet på ett
visst område och ge honom en ställning, där han
kommer att ge order till dem, från vilka han
själv mottog order en vecka tidigare. Med
andra ord, en i ett stort forskningsarbete
deltagande persons relativa ställning får inte vara den
enda grunden till hans självuppskattning. Ett
verkligt intresse för den gemensamma saken, en
demokratisk känsla, "det beror på mig", blir
nödvändig. Lyckligtvis finns det ofta en
atmosfär av gemenskap, i vilken rangordningen kan
tillåtas bli litet vag och konturlös.
Införandet av en organisatorisk ram, hur
böjlig och tänjbar den än må vara, framkallar ett
i viss mån berättigat beklagande från
yrkesvetenskapsmännen, av vilka de flesta hela sitt liv
bedrivit en av andra oberoende forskning.
Genom att gå med på en minimal mängd av detta
nya och till synes oundvikliga onda, kan dock
vetenskapsmännen på nytt ta sig an det gamla
problemet: "Frihet kontra organisation", vilket
enligt Bertrand Russel är det centrala problemet
i modern historia. Det kan vara detta som J D
Bernal menade, då han skrev: "På sätt och vis
var denna organisation en lika viktig
uppfinning, som frigörandet av atomenergien själv"1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
