Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 48. 31 december 1949 - Ångledningar för höga tyck och temperaturer, av J M Aiton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31 december 194!)
1005
o
Ångledningar för höga tryck och temperaturer
Wing Commander J M Aiton, Derby
Från ångkraftens tidigare dagar, då trycket
hölls lågt och innan ångtemperaturerna steg till
400 °C, var de problem som konstruktören av
ångledningar ställdes inför enkla, och
rörtillverkaren hade inga särskilda svårigheter att
uppfylla fordringarna. Problemet med expansionen
var icke svårt, ökade tryck klarades av genom att
öka rörets och flänsens tjocklek utan att ändra
stålets sammansättning. Flänsarna anbringades
på röret genom krympning, skruvning, nitning,
eller senare genom svetsning, och för skarvarna
mellan flänsarna användes packningar. Även när
temperaturerna steg till 455° C fanns fortfarande
ingen anledning att avvika från de material, som
traditionellt användes för ångledningar.
Svårigheten, som uppstod på grund av den större
expansionen, övervanns genom konstruktion av
mera tänjbara rörsystem samt genom att
använda korrugerade rör. Flänsförbindningar som
tillslöts genom svetsning användes vanligen, som
varande den mest tillfredsställande metoden att
uppnå absolut och permanent tätning mot
ångtrycket. Den stigande efterfrågan på billigare
kraft och den konkurrens som uppstod med
andra energikällor tvingade ångteknikerna att
söka uppnå allt bättre och bättre termisk
verkningsgrad. Detta har resulterat i de högre tryck
och högre temperaturer vilka förekommer vid
nya ångkraftanläggningar. Det är dessa mera
avancerade förhållanden, som har medfört så
många olika problem, för vilkas lösning
ångteknikerna tvingas att använda nya material och
nya metoder. Utan tvivel kommer rörtillverkaren
att kunna garantera, att ångan säkert och
pålitligt föres fram till turbinen, hur stort trycket på
ångan som panngn levererar än blir och hur högt
temperaturen än må stiga i överhettaren.
Material
De material, av vilka ångrör skall tillverkas
måste ha hög krypgräns, då de utsättes för
påkänning vid arbetstemperatur under lång tid,
men krypgränsen får icke höjas så mycket att
materialet förlorar sin elasticitet; de måste ha
goda sinidningsegenskaper och måste kunna
valsas eller dras till rör; de måste ha goda
svetsningsegenskaper och lätt kunna svetsas i alla
Föredrag vid avd. Mekaniks och IVA:s Värmetekniska Konferens
den 23 september 1949.
621.186.3 : 621.181.65
lägen med både gas- och
metallbågssvetsnings-metod; de måste kunna motstå grafitisering i de
uppvärmda zonerna intill svetsställena; de bör
icke erfordra särskilt komplicerade
uppvärmningsprocesser för att frambringa dess bästa
egenskaper vid de svetsstället som tillkommer
under uppmonteringen; de få icke heller vara
onödigt dyra vare sig i inköp eller att bearbeta,
svetsa eller värmebehandla.
Inget nu känt stål uppfyller alla dessa villkor
för alla temperaturer över 455° C. Ett stål som är
lämpligt för temperaturer över 550°C skulle vara
oekonomiskt, om det användes i en
anläggning, som arbetade vid 485° C och ett stål
lämpligt för lägre temperaturer skulle icke ha de
egenskaper, som gjorde det användbart vid högre
temperaturer. Lämpliga stålsorter äro
krom-molybden för temperaturer mellan 455 och 520°C,
molybden-vanadin för temperaturer mellan 520
och 550° och ett stabiliserat austenitiskt stål för
temperaturer över 550°. Tabell 1 visar analyser
av stål, lämpliga för dessa arbetsförhållanden.
Man lägger märke till, särskilt för det
stabiliserade austenitiska stålet, som jag har föreslagit,
att skillnaden mellan de olika partiklarnas
största och minsta storlek är betydande. Detta är
av-siktigt, därför att många olika sammansättningar
kan förekomma, varav var och en faller inom
ramen som ges och vart och ett kommer att ge
tillfredsställande resultat. Titan kan användas
som stabiliserande faktor i stället för, eller
tillsammans med niobium.
För de lägre av de tre temperaturområdena
faller valet antingen på kol-molybdenstål eller på
krom-molybdenstål. Jag föredrar
krom-molyb-den, desoxiderat med en ringa kvantitet
aluminium. Kromtillsatsen i förening med den
minimala aluminiumkvantiteten garanterar ett stål
som icke grafitiserar. Krom gör att stålet lättare
kan dras och hjälper till att åstadkomma en god
yta på röret både ut- och invändigt. Som tur är,
behövs icke mycket krom för att åstadkomma
dessa önskvärda egenskaper, ty krom är dyrbart
och ferritiska stålsorter, som innehåller mer än
1,25 % krom, erfordrar mycket noggrann
kontroll av uppvärmningen före och under
svetsningen för att undvika lufthärdning. Tillförsel av
krom till ett molvbdenstål höjer icke
krypgränsen och förbättrar icke heller stålet på något an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
