Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 7 januari 1950 - Nytt sätt att minska jordmotståndet vid elanläggningar, av Ivar H Sanick - Tekniska Skrifter: The stability of copper ferrocyanide gels against H2O and strong electrolytes of NaCl and K4Fe(CN)6 - Ändring av starkströmsförordningen i Schweiz, av Je - Hur atombombsexplosioner upptäckes, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 januari 1950
9
del av marken till ca 30 cm djup undanskaffades runt
jordkontakten, varefter en lösning av kopparsulfat,
motsvarande samma kvantitet som använts vid övriga försök,
hälldes runt kontakten. Då denna lösning sjunkit undan,
påfylldes en motsvarande kvantitet kaliumferrocyanid.
Den borttagna jorden återställdes runt kontakten när
praktiskt taget allt av den sistnämnda lösningen sjunkit undan.
Ca 10 1 vatten hälldes därefter runt jordkontakten för att
förhindra absorption av kaliumferrocyaniden i det översta
jordlagret. Vid motståndsmätning efter 3 h hade
motståndet sjunkit till 1 200 ohm. Efter 14 dagar var det 570 ohm.
Ett intressant fall utgör en jordkontakt i form av ett rör
av 2 m och alé" diameter, placerad i mark, som genom
provborrning visat sig bestå av sand, med grundvattnet
beläget på ca 1,4 m djup. Då jordkontakten var fullt
nedslagen, kom den således att med ca 60 cm av
sin nedre del vara placerad direkt i grundvattnet. Det
uppmätta motståndet hos denna jordkontakt var 340 ohm.
Efter injektion av kopparsulfat- och
kaliumferrocyanid-lösningarna sjönk motståndet till 170 ohm. Enligt
periodiskt återkommande kontrollmätningar är motståndet efter
två månader 150 ohm, vilket utgör en motståndssänkning
av ca 56 % beräknad på det ursprungliga motståndet hos
den obehandlade jordkontakten. Den kontinuerliga
utlakningen av gelet genom grundvattnet har således fram
till den sista kontroHmätningen icke eliminerat den från
början konstaterade motståndssänkningen.
Vid kontroll av en i torvmosse placerad och injicerad
jordkontakt har det visat sig, att efter tio månader är den
med gel bemängda torven fortfarande tydligt fuktig, då
däremot den omkringliggande torven, som icke varit i
kontakt med gelet, är fullkomligt torr och har det för
torr torv karakteristiska, ljusa utseendet. Någon
bestämning av fuktighetshalten har dock icke företagits.
Litteratur
1. Edison Electric Institute: Pririciples aiul praclice in grounding
New York 1936.
2. Sanick, I H: The stabililu of copper fcrrocuunide gels against
IhO and strong electrolyles of NaCl and KiFe(CN)e, Tekn. Skr. nr
141 (1949).
3. Norinder, II & Nordell, R: Impulsmotståndet hos
jordkontakter, Tekn. T. 1939 s. E 17.
4. Norinder, H & Nordell, R: Influence de la nature de la terre
et de la disposition des électrodes sur la résistance des prises de
terre aux courants d’impulsion, CIGRÉ 1939 nr 302, Paris 1939.
5. Goldsmith, L M: Earlh resislivilu measilrement, Petrol. Eng.
apr., New York 1938.
Tekniska Skrifter
The stability of copper ferrocyanide gels against
H20 and strong electrolytes of NaCl and K4Fe(CN)6,
av Ivar H Sanick. Tekn. Skr. nr 141 (1949). 12 s., 7 fig. 2 kr.
Kopparferrocyanidgel bildas med väsentligt olika
hastighet, beroende på i vilken ordning kopparsulfat- och
ka-liumferrocyanidlösningarna blandas. En omfattande serie
av intermittenta urlakningar av kopparferrocyanidgel med
destillerat vatten visar, att detta komplexa gel är stabilt
och har hög absorptionsförmåga för alkaliferrocyanider.
Vid jonbyte med natriumklorid nedbrytes icke gelet;
däremot sker detta i viss utsträckning då processen omkastas
med en alkaliferrocyanid. Detta bekräftar Beutners teori,
enligt vilken kopparferrocyanidmembraneii består av en
komplex förening av koppar- och alkaliferrocyanid. Det
finns dock inga bevis för, att gelet kan existera som en
vattenolöslig elektrolyt.
Kopparferrocyanidgel föreslås som elektrolytiska gel i
galvaniska element och för att minska jordmotståndet vid
jordade elektroder.
Svenska Teknologföreningens ledamöter äger erhålla Tekniska
Skrifter gratis under utgivningsåret och därpå följande kvartal mot
skriftlig rekvisition i varje särskilt fall, ställd till Teknisk Tidskrift.
Ändring av starkströmsförordningen i Schweiz. De
schweiziska myndigheterna har fastställt en revision av
landets starkströmsförordning. Den skall träda i kraft den
1 januari 1950. För allmänt bruk tillåtes därefter endast
materiel, som tvpprovats, godkänts och försetts med
säkerhetstecken av SEV:s materielprovningsanstalt. Tidigare
har man haft SEV:s kvalitetstecken, som dock ej varit
obligatoriskt och som fordrat mera än "S-märket". Vidare
har föreskrivits att elektriska installationer får utföras
och besiktigas endast av strömleverantörens fackmän eller
av andra personer, som av denne tilldelats behörighet.
Därför fordras såväl god montörspraktik som kännedom
om gällande föreskrifter (SEV. Bull, 29.10.49). Je
Hur atombombsexplosioner upptäckes. Då president
Truman i september 1949 officiellt meddelade, att en
atombombsexplosion hade ägt rum i USSR, baserade han sig
säkerligen på bestämda och samstämmiga uppgifter från
olika källor och på den erfarenhet, som USA hade fått
genom sina åtta atombombsfällningar.
Mätningar med Geiger—Müllerräknare har säkerligen
lämnat det viktigaste beviset på den ryska smällen —
spionage möjligen undantaget. En atomexplosion av typ
Hiroshima utlöser en radioaktivitet, motsvarande 1 600 t
radium. Det radioaktiva molnet består av omkring 50
sorter atomer och utsänder strålning av olika slag:
neutroner, alfapartiklar, betastrålar och gammastrålar. För
upptäckt på längre avstånd är endast betastrålarna av
betydelse, eftersom de övriga snabbt absorberas eller
utfälles. Det gäller sedan att skilja denna tillfälliga strålning
från den normala kosmiska strålningen på platsen. Denna
ger omkring 1 000 imp/min i en GM-räknare i ett
flygplan på 12 km höjd. En ökning med 20—30 % torde
räcka för att orsaken otvetydigt skall kunna hänföras till
en atomexplosion. På vilka avstånd från explosionsorten
en sådan ökning kan konstateras framgår av, att man 60 h
efter Alamogordobombens explosion på 2 200 km avstånd
kunde uppmäta en fördubbling av luftens radioaktivitet;
108 h efter den första Bikiniexplosionen observerade man
på 11 000 km avstånd en skarp ökning av radioaktiviteten,
som räckte flera timmar.
Av mycket mindre betydelse än GM-räknaren, men
värdefulla som kontroll, är seismografen och mikrobarografen.
Det förra instrumentet kan inte ånge orsaken till en
explosion, och dess räckvidd är begränsad;
Alamogordo-explosionen gav ett knappt urskiljbart utslag på 1 100 km
avstånd. På samma avstånd däremot gav däremot en
mikrobarograf ett fullt tydligt utslag, ocli instrumentet
har sedan dess fullkomnats. Med flera seismografer kan
man emellertid pejla in explosionsorten. Om man
dessutom känner till hastighet och riktning hos de vindar, som
för med sig de radioaktiva partiklarna, kan man få en
grov uppfattning av explosionens styrka genom jämförelse
med de mätningar, som otvivelaktigt har gjorts i USA vid
de tidigare bombförsöken.
En uppfattning av bombens konstruktion kan man få i
den mån som klyvningsprodukter kan upptäckas. Tydligen
har så skett i fråga om den ryska atombomben, att döma
av ett ofrivilligt inpass i amerikansk television av en
medlem av senatens atomutskott. Enligt detta uttalande skulle
det vara klarlagt, att den ryska bomben var av plutonium
-typ. Ett kuriöst exempel på möjligheterna att upptäcka
en atomexplosion är följande: I krigets slutskede fick
Kodak en del sändningar av fotografiskt materiel slöjade
genom att halm, vilken hade använts som
förpackningsmaterial, på då oförklarligt sätt var radioaktivt. Först
senare kom förklaringen: halmen kom från fält, som hade
smittats av radioaktiva partiklar från
Alamogordo-för-söket.
Allt det ovan anförda är dock endast teoretiska
spekula-ner. Man har inga som helst fakta att stöda sig på, när det
gäller att bedöma hur mycket USA vet om den ryska
atombombsexplosionen (Sci. Amer. nov. 1949). sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
