Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 7 januari 1950 - Tekniskt försvar eller folkhär?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 januari 1950
15
Tekniskt försvar eller folkhär?
Det var en helt ny princip för
sammansättningen av vårt försvar som generallöjtnant
Nordenskiöld lade fram i sitt tal inför
Krigsvetenskapsakademien den 12 november 1949 (Tekn.T.
1949 s. 905). Den nya principen — att ett litet
land som Sverige först och främst måste
tillgodose ett minimibehov av tekniskt välutrustade
stridskrafter, kvalitativt i nivå med en sannolik
angripares, innan man kan försöka förverkliga
önskemålet om en folkhär — är ingen
papperskonstruktion. Den är helt betingad av den
tekniska utvecklingen, krigserfarenheterna och inte
minst de speciella förhållandena i vårt land. I sin
tillämpning medför denna grundtanke en
markerad förskjutning av första linjen i det svenska
försvaret mot personalbesparande men
material-krävande enheter och förband. Saken har även
sitt speciella intresse på grund av de
konsekvenser som en dylik utveckling drar med sig för våi
industriella produktion.
En krigsmakt består av människor och
materiel. Människorna skall utbildas, materielen
skall konstrueras och tillverkas. Det stora
flertalet av försvarets personal utgöres av arméns
värnpliktiga, som har en sammanlagd utbild-
355.3(485)
ningstid av tolv månader. Den tid som krävs för
att få fram materielen, speciellt de mer
komplicerade stridsmedlen, är av en helt annan
storleksordning: en stridsvagn, en jagare eller ett
krigsflygplan får man inte fram på kortare tid
än 5—8 år, fig. 1. Även om man utgår från att
konstruktionen och produktionen ligger i vana
och skickliga händer, är det för sent att sätta
i gång med dylika arbeten när kriget redan står
för dörren.
Det är uppenbart, att försvarets organisation
måste anpassas efter industrins
produktionsmöjligheter, om vi vill ha en krigsmakt med fullgod
teknisk utrustning. Vad tjänar det till att utbilda
folk, som vid mobilisering inte kan få den
materiel som det behöver i ett nutida krig? Är det
inte rimligare att försvaret accepterar den
princip, som tillämpas inom produktionen, nämligen
att skaffa det folk som behövs för att betjäna
maskinerna, men inte mera? Det har många gånger,
icke minst från ingenjörshåll, påpekats, hur
försvaret, särskilt armén, slösar med den mänskliga
arbetskraften, som om denna inte hade något
värde. Även ur denna synpunkt måste man
därför med eftertryck ställa frågan: Behövs inte
Fig. 1. Beräknad totaltid för
konstruktion och tillverkning
av stridsvagn, jagare typ
"Öland" och krigsflygplan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
