Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 7 januari 1950 - Tekniskt försvar eller folkhär?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
TEKNISK TIDSKRIFT
också i försvaret en förnuftig balans mellan
personal- och materieltillgång?
Utan att gå närmare in på Sveriges ekonomiska
bärkraft eller diskutera de politiska aspekterna
på, hur långt denna bör utnyttjas för
försvarsändamål, kan man slå fast, att vårt folk för
närvarande inte är villigt att avsevärt öka sin
försvarsbudget. Man kan diskutera 0111 så är klokt,
men det är meningslöst att diskutera en
försvarsorganisation, som inte ryms inom en
politiskt godtagbar kostnadsram. Att exakt ånge
"taket" är naturligtvis inte möjligt, men låt oss
göra det tankeexperimentet, att försvaret får
850 Mkr. att röra sig med. Om de gemensamma
kostnaderna, såsom har angivits, uppgår till
75 Mkr., marinens andel sätts så lågt som 175
Mkr. och om den nuvarande arméorganisationen
med nödvändig teknisk utrustning kostar 450
Mkr., återstår för flygvapnet 150 Mkr. För detta
belopp kan vi få behålla ett flygvapen, som
är knappt hälften av det nuvarande och ungefär
tredjedelen av det redan beslutade. Eftersom
både armén och marinen är i trängande behov
av ett samverkande flygvapen bleve dessa båda
försvarsgrenar inte mycket värda under trycket
av fientliga flygstyrkor. Skulle man för övrigt,
med ett så försvagat flygvapen som grund,
kunna upprätthålla en svensk flygindustri i
fortsättningen? Nu har ingen på allvar hävdat —
åtminstone i konkreta resonemang — att
flygvapnet skulle stympas i denna omfattning, men
räkneexemplet visar vart det bär hän, om man
inte får rubba på något av det som är "gammalt
och fornt".
Vi måste också inse, att vårt folkfattiga land
aldrig kan sätta upp en masshär. Visserligen kan
vi utbilda armén för uppehållande strid i skogar
och ödebygder och kanske dessutom med viss
framgång förbereda en långvarig
guerillaverk-samhet, men därmed är inte mycket vunnet, om
fienden har ockuperat våra produktions- och
befolkningscentra. Skall dessa områden lämnas åt
sitt öde, att eventuellt med främmande hjälp
återerövras? Och i vilket skick? Det hjältemodiga
sista kompani, som till sista man kämpar kring
sin fana i Värmlandsskogarna, kan möjligen ha
ett romantiskt värde för framtida
historieforskning. Realistiskt sett utkämpas emellertid ett
nutida krig mot ett lands vitala delar, och den
första förutsättningen för att vår armé skall kunna
strida i dessa centra, vilka av naturliga
utvecklingsskäl ligger i trakter, där terrängen
armé-taktiskt sett är av ganska kontinental typ, är att
den kan skyddas av eget flyg. Behövs det efter
andra världskriget fler vittnesmål om den saken?
Strategiskt är Sverige en ö, bortsett från
landgränsen i norr. Svårigheten att inom rimlig tid
den vägen nå landets centrala delar med stora
styrkor gör det sannolikt, att ett angrepp
kommer att utföras som en invasion över havet, eller
genom luften, eller — vilket är troligast — på
båda sätten samtidigt. Ett dylikt
invasionsföretag bör mötas i ett skede, då fienden är mest
sårbar, nämligen innan han har satt sin fot på
svensk mark. Det är knappast sannolikt att en
angripare tar risken att sätta i gång ett sådant
företag, så länge svenska flottan och flyget har
möjligheter att bjuda ett effektivt motstånd. Vår
flotta är stark inom sina operationsområden, och
vårt flygvapen anses redan nu vara det fjärde i
världen i storleksordning. Det är fakta som bör
inge en angripare betänkligheter.
Med tyngdpunkten på ett tekniskt väl rustat
periferiförsvar ökas utsikterna för oss att hålla
ett invasionsföretag stången. Vår högt
utvecklade industri ger förutsättningarna att framställa
krigsmateriel, som kvalitativt är i nivå med vad
en sannolik angripare kan komma med. Att inte
utnyttja den tillgången vore kortsynt.
Ovanstående resonemang får inte föranleda
tolkningen, att en försvarsmakt kan bestå
uteslutande av maskiner. På sina håll har
entusiastiska siare trott sig veta, att de äldre
försvarsgrenarna — ja t.o.m. flyget — när som
helst skulle kunna avskaffas. Ett framtida krig
skulle utkämpas med hjälp av robotprojektiler
med eller utan atomladdningar, projektiler som
dirigerades till sitt mål från bombsäkra
centraler. Detta "tryck på knappen-krig" skulle göra
både arméer och flygvapen praktiskt taget
överflödiga. Robotvapnens förstörelseförmåga skulle
bli avgörande. Så vitt man nu kan se, kommer
det att dröja länge innan krigstekniken hunnit
dit. Ännu är det män som avgör krigen, inte män
som sitter i lugn och ro bakom "knappar", utan
män bakom vapen, män bakom maskiner som
bär vapnen — och män bakom de maskiner, som
skall producera dessa vapenbärande maskiner.
Denna sista grupp leder in på en fråga av stor
ekonomisk räckvidd. Inkallelserna av
värnpliktiga både i fred och krig påverkar i hög grad
vår produktion. Varje arbetare i industrin
representerar ett årligt produktionsvärde av ca
20 000 kr. En minskning av inkallelserna från
industrin med 5 000 man om året skulle öka
värdet av produktionen med ca 100 Mkr. Inte
minst detta förhållande talar för en mer tekniskt
betonad försvarsmakt, som kräver mindre
personal — alldeles oavsett att en sådan
organisation bättre motsvarar våra rent militära behov.
Det kan vara skäl att avslutningsvis citera
några rader ur förre amerikanske
flygvapenchefen Arnolds bok "Global Mission":
"Inrikespolitiska orsaker och traditionsbunden
sentimentalitet får inte inverka på besluten om en
försvarsmakts uppbyggnad. Den enda fråga som vi
har rättt att ställa är: Passar våra förband som
vår utrustning in i den moderna krigsbilden?
Varom inte, måste vi obarmhärtigt rensa ut dem
ur organisationen."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
