Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 14 januari 1950 - Hur en gruva utbyggdes för korttidsbrytning, av Folke Wallman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ib januari 1950
25
Hur en gruva utbyggdes
för korttidsbrytning
Bergsingenjör Folke Waltman, Boliden
622.366.12
Det senaste kriget med dess avspärrning medförde för
Bolidens Gruv AB svårigheter att skeppa ut all den
svavel-kisslig, som producerades. Överskottet lagrades därför i
Kristineberg och Rönnskär, för att sedan, då haven blev
fria, skickas iväg till köparna. Omedelbart efter kriget
steg också efterfrågan på svavelkis kraftigt, men tack vare
lagringen under kriget utökad med fallande produktionen
i Kristineberg och Boliden kunde behovet till en början
täckas. Så småningom uppstod dock, trots utökad
produktion i Kristineberg, svårigheter att tillfredsställa
efterfrågan, och för åren 1947—48 förutsågs en minskad
svavel-kisleverans. I Bolidengruvan hade brytningen av tekniska
skäl måst minskas, och Kristineberg kunde ej utbyggas så
fort att bristen kunde täckas under de närmaste åren.
För att böta denna brist undersöktes flera möjligheter och
av dessa stannade man för att uppta brytning i Åkulla.
Att valet föll just på Åkulla berodde på att driften där
snabbt borde kunna igångsättas, att fyndigheten låg på
rimligt avstånd från Boliden och malmbanan, så att
malmen kunde transporteras till Rönnskärs anrikningsverk
för rimliga kostnader och att i anrikningsverket fanns
ledig kapacitet, föranledd av den minskade brytningen i
Bolidengruvan. Mot Åkullaprojektet talade osäkerheten i
prisutvecklingen för svavelkis och koppar; på grund av de
låga halterna tål malmen föga prisfall.
Såväl behovet av svavelkis som osäkerheten i
prisutvecklingen nödvändiggjorde en snabb utbyggnad och
igångsättning, och hela uppläggningen måste ses mot denna
bakgrund för att rätt kunna bedömas. Under gruvans korta
livslängd måste även produktionen hållas hög, varför det
här alltså gällde att med så små investeringar som möjligt
erhålla största möjliga effektivitet.
Geologi
Åkullagruvan är belägen ca 8 km väster om Boliden,
omedelbart intill landsvägen Boliden—Åkulla. Malmen
upptäcktes 1933 på elektrisk väg, sedan blockfynd i
samband med skogsdikningar givit en första fingervisning. De
elektriska mätningarna följdes av diamantborrningar, som
bekräftade, att här fanns två malmer, Åkulla västra och
Åkulla östra, belägna ca 500 m från varandra. Åkulla
västra var den mest intressanta, dels beroende på dess
större area och dels dess bättre halter.
Berggrunden kring de båda fyndigheterna domineras av
kvartsporfyrer med inlagringar av pyroklastiska bergarter.
I direkt anslutning till malmerna är kvartsporfyren ofta
starkt sericitiserad. Dessa bergarter genomslås av
grön-stensgångar, som befinna sig i ett starkt amfiboliserat
tillstånd. Man kan lätt se, att dessa gångar är äldre än
malmbildningen. Omkring 500 m väster om Åkulla västra
uppträder ett stort massiv revsundsgranit, vars framträngande
sannolikt haft en viss betydelse för malmbildningen.
Tektoniken kring fyndigheterna domineras av en i
huvudsak nord-sydlig strykning samt en lodrät eller nästan
lodrät sidostupning.
Malmerna i Åkulla västra och Åkulla östra representerar
två skilda mineraliseringstyper. Åkulla västra har
kompakt svavelkismalm åtföljd av kopparmalm av
impregna-tionstyp. Åkulla östra däremot består endast till mindre
del av fattig svavelkismalm och till större del av relativt
blygsamma kopparimpregnationer av hårdmalmstyp samt
underordnat kvartsgångar med guld.
Undersökningar
I avsikt att fastställa dessa malmers djupgående och
eventuella värde ur brytningssynpunkt igångsattes vid Åkulla
västra år 1935 en djupundersökning. Schaktet, placerat ca
40 m öster om västra malmen, sänktes till 130 m djup,
från vilken nivå orter drevs dels under Åkulla västra, dels
till östra malmen. Från dessa orter borrades sedan
horisontella diamantborrhål övertvärande malmerna.
Resultatet blev huvudsakligen negativt. Malmerna hade i många
fall spetsat ut och de små linser man fann var svåra att
kombinera med dagmalmerna. Framförallt gällde detta
Åkulla östra, där endast en zon av impregnationer kunde
upptäckas, vartill kom, att borrningarna efter guld även
gav negativt resultat. För att kunna kombinera de små
linserna på 130 m avvägning med dagmalmerna i Åkulla
västra drevs tvärort på 90 m nivån och borrades
horisontella diamantborrhål från schaktplatsen på 50 m nivån.
Undersökningarna i Åkulla pågick i fyra år och den
metall man i huvudsak var ute efter, koppar, hade ej kunnat
återfinnas i brytvärda koncentrationer.
Svavelkismalmer-nas djupgående var tvivelaktigt, och då svavelkis vid
dåvarande tidpunkt var utan större intresse avbröts
undersökningarna år 1939, och gruvan fick vattenfyllas.
Genom denna undersökning hade en malmmängd av i
runt tal 420 000 t konstaterats inom västra området.
Malmen var uppdelad på en större lins och en mindre, kända
i dagen och på 50 och 90 m avvägning. Av dessa
beräknades den större linsen innehålla ca 210 000 t ovan 50 m
nivån. Halterna beräknades till 36 % S och 0,9 % Cu.
Drift
När driften påbörjades vid årsskiftet 1946—47, stod det
klart, att en förutsättning för en snabb igångsättning var,
att dagbrottsbrytning kunde användas. Den malm som
med fördel kunde tas ut genom dagbrott var huvudmalmen
{AI) ovan 50 m avvägning. Här kunde ca 210 000 t
erhållas, vilket var ungefär så mycket man behövde för
att klara efterfrågan på svavelkis intill den tidpunkt då
Kristinebergsgruvan byggts ut. För att klara
svavelkis-programmet var det vidare nödvändigt att redan 1947
kunna leverera malm från Åkulla, varför endast ca 7
månader stod till förfogande för arbeten innan produktionen
måste vara i gång.
Brytning
Jordtäckets tjocklek ovan malmen var ca 5 m, fig. 1,
vartill kom att man tidigare placerat gråberg från
tillredningarna över malmen. Jordavrymningen skedde dock
Fig. 1. Norra delen au dagbrotten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
