Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 3. 21 januari 1950 - Eldning med tjocka oljor, av Torsten Widell - Diskussion, av B Engel, H Liander och G Rosenblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/I januari 1950
53
lågan, liksom från andra ställen i eldstaden. I intet fall
var det möjligt för oss att påvisa några högre halter
svaveltrioxid i de prov, som togs från lågan.
Enligt min uppfattning torde det väl snarare förhålla
sig så, att svaveltrioxiden bildas på ett senare stadium,
alltså då temperaturen har fallit åtskilliga hundra grader,
och att den då kommer till stånd genom oxidation med
molekylärt syre, varvid man får förutsätta, att en aktiv
katalysator medverkar. Det finns ju också rik erfarenhet
av sådana katalysatorer. Om jag minns rätt, var det
Johnstone, som först pekade på den aktivitet, som
järnsulfat utövar för oxidationen av svaveldioxid till trioxid.
1 varje fall hade jag vid Ångvärmeinstitutets undersökning
tillfälle att verifiera att så är fallet. Om man leder en
svaveldioxidhaltig gas genom en lösning av ferrosulfat,
får man en mycket markerad oxidation av svaveldioxid
till svaveltrioxid — under förutsättning, att man har luft
med förstås.
Det andra vittnesbördet, som har kommit fram om
verkan av sådana katalysatorer, är det som Widell nämnde,
nämligen Harlows undersökningar i England. Dessa har
visat, att om man leder svaveldioxidhaltiga gaser över
järnytor under vissa temperaturförhållanden, får man en
ganska markerad oxidation av svaveldioxiden till trioxid,
varvid järnet, eller rättare sagt dess oxider, skulle verka
som katalysator.
Den tredje möjligheten har omnämnts av både Widell
och Engel, nämligen vanadinpentoxid, och den är ju av
särskilt intresse när det gäller eldning med oljor. Det är
ju visat, att oljan ofta innehåller vanadin i förhållandevis
betydande mängder, och det har ju av olika
undersökningar av korrosionsprodukter framgått, att de mycket
ofta innehåller vanadin — det var exempelvis fallet i de
korrosionsprodukter, som uppsamlades från
ånganläggningen i kraftverket i Västerås i samband med de
för-värmarbränder, för vilka jag redogjorde i Tekn. T. 1949
s. 637. Om oljan innehåller vanadin, kan det antingen,
som Engel sade, tänkas bundet på ett eller annat sätt till
oljan i form av organiska föreningar, eller förekomma i
form av dispergerad aska. Det är troligt att vid
förbränningen av oljan vanadinpentoxid bildas, som alltså i
finfördelad form, som en aerosol, kommer att medfölja
rökgaserna och verka som katalysator — som en "fluid
catalyser", som Widell sade. Man får ju utomordentligt
stora kontaktytor där, och eftersom vanadin är en av de
bästa kända katalysatorerna för oxidation av svaveldioxid
Lill trioxid, tycker jag det finns mycket starka skäl att
tro, att denna reaktion i mycket hög grad medverkar vid
oljeeldning.
Detta är allt sådana faktorer, som jag anser bör närmare
utredas. De hör också till de främsta uppgifterna hos den
brännoljekommitté som Vattenfallsstyrelsen har tillsatt.
Det bör givetvis undersökas under vilka förhållanden som
järnoxider katalyserar oxidationen, och det bör
undersökas under vilka förhållanden vanadinpentoxiden kan
göra det. Ett skisserat program skulle alltså vara, att
man eldar med en så vitt möjligt vanadinfri olja och
sedan sätter till växlande mängder vanadin, antingen i
form av organiska föreningar eller som dispergerade
vana-dinsalter eller föreningar av något annat slag. Det är med
största intresse som jag personligen avvaktar utgången av
dessa undersökningar.
1 nära samband med svaveltrioxidbildningen står också
uppkomsten av alkalisulfat, som åtminstone vid
ångpannorna i Västerås ställer till mycket stora besvär vid
oljeeldning. Det förhåller sig ju så, att alkalisulfat vid hög
temperatur har en betydande förmåga att lösa
metalloxider. Om man då använder eldhärdiga material, alltså
krom- eller kromnickellegerade stål, berövar man detta
stål det naturliga skydd som det har, eftersom detta skydd
ju består av en tunn oxidhinna. Oxidationen kommer att
fortgå oavbrutet till dess materialet är förbrukat, och
detta var också vad som kunde konstateras vid
förvärmaren i en ångpanna i Västerås. Huruvida denna alkali-
sulfatbildning också kan ha någon betydelse när det gäller
olegerade stål, vågar jag inte med bestämdhet yttra mig
om. Det framgår dock av litteraturen, att liknande besvär
har iakttagits och att man har hänfört dem just till
beläggningar av alkalisulfat. 1 beläggningar på anfrätta
ång-tuber har man funnit från 50 till 80 % lösliga
beståndsdelar, säkerligen bestående av blandningar av alkalisulfat
med låg smältpunkt.
En tredje faktor, som måste beaktas i allra högsta grad
och som också i Västerås ledde till svårigheter, är de
beläggningar, som kan uppkomma på värmeytor, framför
allt förvärmare, i samband med eldning med tjocka oljor.
Förvärmarbränder har ju förekommit titt och tätt, och
man vet i stort sett vad de beror på, men det synes
åtminstone mig önskvärt, att man litet noggrannare
utreder, under vilka förhållanden sådana bränder kan
uppkomma. Vi gjorde ett mycket enkelt försök efter
för-värmarbränderna i Västerås, att undersöka vid vilken
temperatur plåt självantänds, så att säga, men med de
primitiva anordningar vi hade kunde vi inte utreda saken.
Det bör göras, anser jag, så mycket hellre som det är
en förhållandevis enkel undersökning. Man bör då variera
temperatur, plåttjocklek, avstånd mellan plåtarna och
andra faktorer, som är av praktisk betydelse.
Det framgick av de enkla försök vi gjorde, som om
temperaturen vid självantändning av vanligt kolstål i luft
med normal halt av syre, skulle ligga i varje fall över
1 040°C, och det är en ganska hög temperatur. Vid den
undersökningen kunde bevisas, att plåt ur en då oskadd
luftförvärmare, som hade en beläggning av oljerester, gav
antändning vid mycket lägre temperatur. Man får väl
förutsätta, att vid de allra flesta fall, då luftförvärmarbränder
har uppstått, den primära orsaken varit en beläggning av
brännbara rester, exempelvis från oljeeldning.
Civilingenjör G Rosenblad (senare insänt skriftligt
inlägg) : På Mellersta och Norra Sveriges Ångpanneförening
har konstruerats en något modifierad typ av elektrisk
daggpunktsmätare, fig. 1, vilken, sedan den visat sig
fungera mycket tillfredsställande, tillverkats i ytterligare ett
antal exemplar.
I ett i dess ände igensmält glasrör är två termoelement
insmälta på ett inbördes avstånd av 2—3 mm. Glasröret
är monterat i en fattning, så att rökgaser t.ex. av en
tryck-luftdriven ejektor kan bringas att passera glasytan med
termoelementen. Glasytan kan kylas till önskad temperatur
genom anblåsning av luft på insidan av igensmältningen.
Termoelementen är via ett omkopplareaggregat förbundna
med en millivoltmeter av vanlig typ, så att glasytans
temperatur kan observeras. Genom omställning av en
vipp-brytare på omkopplareaggregatet kan
termoelementkopp-lingen brytas, och i stället en spänning av ca 100 V
likström anläggas emellan de båda termoelementen. Samtidigt
kopplas den tidigare använda voltmetern i serie med
spänningskällan och med termoelementen. Så länge glasytan
emellan termoelementen är fullständigt torr, kan ingen
Fig. 1. Principskiss till elektrisk
daggpunktsmätare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
