Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 4. 28 januari 1950 - Helikopterns användning i fotogrammetri och geodesi, av Bertil Hallert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/I januari 1950
57
Helikopterns användning
i fotogrammetri och geodesi
Professor Bertil Haller t, Stockholm
Den i Sverige sedan något år introducerade
helikoptern har tilldragit sig berättigad
uppmärksamhet i samband med användning för vissa
speciella uppgifter, där dess flygegenskaper gjort den
särskilt lämpad. Även inom fotogrammetrin och
geodesin böra åtskilliga uppgifter kunna lösas
med dess hjälp; vissa försök i denna riktning lära
ha utförts i USA, inen endast sparsamma
resultat ha ännu publicerats. Helikopterns
viktigaste egenskap i jämförelse med hittills
vanliga flygplan är som bekant dess förmåga att
kunna flyga långsamt samt att t.o.m. kunna
stanna i luften och flyga baklänges. Den kan
således såväl starta från som landa på mycket
små områden, t.o.m. en järnvägsvagn. Detta
innebär, att maskinen alltid kan förläggas inom
eller i omedelbar närhet av det för dess
arbetsuppgifter aktuella området och att således
besättningen har möjlighet att från marken kunna
bedöma de rådande väderleksförhållandena samt
att långa och dyrbara anflygningar icke äro
erforderliga.
För flygfotografering har hittills använts
flygplan, vars marschhastighet vanligen är 150—300
km/h. För speciella uppgifter kunna de
långsammaste flygplanens hastighet under kortare
tidrymder väsentligt nedbringas, dock vanligen icke
under omkring 100 km/h. De moderna
flygkamerornas kortaste exponeringsintervall, dvs. tiden
mellan två på varandra följande exponeringar,
uppgår till omkring 4 s. För att man vid
flygfotografering skall kunna erhålla den för
stereoskopisk bearbetning erforderliga övertäckningen av
över 50 % kan följaktligen icke flyghöjden väljas
hur låg som helst. Vid användning av
vidvinkel-kamera ligger den lägsta möjliga flyghöjden vid
omkring 300 m, varvid ett relativt långsamt
flygplan måste användas. Flygplanens relativt höga
hastigheter medföra vidare, att kamerorna måste
konstrueras med hänsyn därtill. I allmänhet äro
sålunda kamerorna konstruerade för film, som
enklast medger automatiserad framdragning.
Exponeringstiden måste vidare göras kort,
vanligen av storleksordningen 1/100 s och mindre, för
att oskärpa i bilden på grund av flygplanets
629.135.42 : 526
snabba förflyttning icke skall uppstå.
Objektivens ljusstyrka måste med hänsyn till de korta
exponeringstiderna göras jämförelsevis stor (i
normalvinkelkameror vanligen 1 : 4,5 och i
vid-vinkelkameror 1 : 6,3) och vidare måste
negativmaterialets känslighet vara hög, vilket dock
medför, att materialets kornighet blir större än vid
lägre känslighet. Upplösningsförmågan hos
negativmaterialet för flygfotografering är därför
relativt begränsad och uppgår enligt i litteraturen
förekommande uppgifter vanligen till
storleksordningen 0,02—0,03 mm.
Vid användning av helikopter för
flygfotografering skulle åtskilliga av de nyssnämnda
förhållandena väsentligt kunna förändras. Eftersom
hastigheten kan göras hur låg som helst, kan
ex-poneringsintervallet väljas efter förhållandena
och god tid kan ställas till förfogande för
växling av negativmaterial, inställning av
exponeringsdata m.m. Man behöver följaktligen ej
använda de relativt komplicerade helautomatiska
kamerorna för film, utan tvärtom bör en betydligt
enklare kameratyp för plåtmaterial kunna
förutsättas. Någon rörelseoskärpa på grund av
flyghastigheten behöver ej befaras och
exponeringstiden kan av denna anledning väljas betydligt
större än hittills. Detta medför, att objektivets
ljusstyrka kan sänkas, vilket i sin tur innebär, att
vidvinkelobjektiv böra kunna konstrueras utan
att så stora fel, t.ex. i form av felteckning, behöva
befaras, som nu förekomma i vidvinkelkameror
och som äro betingade av önskemålet om stor
ljusstyrka och stor öppningsvinkel. Finkornigare
negativmaterial bör vidare kunna användes,
eftersom högsta känslighet icke längre är
erforderlig. Genom övergång till negativmaterial på
glasplåtar behöver vidare icke längre fel i form av
buckelbildning och filmkrympning förekomma.
Genom att således en rad nu förekommande
felkällor kunna reduceras, är det sannolikt, att man
kan fotografera i väsentligt mindre
utgångsskalor än för närvarande för att ändå kunna
nå motsvarande noggrannhetsresultat. Vidare
synes icke absolut klart väder behöva krävas,
såsom är fallet vid nuvarande förfaranden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
