Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 11 februari 1950 - Insänt: Jaktflyg och luftvärn — en avvägningsfråga, av Bo Ehnbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 februari 1050
bringas till allmänhetens och särskilt ingenjörernas
kännedom i så vid utsträckning, som nödiga sekretesshänsyn
tillåter.
Den tekniska kvalitetsförbättring, till vilken
flygvapenchefen i sitt inledningsvis berörda anförande hänvisade,
har i mycket vidsträckt grad kommit luftvärnsmaterielen
till del under de senaste åren. Arten och effekten av
förbättringarna har av mig summariskt refererats på annat
ställe (Ny Militär Tidskrift 1949 nr 5: "Ny giv för
luftvärnet") och skall här icke närmare beröras. Anges bör
dock kanske, att förbättringarna, som gäller så gott som
alla luftvärnsteknikens komponenter, har utgått dels från
det rent vapentekniska gebitet, resulterande i väsentligt
höjd banhastighet och verkan hos projektilerna och
eldhastighet hos pjäserna, dels från området för mättekniska,
beräknings- och styrnings- (inriktnings-) frågor. För det
sistnämnda är det dels radartekniken, dels servotekniken
(med tillhörande elektronik), som givit möjligheterna.
Det summerade resultatet kan kanske kallas sensationellt
även om de enskilda komponenterna — bortsett från radar
— ej var för sig bjuder på några sensationer. Detta
resultat innebär nämligen en i jämförelse med läget för
några år sedan med flera 10-potenser höjd utsikt till
verkan med ett skott, samtidigt som skottantalet per minut
för enskild pjäs stigit till det dubbla à femfaldiga;
dessutom har räckvidden vid varje kaliber stigit kraftigt. Det
är i dag möjligt att uppbygga eldenheter om 2—3 pjäser,
som har mer än 50 % utsikt att nedskjuta varje beskjutet
mål, som i 5—10 s flyger på raksträcka inom batteriets
praktiska porté (för lätta pjäser motsvarande max. 10 s,
för tyngre max. 15 s skjuttid), detta dock under villkor
att även före beskjutningssträckan kursen varit densamma
under ytterligare 15—25 s (det senare för mål på längre
håll).
Materiel med så höjda prestanda betingar givetvis
väsentligt ökade kostnader i jämförelse med förkrigstidens. Ett
batteri 40 mm pjäser kostar i dag komplett med
ammunition omkring 8/4 Mkr., ett med tyngre pjäser 2 à 4 Mkr.
Materielkostnaden för ett betryggande skydd av fältarmén
— det viktigaste skyddsföremålet — mot låghöjdsflyg
skulle belöpa sig på minst 100 Mkr. Beloppen blir höga.
Man kan dock knappast finna dem helt avskräckande,
om man betänker, å ena sidan t.ex. att det överhuvud
taget är omöjligt föra krig om den armé, som skall strida,
genom fientligt flyg hindras att röra sig, å den andra att
vi är beredda att offra än högre belopp på ett flyg, vars
verkan enligt det anförda kan betvivlas eller i varje fall
beräknas bli väsentligt lägre än den som till samma
anskaffningspris och med större uthållighet och lägre
driftskostnader kan påräknas av ett modernt kanonluftvärn.
Vid bedömande av kostnadsfrågan bör även hållas i
minnet, att luftvärnsmaterielen kan hållas tjänstbar under
hela den tid under vilken den av modernitetsskäl kan
befinnas lämplig att föra i fält, medan flygmaterielen måste
omsättas på en tid, som i varje fall ligger under 10 år.
(Huruvida det sist anförda är ett verkligt argument beror
i viss mån på hur länge faran från luften kan förmodas
buren av bemannade plan. Mot robotar med hastigheter
över 500 m/s kan luftvärnet ej påräkna någon avsevärt
större effekt än flyget.)
Frågan har emellertid många fler aspekter än de här
berörda. Beträffande kanonens allmänna möjligheter
gäller, att även med den modernaste materiel man knappast
kan påräkna någon verkan på höjder över 10 km. Hur
starkt ett luftvärn än göres, kan det aldrig garantera mer
än en viss sannolikhet för nedskjutning av de mål, som
tas under eld inom pjäsens räckvidd, och det är omöjligt
ta till ett så stort antal pjäser, att icke ett massanfall av
en beslutsam angripare t-ex. mot Stockholm kan föra fram
ett mycket stort antal plan till bombningsläge. För ett
sådant fall kan man endast påräkna nedskjutning av en
viss procent av angriparna; skall skyddet kallas effektivt
måste denna procent vara så hög, att den verkar av-
123
skräckande, kanske för vår del såsom liten nation så
hög som 20
Det anförda avser ej att urgera att jaktflyget bör
ersättas med kanonluftvärn såsom svenskt försvarsvapen
mot flyganfallet. Jakten har för många ändamål en klar
överlägsenhet genom sin rörlighet. En stad kan till
billigare pris skyddas med kanoner, armén kan medföra
nödigt luftvärn. Men det är t.ex. omöjligt att samtidigt
på alla platser, där luftlandsättning kan tänkas, hålla och
bemanna en kanonpark, som skulle kunna avslå ett sådant
företag. Mot flygplan av äldre årgång, över vilka jakten
har markerad hastighetsöverlägsenhet — liksom mot
transportplan för luftlandsättning — bör en väsentligt högre
verkningsgrad kunna påräknas, än den, som ovan antytts
mot plan med nu moderna hastigheter. Sådana långsamma
plan torde länge komma att kvarstå även i de största
makternas utrustning och kan förväntas massinsättas
mot oss, om effektiva motmedel ej finns. Detta gör att
jakten har en stor mission att fylla, även om den på viss
plats skulle vara mindre effektiv än luftvärnet. Det är
tänkbart att framdeles nya uppgifter eller nya metoder
och vapen kan tillföras flyget, t.ex. i samband med
robotvapnets utveckling, varigenom de nu däri nedlagda stora
kostnaderna kan av alla erkännas såsom fullt
berättigade.
Vapenteknikerna på luftvärnssidan är emellertid i dag
övertygade om att för närvarande och under ett antal år
framåt armén och ett begränsat antal fasta skyddsföremål
— städer och industrier — kan med kanonens hjälp
erhålla ett effektivare och billigare skydd mot bemannat
angriparflyg än det, som jakten kan lämna. Till grund för
denna uppfattning ligger goda skäl och klara tekniska
fakta. Verklighetssinne och hänsyn till kravet på
effektivast möjliga användning av de medel, som tillföres
försvaret, synes därför göra det påkallat att under den nu
pågående försvarsdebatten en saklig och tekniskt
välmotiverad avvägning mellan jakt och luftvärn framkommer.
Men denna avvägning kan knappast väntas motivera en
ökning av flygets relativa anpart i vårt försvar, och än
mindre föra fram till en försvarsstruktur, byggd på tesen
om ett av flyget buret periferiförsvar. Ett sådant kunde
befaras under motståndarens luftvärnseld rätt hastigt dela
de ovan omnämnda japanska kamikazeplanens öde.
Avser försvaret något annat än en kort men teatraliskt
lysande slutakt, torde det alltjämt vara ofrånkomligt att
huvudaktören blir en tåligt och segt slitande armé. Därför
synes det nödvändigt att den tekniska förfiningen av
rekvisitan i första hand kommer markförsvaret till godo.
Bo Ehnbom
Teknisk Tidskrift anser sig icke ha anledning att gå in
på första delen av armédirektör Ehnboms inlägg. Långt
från att ha varit vilseledda av en "vulgäropinion" är vi
fullt överens med honom om, att luftvärnsartilleriet är
ett högt stående tekniskt stridsmedel, som inom ett
effektivt luftförsvar väl fyller sin plats vid sidan av
luftbevakning, civilförsvar — och jaktflyg.
Det är dock förvånande, att Ehnbom frånkänner det
förhållande allt värde som sakligt argument, att
statsmakterna maximerar försvarskostnaderna. Frånsett att så sker i
alla demokratiskt styrda länder under fredstid, och
vilken åsikt man än må ha om det berättigade i, att
riksdagen bestämmer fjärde huvudtiteln, måste väl detta
faktum anses vara en nödvändig utgångspunkt i varje
teknisk diskussion om försvarets avvägning*.
Eftersom nu varken landets personella eller, enligt
statsmakternas åsikt, ekonomiska resurser tillåter oss att sätta
* Dr Ragnar Liljeblad har i ett längre, välmotiverat inlägg hävdat,
att det nuvarande läget är så kritiskt och följderna av halvmesyrer
i försvarets dimensionering så avskräckande, att alla ansträngningar
måste inriktas på att skapa en folkopinion, som gör det politiskt
möjligt att kraftigt öka försvarets kostnadsram. Detta ämne faller
emellertid utanför ramen för Teknisk Tidskrift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
