Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 25 februari 1950 - Ruhrområdets återuppbyggnad, av P Rappaport
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
I TEKNISK TIDSKRIFT
området upp en totalplan, med noggrant
beaktande av vad som kan bibehållas av gator,
ledningar, husrester osv. Det goda råd, som vi har
fått av enskilda utländska stadsbyggare, att
ersätta de gamla förstörda städerna med moderna
anläggningar, med schackbrädesstäder som t.ex.
Casablanca eller Washington, är redan av
finansiella skäl omöjligt att följa. Det är dessutom lätt
att förstå, att städernas invånare såvitt möjligt
vill återse karaktären hos sin egen stad. I Köln
hölls 1947 en flera dagars konferens, omfattande
alla befolkningslager, där man diskuterade hur
staden skulle gestaltas. Sluttendensen blev dock:
vi vill återse Köln. Vi kan alltså inte bygga upp
våra gamla tyska städer som "kolonialstäder".
Att osunda, mycket trånga stadsdelar i alla fall
måste undanröjas är självklart.
Särskilt för de gamla städerna, som har
utvecklats genom sekler, medför
återuppbyggnaden många genomgripande förändringar. Om
bilarna och biltrafiken skall få behärska
städerna eller ej är alla stadsingenjörers stridsfråga.
Sist och slutligen är det så, att trafiken är till
för människornas skull, icke tvärtom. Trots
detta måste vi sörja för att tillräckligt breda
gator och goda bilparkeringsplatser finns just i
centrum av städerna. Men man kan inte fordra,
att man skall kunna köra igenom en gammal
stadsdel med 60 km/h. Vid återuppbyggnaden
av gamla stadsdelar kommer man även att så
gott som helt utesluta allt vad bostäder heter och
inskränka sig till offentliga byggnader, kontor
och affärer. På detta sätt kommer centra i de
återuppbyggda städerna att få en helt annan
karaktär än tidigare.
En alldeles annan väg går vi då det gäller att
på nya förläggningsorter för industri eller
kolutvinning planera nya städer; över
planeringsstadiet har vi ännu inte kommit. Här följer vi
principen "upplöst storstad"; man fastställer
icke som hittills bestämda industriomiåden och,
långt ifrån dessa, bestämda bostadsområden,
utan staden indelas i "kvarter" eller stadsdelar,
som innehåller både bostäder och arbetsplatser,
dessutom även skolor o.d. Dessa kvarter på ca
5 000 invånare omges av grönbälten och är
förbundna med centrumkvarteret endast över
enstaka genomfartsgator. Centrumkvarteret
omfattar större offentliga byggnader, högre skolor,
Fig. Bostadsproduktionen i Tyskland 1919—1938.
banker o.d. Vi går alltså här samma väg som
man även i andra länder torde följa i
utvecklingen av framtida storstäder.
Återuppbyggandet av offentliga byggnader —
rådhus, skolor, kyrkor, banker o.d. — har ännu
knappast påbörjats. Vid återuppbyggandet av
äldre storstäder, kommer man att i huvudsak
bibehålla dessa byggnader på deras gamla
platser, redan av den orsaken att tomtfrågor och
rester av byggnadsgrunder talar härför. För de
nyss berörda nya storstäderna kommer man att
redan på förhand göra en omsorgsfull gradering,
så att varje kvarter kommer att innehålla de
offentliga byggnader som det behöver, medan de
offentliga byggnaderna av högre ordning
koncentreras till centrumkvarteret.
Bostäder
Vid återuppbyggandet har man varit tvungen
att först tillfredsställa det mest skriande
behovet. Utom på kommunikationer och en grupp
mycket viktiga industrier har ansträngningarna
hittills inriktats på nyproduktion eller
iståndsättande av bostäder.
Tyskland hade före kriget cirka 18,3 milj.
bostadslägenheter. Av dessa är 8,8 milj. antingen
förstörda genom kriget eller belägna öster om
Oder—Neisse-linjen och därför åtminstone för
tillfället att anse som förlorade. I denna siffra
ingår emellertid 3,9 milj. lägenheter, som var
mindre än till 60 % skadade och som är
istånd-satta eller skall iståndsättas. Den verkliga
förlusten uppgår sålunda till 4,9 milj. lägenheter.
Man kan också beräkna bostadsbehovet på ett
annat sätt: Efter vad man kunnat konstatera
t.ex. i Nordrhein-Westfalen eller i Württemberg,
är bristen för närvarande cirka 30
bostadslägenheter per 100 hushåll. Om man vid nuvarande
trångboddhet räknar med cirka 4 personer per
hushåll, är bristen 30 lägenheter per 400
personer, dvs. i hela Tyskland med dess 65 milj.
invånare är bristen ca 4,9 milj. bostadslägenheter.
Totalbehovet kan alltså antas vara i runt tal
5 milj. lägenheter.
Tyskland har under de gångna årtiondena haft
en maximal bostadsproduktion av ca 260 000
lägenheter per år (fig. 4). Om vi antar att under
de närmast kommande åren åtminstone 220 000
lägenheter skall åstadkommas per år genom
iståndsättning eller nybyggnad, så skulle det ta
minst 22 år att producera de 5 milj. lägenheter
som bristen nu utgör. För att en sådan
produktion som 220 000 lägenheter per år skall kunna
uppnås måste emellertid många
efterkrigsföre-teelser i byggnadsmaterialindustrin,
byggnadsproduktionen och byggnadsarbetarnas prestation
fås att försvinna.
Den första frågan är: Var skall bostäderna
uppföras? Så länge det rör sig om iståndsättningar
är läget bestämt; så snart det gäller nybyggna-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
