- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 80. 1950 /
169

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 25 februari 1950 - Böcker - Svenska Flottledsförbundets årsbok 23, av W S - Allmänna anvisningar för behandling av de bohuslänska fiskelägenas stadsplane- och byggnadsplaneproblem, av W Silfverhjelm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

11 februari 1050

169

Böcker

Svenska Flottledsförbundets årsbok 23, Stockholm
1949. 140 s., 102 fig. 13 kr.

Det torde finnas få fackområden, inom vilka det
nordiska samarbetet är så reellt och levande som inom
flottningen, och detta faktum har alltid kunnat spåras även
i SFF:s årsböcker. I föreliggande årgång refereras sålunda
givande, internordiska diskussioner i den viktiga frågan
om biltransport kontra flottning samt frågan om
flott-ningsväsendet och beskattningen; den senare diskussionen
ledde bl.a. till att Nordiska Flottningsrådet avgav en
resolution, denna gång närmast till stöd för de finska
flott-ningsföreningarna. Ett par uppsatser behandlar
flottnings-frågor i de senaste svenska och finska riksdagarna.

Den segslitna frågan om flottning och vattenkraft
behandlas även i år i flera uppsatser. Ur bokens
rikhaltiga innehåll i övrigt kan nämnas uppsatser om
amfibie-vagnen i skogsbruket, flyget i flottningens tjänst, traktorer
som flottledsrensare, olika rännkonstruktioner för
utvält-ning av virke, märkning av flottgods samt
vattentemperaturen i flottleder. Slutligen meddelas tillkomsten av ett
kartotek över flottningslitteratur, uppgjort enligt TLS.s
standard för referatkort och omfattande ca 600 uppsatser.

Allt detta visar, att SFF:s årsbok håller sin höga
standard från de tidigare 22 åren. W S

Allmänna anvisningar för behandling av de
bohuslänska fiskelägenas stadsplane- och
byggnadsplane-problem. Byggn.-Styr. Publ. 1949 nr 2. Stockholm 1949.
41 s., 1 kr.

I inledningen redogöres för fiskelägenas säregna
äganderätts- och byggnadsförhållanden, anledningarna härtill
samt för tidigare motioner och utredningar i avsikt att
råda bot mot svårigheterna vid tillämpande av gällande
stadsplane- och byggnadsbestämmelser på de rådande
förhållandena. Den här föreliggande utredningen är
resultatet av arbetet i en kommitté, som, i anslutning till ett par
motioner vid 1946 års riksdag, tillsattes av
kommunikationsministern den 23 april 1947 för att biträda
Byggnadsstyrelsen i frågan.

I kap. I lämnas en kort orientering över de
byggnads-bestämmelser m.m. som är särskilt aktuella för
skärskådande av problemen, först och främst begreppet
tätbebyggelse, dvs. sådan samlad bebyggelse som fordrar
särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma
behov. Sådana fordringar måste nog anses föreligga för de
flesta av Bohusläns fiskelägen. Planläggningsarbetet
omfattar enligt den nya byggnadslagen (1947) dels
översiktlig planering (regionsplan och generalplan), dels
detaljplanering (stadsplan resp. byggnadsplan samt
utomplans-bestämmelser). För planeringsarbetet i stort är det
nödvändigt att klarlägga de lokala förutsättningarna och
målsättningarna för samhällets utveckling. Resten av kapitlet
och hela kap. II ägnas åt att klargöra dessa
förutsättningar för en samhällsplanering i stort samt åt att dra upp
riktlinjerna för markens användning för olika ändamål.
Fisket, speciellt havsfisket, framhålles såsom
huvudnäringen, även om badgästerna sommartid sätter sin prägel på
många fiskelägen, och tillför dem icke oväsentliga
biinkomster. Konserv- och stenindustrin nämnes såsom
viktiga komplement till fisket med hänsyn till sysselsättning
av den kvinnliga befolkningen, ävensom för den manliga
under de tider då fisken inte går till. Hamnarna ägnas med
rätta ett avsevärt utrymme, varjämte stor vikt lägges vid
frågorna rörande gator, vägar, vattenförsörjning och
avlopp, vilka på grund av grund- och terrängförhållandena
oftast är mycket kostsamma nyttigheter. Speciellt
vattenförsörjningen har på grund av bristen på vattentäkter
visat sig vara ett mycket svårlöst problem, där de rent
tekniska synpunkterna framstår som helt dominerande. Det
är därför förvånansvärt, att utredningen anser det "önsk-

värt att biträdena åt byggnadsnämnderna i fiskelägena har
stadsarkitekts kompetens". Här om någonstans vore väl
en väg- och vattenbyggare den rätte mannen.

Någon plats för arkitektoniska utsvävningar bereder
förvisso inte heller de bohuslänska fiskelägena, med sin brist
på för bebyggelse lämplig mark. Till detta resultat
kommer även utredningen i kap. III där det bl.a. sägs att det
är "av praktiska skäl ogörligt att inom överskådlig tid
omstöpa dessa samhällen. Man bör därför räkna med att
den nuvarande bebyggelseformen blir bestående och den
enda form av bebyggelsereglering, som tillräckligt smidigt
kan anpassa sig till de lokala förhållandena är
detaljplanering medelst stadsplan". Med andra ord förordas en
saneringsplan. Den för andra samhällen med motsvarande
funktioner vanliga praxisen vid utarbetande av stadsplan
eller byggnadsplan anses icke kunna följas. Resten av
kapitlet ägnas därför åt en diskussion av de möjligheter, som
finnas att ordna stads- och byggnadsplanefrågan dels ur
äganderättssynpunkt, dels med avseende på de rent
byggnadstekniska synpunkterna och speciellt då brandskyddet.
De oftast inkrånglade äganderättsförhållandena föreslås
sanerade genom att det allmänna inlöser all mark med
undantag för "husestan", dvs. den plats, där boningshusen
är placerade. Dess yta föreslås maximerad till ca 100 nr
för varje fastighet, som antingen får utgöra ett kvarter
eller en tomt. 1 förra fallet blir den övriga marken gata
eller annan allmän plats, i senare fallet skulle
huvudgatorna utgöra kvartersgränser och övrig mark inom
kvarteret bilda en särskild tomt, kallad "förbindelsetomt",
vilken icke skulle få bebyggas annat än för vissa allmänna
ändamål. Den sista delen av kapitlet ägnas en diskussion
av bostadstyper, byggnadsmaterial, byggnadssätt,
byggnadsläge, tomtstorlek, byggnadshöjd och våningsantal samt
taklutning speciellt ur brandskyddssynpunkt. Härvid
framhålles nödvändigheten av avvikelser från gängse praxis,
varför bestämmelserna bör vara så utformade, att de
medger smidighet vid tillämpningen.

Kap. IV, det sista, ägnas frågan om "samhällenas
jordpolitik" och avslutas med framhållande av att ekonomiskt
stöd från statsmakterna torde erfordras för planernas
genomförande.

Av den stort upplagda inledningen bibringas man
uppfattningen, att resultatet skulle bli ett förslag till en mer
ingripande omgestaltning av fiskelägenas struktur.
Emellertid konstateras rätt snart, att "inom åtskilliga fiskelägen
äro förhållandena sådana att någon nämnvärd expansion
eller omgruppering av den samhälleliga bebyggelsen icke
är att vänta." Härvid räknar man tydligen inte med alla
de fiskelägen, som är på väg att förvandlas till badorter.
Utredningen nämner något om dessa, men framhåller inte
att det just är badgästinvasionen, som aktualiserat
avsevärda expansionssträvanden. Ett sådant samhälle som
t.ex. Smögen, vilket särskilt nämns, har under
sommarmånaderna en befolkning, som i antal mångfaldigt
överstiger den normala. Vad detta innebär i
försörjningshänseende, speciellt beträffande bostads- och
vattenförsörjningen samt avloppsförhållanden, är påtagligt, samtidigt
som det medför betydande direkta och indirekta inkomster.

Om fiskerinäringens framtidsutsikter anföres att "man
torde med största sannolikhet kunna räkna med att de
hittills prövade driftsformerna för fisket såväl i tekniskt
som i organisatoriskt hänseende under överskådlig
framtid icke kommer att bli föremål för alltför omfattande
omläggningar". Detta skulle med andra ord innebära, att
fiskerinäringen i motsats till alla andra skulle stampa på
samma fläck, trots att vissa nya tekniska hjälpmedel
antyder motsatsen. Konservindustrins utveckling i riktning
mot storindustrin ger också anledning till ett antagande,
att även fisket kan behöva läggas om efter större linjer i
mer direkt anslutning till konservindustrin och andra
industrier som arbetar med fisk och fiskavfall. Dessa
industrier utgör ju en utjämningsreservoar för den oftast
ojämna fisktillförseln.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:35:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1950/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free