Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 4 mars 1950 - En teknisk högskola drar ut i fält, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 mars 1950
187
räng eller vatten. Bombens användning krävde alltså, att
en sådan skillnad förefanns, men där så var fallet, hade
bombfällaren endast att utlösa bomben, som sedan av sig
själv kände sig fram till målet. (Det kan antecknas att
uppslaget till denna metod ursprungligen kom från
försöken att få fram en radar, som fungerade med infraröda
strålar på så korta avstånd, att vanlig radar icke var
användbar). Av Felix hade över ett tusental bomber
tillverkats i slutet av kriget, men de hann aldrig komma till
användning på slagfältet.
En del av framgången med MlT:s arbete kan naturligtvis
skyllas på tur. När det till exempel gällde att finna ett
botemedel mot akustiska fartygsminor låg det nära till
hands att förse svepningsfartyget med en anordning, som
utsände buller liknande ett fartygs, men av betydligt större
intensitet. Redan vid det första försöket fick man fram
en mycket enkel anordning, som konstruerades och
byggdes på mindre än två timmar. Prov som gjordes påföljande
dag visade, att denna bullersändare hade en akustisk
effekt, som var tusen gånger större än ett fartygs.
Sedermera visade det sig, att dimensioneringen av denna
anordning var ganska kritisk, och att den helt enkelt inte kunde
förbättras. Man hade således på en gång träffat prick.
I ett annat fall gällde det att förbättra flygtorpeder, vilka
på den tiden var ett mycket osäkert och till och med
farligt vapen att använda. Man måste nämligen släppa
torpeden från en mycket ringa höjd och med en begränsad
hastighet, för att den inte skulle slås sönder vid nedslaget
mot vattnet. Då hittade någon på att sätta fast en ring
runt ändan av styrfenorna i torpedens akter, och därmed
kunde fällningshöjden ökas till det åttafaldiga och
hastigheten fördubblas. Det bästa med denna enkla anordning
var, att den utan vidare och till ringa kostnad kunde
apteras på torpeder i lager.
Ytterligare ett par detaljer på ammunitionsområdet kan
vara värda att nämna. Den ena är de statistiska och
ekonomiska beräkningar, som inför invasionen i
Normandie utfördes av den bombeffekt, som måste användas
mot ett järnvägssystem, och bombningens resultat,
uttryckt i form av skador på fasta installationer och
minskning av trafikkapaciteten — kort sagt det bästa sättet att
förstöra ett järnvägssystem genom bombning. En annan
detalj var den säkerhetsorganisation, som upprättades för
att xned delvis vetenskapliga metoder hindra explosioner
eller eldsvådor vid ammunitionsupplag i Förenta Staterna.
Resultatet blev, att antalet dylika olyckshändelser
nedbrag-tes till en bråkdel av vad de hade varit under förra
världskriget, och ingen av dem kunde hänföras till sabotage.
Optik och nattfotografering
På det optiska området utvecklades vid MIT plastlinser,
som kunde gjutas med så stor noggrannhet, att de inte
krävde någon efterbearbetning (Tekn. T. 1946 s. 884). De
användes t.ex. i stridsvagnsperiskop, där glaslinser genom
sin tyngd ofta skakades ur läge. Vidare lyckades man
framställa fluoritkristaller i storlekar, som betydligt översteg
dem som finns i naturen. För första gången kunde därför
dessa kristaller, vilka har värdefulla optiska egenskaper,
användas för optiska ändamål, t.ex. i linser för
flygkameror, i storlekar upp till 15 cm diameter. •
En ny optisk apparat var ikaroskopet, som gjorde det
möjligt att se flygplan, som anföll i riktning från solen.
Med hjälp av en roterande fosforescerande skärm (Tekn. T.
1949 s. 175) nedbringades belysningskontrasten från
storleksordningen miljoner till hundratal. Med utgång från
vek-tografen, en metod för stereoskopisk reproduktion med
hjälp av polariserade filter, konstruerade en professor i
beskrivande geometri vid MIT en övningsapparat för
kul-spruteskytte, där man sköt med stereoskopisk
spårljuds-ammunition på stereoskopiskt rörliga bilder av
flygplanmål. För fullständighetens skull kan i detta sammanhang
även nämnas ’’nattkikaren", det infraröda
elektrontele-skopet (Tekn. T. 1947 s. 576).
Kamoflage sysslade man relativt litet med. Man hade
nämligen kommit underfund med, att permanent
kamoflage av t.ex. industrier var av synnerligen ringa värde.
Däremot arbetade man en hel del på att förbättra det
taktiska kamoflaget, t.ex. av anfallande flygplan. I
begynnelsen målade inan nattjaktplan naturligt nog
matt-svart, men det visade sig att denna färg ändock
reflekterade 2 % av ljuset och därför mycket väl syntes i
strål-kastarsken. I stället utarbetades en blank svart färg med
minsta möjliga, icke speglande reflexionsförmåga. Av
flygplan målade med sådan färg såg man ingenting annat
än tillfälliga reflexer, som inte kunde följas. Den stora
svårigheten blev sedan att hindra flygarna — för vilka
metoden föreföll barock — att i bästa välmening smeta
ner färgen. En liknande metod användes för att dölja ett
annalkande bombplan för en ubåt i övervattensläge. Längs
vingens framkant monterade man belysning, vars styrka
kunde regleras till samma värde som himmelsbakgrundens.
Härigenom kunde ett bombplan komma inom 3 km från
sitt mål utan att synas, och ubåten fick aldrig tid att dyka.
Redan före kriget var professor Harold Edgertons
ultra-rapidfotografier av tappade kaffekoppar eller flaxande
kolibrifåglar välkända genom veckopressen. Det var
emellertid ett stort steg därifrån och till den apparatur, som
under hans ledning så småningom utvecklades för
fotografering nattetid på slagfälten, och vilken bl.a. ledde till,
att under dagarna närmast före invasionen inga tyska
stridsvagnar kunde förflytta sig mot fronten, varken under
dager eller i skydd av mörker, utan att bli
sönder-bombade.
Redan 1939 började arméflyget intressera sig för att
ersätta de dittills använda magnesiumpatronerna med
Edgertons snabblixtlampor. Med dessa hade man förut på sin
höjd fotograferat en grupp på några personer, men nu
gällde det alt ta några kvadratkilometer terräng. Det
innebar en ökning av ljusstyrkan med några tusentals gånger,
och det var svårt att för dessa effekter tillverka lampor,
som icke exploderade vid första blixten. År 1941 gjordes
dock lyckade försök med fotografering från två flygplan,
av vilka det ena bar kameran och det andra
blixtljusutrustningen. Sedan lades projektet på is i två år,
huvudsakligen beroende på att man inte längre kunde flyga på
600 m höjd för luftvärnets skull utan måste gå upp till
10 000 m, vilket krävde ännu högre belysningsstyrkor.
Även om detta skulle kunna klaras, fann man snart, alt
det inte fanns något flygplan som kunde bära
utrustningen. i ’ I !
Så småningom kom emellertid B-24, "Liberator"-planet,
fram, och medan det fortfarande befann sig på
projektstadiet skisserade man en lämplig blixtutrustning. Lampan
måste göras tillräckligt stabil för att kunna hålla flera
tusen blixtar av den krävda intensiteten, och dessutom
klara vibrationerna från flygplanet. Det visade sig så
småningom, att det inte kunde klaras med en enda lampa utan
man måste ha två, vilka när de blev färdiga vägde ett
halvt kilo styck. Men den behövliga utrustningen, bl.a. en
4 000 V generator och en 7 000 fiF kondensator, vägde
närmare tre ton!
När man så småningom hade fått tillgång till en B-24
började proven, vilka blev en enda serie motgångar. Till
att börja med kunde flygplanet icke starta med sin last
från det flygfält som låg närmast laboratoriet. Sedan ville
inte lamporna hålla. Edgerton och hans medarbetare fick
därför, efter att varje natt ha varit med om proven, ta
tåget till laboratoriet och få nya lampor blåsta så snart
kvartshyttan öppnade på morgonen, och sedan på kvällen
flyga tillbaka till flygfältet. Med denna skytteltrafik
upprepades proven vecka efter vecka. När äntligen allt var
klart och demonstrationen för de militära myndigheterna
skulle ske, hände något annat: planet brann upp under
bensinpåfyllning. Apparaturen tog sin tid att ersätta, men
ännu värre var, att någon mera B-24 icke fanns att få!
Det blev en nödtvungen paus och under denna omkon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
