Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 4 mars 1950 - En teknisk högskola drar ut i fält, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
TEKNISIv TIDSKRIFT
att meddela sina erfarenheter till laboratoriet
utan att själv komma tillbaka med dem. Även
detta ställde till med en hel del trassel, och till
slut var en civil vetenskapsman nästan lika
ovälkommen i Stilla Havet som en japan. Känslan
var emellertid ömsesidig och det fanns civila,
som inte ville resa till Stilla Havet för kärlek
eller pengar.
Det var i detta läge, som Compton av Bush fick
i uppdrag att upprätta en tredje avdelning i
OSRD, nämligen Office of Field Service, som
Compton blev chef för i oktober 1943. OFS
lyckades åstadkomma, att George R Harrison,
professor i fysik vid MIT, i mars 1944 blev utsedd
till chef för en nyinrättad forskningssektion vid
general Mac Arthurs högkvarter i Brisbane.
En liknande tjänst, med Burchard som en
av cheferna , inrättades vid amiral Nimitz’ och
general Richardsons högkvarter i Honolulu, och
dessa forskningssektioner växte så småningom
till en avsevärd storlek. Då Filippinerna hade
återerövrats, blev det aktuellt att i Manila
upprätta en underavdelning av OSRD, jämte
en filial av Radiation Laboratory av samma
storlek som den som arbetade i England. För
OSRD,s underavdelning skulle Compton bli chef,
medan chefen för NDRC, Moreland, skulle bli
rådgivare i tekniska frågor vid general Mac
Arthurs stab. Valet av dessa två framstående
män visar vilken betydelse som man tillmätte
dessa poster. De hann emellertid aldrig träda i
funktion, då kriget mot Japan tog slut ett par
dar senare.
Det må i detta sammanhang nämnas, att ett par
framstående MIT-män redan vid Amerikas
inträde i kriget hade knutits som vetenskapliga
rådgivare och administratörer vid de två
försvarsdepartementen, nämligen vid
krigsdepartementet Edvard L Bowles, professor i teleteknik
vid MIT, och i marindepartementet den tidigare
nämnde Hunsaker.
Vetenskapsmän och militärer
Samarbetet mellan vetenskapsmännen och
försvaret förflöt, som framgår av det föregående,
icke helt utan svårigheter men heller icke helt
utan glädjeämnen. Bådadera slagen av
erfarenheter var i varje fall synnerligen lärorika.
Härom skriver Compton i förordet till "Q. E. D.":
"En av de mest framträdande lärdomarna från
kriget var, hur värdefullt det är att i de högsta
militära instanserna ha med civila experter, som
i en kritisk tid kan arbeta med självständiga
resurser och självständig auktoritet. Den
amerikanska försvarsmakten förtjänar också beröm
för det sätt, på vilket den lärde sig att samarbeta
med civila experter och betrakta dessa som
kamrater i samma lag. I många fall kom visserligen
detta samarbete till stånd varken med lätthet
eller av sig självt, utan först sedan den civila
instansen hade fått brottas med svårigheter ända
till dess att den kunde göra en slående
demonstration, eller sedan de inblandade militärerna
hade ersatts av andra med bredare vyer.
I många fall måste beslutet att anskaffa
ny-utvecklad utrustning i stora kvantiteter — utan
att den hade undergått de upprepade prov, som
fredstidens rutin föreskrev — påtvingas genom
civil påtryckning. Det var en sådan, som
slutligen bröt sönder en organisationsplan, som
föreskrev att "58 radarexperter skola anskaffas",
och i stället öppnade vägen för träning av sådana
specialister i tusental. Det behövdes en
förhärjande rapport av en civil vetenskaplig kommitté
för att övertyga de styrande om, att de
traditionella metoderna för anti-ubåtskrig var
inadekvata och att betydligt effektivare metoder
kunde utvecklas. Samma sak gäller amfibievagnen,
(Tekn. T. 1944 s. 616), som spelade en sådan
roll vid invasionen i Normandie och vid
operationerna i Stilla Havet, det gäller raketvapnen
däribland bazookan (Tekn. T. 1944 s. 1356) och
en bel del andra nya vapen, för vars utveckling
de militära myndigheterna var synnerligen
ljumma och lät sig övertyga först sedan de hade
fått se en demonstration i full skala av den
färdiga produkten.
Dessa exempel avser icke att kritisera de
professionella militärerna, som hade sina egna,
utomordentligt stora svårigheter att övervinna,
utan endast för att illustrera det faktum, att
civila experter, som är välorganiserade, arbetar
under goda förhållanden och med tillräckliga
medel och auktoritet, under krigstider utgör en
ovärderlig komplettering till försvaret."
Att insikten om vetenskapens betydelse för
försvaret vid slutet av kriget hade vuxit sig stark
även inom de militära kretsarna framgår av
följande utdrag ur ett memorandum av den 30 april
1946 från försvarsstabschefen, general
Eisen-hower till cheferna för stabsavdelningarna och
till de kommenderande generalerna vid de olika
förbanden:
"Lärdomarna från det senaste kriget är tydliga.
Den militära kraftansträngning, som krävdes för
att segern skulle uppnås, ställde på armén ansvar
i en förut okänd skala. Att detta ansvar på ett så
effektivt sätt motsvarades, berodde helt på den
ovärderliga hjälp, som vi fick av våra samlade
resurser inom natur- och samhällsvetenskaperna
samt på industrins hela skicklighet och
erfarenhet. Våra stridsstyrkor kunde icke ha vunnit
slaget ensamma. Vetenskapsmän och
industrimän bidrog med metoder och vapen, som tillät
oss att utkonkurrera och överväldiga fienden,
och deras förståelse för uppgiftens krav
möjliggjorde ett samarbete i högsta potens. Detta
föredöme måste nu omsättas till sin fredliga
tillämpning, vilken icke endast skall göra vår armé
förtrogen med framstegen inom vetenskap och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
