Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 11 mars 1950 - »Cold rubber» — ett bättre syntetiskt gummi, av Hans Palmgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
TEKNISIv TIDSKRIFT
fd
Fig. i. Redoxreceptets verkningsgrad i jämförelse med
några andra i praktiken använda recept.
med naturgummi från de svårt krigshärjade
plantagerna; den jämna kvaliteten hos GR-S i
jämförelse med ojämnheten hos det naturgummi,
som efter kriget släpptes ut i marknaden;
önskvärdheten av en inhemsk produktion som
prissta-biliserande faktor. Alla dessa skäl påverkades av
den nationella stolthet, som amerikanarna kände
inför framgången och betydelsen av
gummipro-granimet under kriget. De faktorer, som talade
mot ett bibehållande av GR-S-tillverkningen, var:
motviljan mot regeringens fortsatta ingripanden
i den privata gummiindustrin, vilka föranleddes
av den ur säkerhetssynpunkt beordrade
tvångsanvändningen av syntetiskt gummi, även sedan
världsmarknaden blev fri; den med hänsyn till
devalveringen väntade prissänkningen av
natur-gummi; den brittiska regeringens påtryckningar
för att genom en ökad export av naturgummi på
USA öka sina möjligheter att genomföra
handelsförpliktelserna; sist men icke minst det
obestridliga faktum, att det syntetiska gummit
fortfarande var naturgummit underlägset i flera
viktiga avseenden. Resultatet av denna diskussion
blev, att man behöll en begränsad produktion av
GR-S, som under de sista åren hållit sig i
storleksordningen 400 000 t/år. Utvecklingen i USA
på detta område framgår av tabell 1, som
omfattar tiden 1936—19488.
De förbättringar i tillverkning och kvalitet av
GR-S, som man lyckades åstadkomma under
krigsåren och efterkrigstiden, var inte av
principiell natur. Sedan gammalt visste man dock, att
en sänkning av polymerisationstemperaturen
från standardiserade 50°C kunde åstadkomma en
avsevärd förbättring av polymerisatets
egenskaper, men de använda katalysatorerna verkade
vid lägre temperaturer alltför långsamt, för att
en praktisk tillämpning på denna grund skulle
komma i fråga. Huvudsakligen i Tyskland
utvecklades under krigsåren en ny typ av
katalysatorer, vilka på grund av sina likheter med
de biologiska katalysatorsystemen benämndes
redoxkatalysatorer55. Dessa visade sig vara 15 à
20 gånger mera effektiva än de gamla (fig. I)28
och tillät således vid bibehållen
produktionskapacitet hos polyinerisationsreaktorerna en
sänkning av polymerisationstemperaturen till omkring
0°C. Det blev amerikanarna förbehållet att under
efterkrigsåren utveckla den nya metoden i
teknisk skala, och redan har cirka hälften av
GR-S-produktionen eller 200 000 t/år
konverterats till lågtemperaturpolymerisation. Det
låg-temperaturpolymeriserade eller populärt
benämnda kalla gummit visade i jämförelse med
standard GR-S utomordentligt förbättrade
egenskaper, och var i åtskilliga avseenden överlägset
naturgummit, varigenom diskussionen
naturgummi kontra syntetiskt gummi bragtes i ett
nytt läge, som alltmer talar till fördel för det
syntetiska gummit. De nya redoxsystemen kan
även användas vid framställning av ett stort
antal vinylplaster.
Redoxpolyinerisationens teori
Det ovulkaniserade gummit består av långa
kedjemolekyler, som tack vare frånvaron av
tvärbindningar i större mängd kan glida i
förhållande till varandra. Detta ger gummit den för
formningen viktiga egenskap, som benämnes
plasticitet. Vid vulkaniseringen fixeras
kedjemolkyler-nas lägen i förhållande till varandra genom
tvärbindningar, som vid buna och naturgummi
består av svavelbryggor, varigenom gummit vid
sträckning, dvs. vid uträtning av de hopnystade
molekylkedjorna, strävar att återta sin
ursprungliga form; gummit har således genom
vulkaniseringen övergått från plastiskt till elastiskt
tillstånd. Man måste alltså ställa det kravet på
molekylkedjorna, att de före vulkaniseringen ligger
fria från varandra för att ge gummit plastiska
egenskaper men har förmågan att vid
vulkanisering fixeras i förhållande till varandra. För att
gummit även skall få önskvärd hållfasthet, måste
man ställa ytterligare ett krav på
kedjemolekylerna, nämligen att de är av tillräcklig längd,
och att variationerna i denna ej är för stora.
Det visar sig, att dessa krav på molekylerna är
högst tillfredsställande uppfyllda för
naturgummit. När man däremot utgår från en monomer
och vill "konstruera" ett syntetiskt gummi,
uppstår mycket stora svårigheter att uppnå detta
ideala tillstånd. Sålunda gäller t.ex., att en
butadienmolekyl kan anlagras till en i tillväxt
befintlig kedjemolekyl på två olika sätt
CH., — CH = CH — CH., — 1,4-addition
CH, — CH
I
CH
II
CH, 1,2-addition
I det första fallet erhålles den eftersträvade
kedjemolekylen, i det senare fallet ett anlag till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
