Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 11 mars 1950 - »Cold rubber» — ett bättre syntetiskt gummi, av Hans Palmgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 TEKNISIv TIDSKRIFT
Monomerna, butadien och styren, tvättas före
polymerisationen fria från inhibitorer och
destilleras. Även små mängder av främmande
substanser kan verka starkt inhiberande, varför
fordringarna på renhet är högt uppdrivna7-10.
Under krigsåren framställdes i USA hälften av
allt butadien ur alkohol på katalytisk väg i en
tvåstegsprocess enligt
C.,H.OH —>CH3CHO + H,
CHgCHO + C.H.OH ->CH„ = CH — CH = CH2 +
+ 2 H~ O
Den andra hälften framställdes ur petroleum som
råvara genom kracknings- eller
dehydrerings-processer, kombinerade med uppfraktioneringar
av olika slag. Under efterkrigsåren har man helt
övergått till att framställa butadien ur petroleum.
Styren framställes genom anlagring av etylen till
bensol och efterföljande dehydrering av den
bildade etvlbensolen.
Även på det använda vattnets renhet ställs stora
fordringar, ty små mängder av lösta metaller kan
inhibera polymerisationen, förorsaka
utkoagule-ring av polymeren och genom att inlemmas i det
utkoagulerade gummit ge detta dåliga
åldringsegenskaper. Vid polymerisationstemperaturer
under fryspunkten måste vattnet försättas med
lämpligt fryspunktsnedsättande medel, vilket ej
får göra lösningen viskös eller inhibera
reaktionen. Glycerin, glykol och metanol har visat sig
användbara för detta ändamål, etanol eller aceton
verkar däremot inhiberande20.
De traditionellt använda mättade alkalitvålarna
är olämpliga som emulgatorer vid lägre
temperaturer till följd av gelbildning och utflockning. I
stället användes alkalioleater, hartssyrornas
alka-lisalter, alkylarylsulfonater eller ännu mera
komplicerade föreningar43. I regel användes
emulgatorn tillsammans med mindre mängder
andra ytaktiva ämnen. Emulgatorns art och
koncentration inverkar starkt på polymerisationen.
Vissa beståndsdelar, som gärna medföljer
emul-gatorerna, kan verka starkt inhiberande. Så
måste man vid användning av oleat se till, att de
starkt inhiberande linol- och linolensyrorna ej
ingår i preparatet58; användes hartssyror i
blandning, måste denna först hydreras eller
underkastas disproportionering, eftersom hartssyror
med konjugerade dubbelbindningar, exempelvis
abietinsyra, också verkar inhiberande1-14. Av de
övriga beståndsdelar, som kan ingå i fett, verkar
föreningar av fenoltyp inhiberande, medan
däremot t.ex. lecitin, tokoferol och cholin ej har
någon verkan7. En blandning av hartssyror
användes även för tillverkning av en viss
specialkvalitet av GR-S, benämnd GR-S 10, vilken
utmärkes av större klibbighet än
standardpolyme-ren och således bättre lämpar sig för uppbyggnad
av däck. Då polymerisationen är starkt
pH-känslig, är de syror som ingår i emulgatorn ej
neutraliserade till ekvivalenspunkten, utan pH
avpassas till 8—910.
Av det tidigare anförda framgår
katalysator-systemets sammansättning, ävensom att
användningen av beteckningen katalysator är
felaktig. Perföreningen består i teknisk drift av
kumenhydroperoxid, som är billigast, effektivast
och säkrast i användningen, medan man i
laboratorierecepten vanligen använder bensoylperoxid
eller väteperoxid34-33-59. Som reduktionsmedel
användes lämpligast en ketohexos, t.ex. fruktos
eller sorbos, och metallaktivatorn utgöres av
järn eventuellt försatt med små mängder
kobolt13-1034-36.52. Järnet hålles komplext bundet i
vattenfasen av alkalifosfater, men
patentlitteraturen anger även komplexbildare tillhörande ett
stort antal organiska ämnesgrupper39-47-48- 49’50’51.
Samspelet mellan de olika komponenterna i
katalysatorsystemet är mycket komplicerat och
inte bara beroende av var och en av de enskilda
komponenterna i blandningen utan även av
poly-merisationstemperaturen. Sålunda fordrar varje
temperatur och varje emulgator sin speciella
sammansättning hos katalysatorsystemet för att
erhålla optimalverkan19-35. Som tidigare
påpekades, gäller de här anförda ingredienserna endast
för det i tekniken använda receptet. För studium
av det stora antalet övriga kombinationer inom
redoxkatalysen hänvisas till litteraturen2-5-12-13-
29, 53, 80
Regulatorn består vanligen av en organisk
svavelförening av typen sulfid, merkaptan eller
xan-togenat, innehållande 6—12 kolatomer. Ofta
använda är t.ex. dodekylmerkaptan och
diisopro-pvldixantogenat.
För att ånge mängdförhållandena anföres
följande recept, vilket visserligen är utvecklat för
laboratorieförsök, men som enligt publicerade
uppgifter verkar tillhöra de mest effektiva35. Alla
siffror anger viktsdelar
butadien ........................... 70
styren ..........................................................30
vatten ..........................................................200
kaliumoleat ........................ 5,0
bensoylperoxid ..................... 0.5
Fe(NH4)2(S04)26H20 .............. 1,25
Na4PB07 • 10 H20 .................... 1,25
sorbos ............................. 0,25
Med detta recept erhålles vid 0°C en
omsättningsgrad på 86 % efter 20 h.
Polymerisationens utförande
Emulgatorlösningen beredes först i särskilt
kärl, satsas därefter i reaktorn och försättes med
de vattenlösliga katalysatorkomponenterna,
varefter lösningen ofta underkastas en "åldring",
innan monomererna tillsättes. Regulatorn och
peroxiden tillsättes upplösta i styrenet eller i
annat lösningsmedel. Vid redoxrecepten kommer
polymerisationen igång omedelbart, och dess
hastighet växer, tills den uppnår ett konstant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
