Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 11 mars 1950 - Skall England exportera kol eller koks? av Wll - Underjordisk kolförgasning med elström, av W S - Ryska erfarenheter av kolförgasning in situ, av E R—s — W S - Tillverkning av träkol genom fluidisering, av sah - Kemisk metallpolering, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
TEKNISIv TIDSKRIFT
Skall England exportera kol eller koks? I en "Watt
anniversary lecture" för 1949 har Sir Claude D Gibb
föreslagit, att England borde sluta att exportera stenkol och
i stället använda kolet för framställning av gas,
tjärprodukter m.m. och endast exportera koksen. Givetvis skulle
man även inom landet minska stenkolsförbrukningen så
mycket som möjligt och i stället använda koks eller
halvkoks. För rumsuppvärmning o.d. användes för närvarande i
England ca 40 Mt/år kol, och på detta bränsle räknar man
med en genomsnittlig verkningsgrad på endast 10 %. Av
detta kol skulle kunna framställas 30 Mt halvkoks, som
skulle ge samma nyttiga värmemängd på grund av
förbättrad verkningsgrad. Som biprodukter skulle man
därvid få 500 000 m3 bensol och 3 milj. mB stenkolstjära (C D
(ilBB i Pap. Greenock philos. Soc.). Wll
Underjordisk kol förgås n i n g med elström har varit
föremål för praktiska försök vid Hume i USA, utförda av
University of Missouri. Metoden påminner något om den
av Svenska Skifferolje AB i Kvarntorp använda
Ljungström-metoden (Tekn. T. 1942 s. A 424; 1945 s. 1213) för
avgasning av oljeskiffer in situ. Enligt Ljungström-metoden
upphettas som bekant skiffern med elektriska
värmeelement, som sänkes ned i vertikala borrhål i skifferlagret;
värmehålen ligger placerade på en cirkellinje, i vars
centrum finns ett avledningshål för gaserna.
Vid försöken vid Hume får elströmmen passera genom
kolet, som härigenom upphettas direkt. I hål, borrade från
markytan ned till kolflötsen, driver man ned järnrör på
t)—12 m avstånd från varandra, vilka fungerar som
elektroder. Dessa är föreftade till rörsystem ovan jord, genom
vilka gasen samlas upp. Mellan elektroderna kopplas en
elektrisk spänning, och strömmen genom kolet regleras
med ett vattenmotstånd. Då kolet upphettats till en viss
gräns, börjar det avge oljemättade gaser, som strömmar
u[)]) genom "elektrodrören". Så snart upphettningen blivit
så stor, att kolet börjar brinna och avge andra gaser,
avbrytes strömmen, och luft eller syre pumpas ned till den
förkoksade och porösa kolflötsen för att underhålla
förbränningen och därmed en kontinuerlig gasproduktion.
Elförgasningens fördelar framför metoderna med enbart
förbränning ligger främst däri att den gör det möjligt att
tillvarata de värdefulla lättflyktiga oljegaserna. Vid
labo-ratorieförsök bar man tillämpat metoden även på
olje-sand och kunnat producera såväl råolja som gas.
1 detta sammanhang kan nämnas, att försöken med
kol-förgasning under jord i Gorgas (Tekn. T. 1949 s. 842),
som var de första i USA, alltjämt pågår. Dessa försök, där
man som bekant arbetar med enbart förbränning, görs
nil i stor skala i en gruva, som tändes i mars 1*949, "en
av historiens största anlagda bränder". För att övervaka
förbränningsområdets utbredning i gruvan har man i
kolskiktet placerat ut små kvicksilverpatroner, vilka förgasas
då de nås av elden (temperaturen kan uppgå till 1 600 C).
Gasuttaget kontrolleras av en kvicksilverångdetektor, som
ger utslag så snart kvicksilverånga förekommer i gasen
som bevis på att elden nått fram till en kvicksilverpatron
(Sci. News Letter 15 okt. 1949; Electr. Engng dec. 1949;
Power dec. 1949). W S
Ryska erfarenheter av kolförgasning in situ. Enligt
sovjetisk uppfattning skulle ryssen Mendelejeff vara den
som först (redan 1888) kom fram med idén att förgasa
kolet i gruvan, för att slippa den kostsamma och
besvärliga brytningen. Vare härmed hur som helst, Sovjetunionen
torde i varje fall vara det land som först började med
praktiska experiment på detta område (1931), och som
sitter inne med de största erfarenheterna av denna teknik
(Tekn. T. 1949 s. 842). I slutet av trettiotalet byggdes en
stor experimentanläggning nära Tula i mellersta Ryssland.
Proven utföll gynnsamt, och anläggningen har förbundits
med industrin i Tula med en rörledning. Efter denna tid-
punkt har en ansenlig utveckling ägt rum, men
litteraturuppgifterna är tunnsådda. För närvarande torde ryssarna
ha förgasning i gång i åtminstone fem olika koldistrikt.
Enligt vad M B Mandlekar vid universitetet i Bombay har
skrivit om de ryska erfarenheterna skulle förgasning in
situ ha följande fördelar framför normal brytning:
av-arbetet sker endast 15 % under jord, mot 70 % vid
brytning; 80—90 % av kolet utvinnes, under det att vid
brytning endast 60 % kan tas ut; produktionen per man och
månad är 100—120 t, medan den vid brytning endast är
ca 30 t (detta korresponderar med engelska
brytningssiffror; de amerikanska ligger över 120 t); per utvunnen kalori
är arbetet endast femte- till sjättedelen av arbetet vid
brytning. Produktionskostnaden för en rik gas (med ett
värmevärde av 2 200 kcal/m3) är 0,24 öre/Mcal jämfört med
0,09—1,2 öre/Mcal för en fattig gas (900—1 300 kcal/m3).
Anläggningskostnaden är endast 60 till 70 % av den för
en vanlig gasgenerator-anläggning. Kapitalkostnaden för
ett kombinerat gas-elverk med förgasning under jord skall
uppgå till 900 kr./kW och primärkostnaden för kraften
till mellan 2 och 4 öre/kWh.
M Demart, som är chef för den belgiska Syndicat d’Etude
de la Gazéification Souterraine, har ur publicerade ryska
data uppskattat kostnaden för elkraften från ett större
ångkraftverk med brutet kol som bränsle och från en
elkraftcentral, driven med under jord producerad gas.
Med en kostnad för kolet på 40 kr./t kommer han till att
strömkostnaden i det förra fallet skulle bli 2,7 öre/kWh
och i det senare 0,5 öre/kWh.
En redogörelse för nyligen företagna ryska experiment
med kol, som förgasats mellan två sammanbundna schakt,
har givits av G O Nusinov. När endast luft har tillförts
vid förgasningen, har gasens värmevärde stannat vid
800—900 kcal/m3, men om den tillförda luften har varit
syreanrikad till 50—60 % syrehalt har värmevärdet hos
gasen stigit till 1 700 kcal/m3. Blåser man in syrgas, blir
emellertid kostnaden 2,5 gånger den vid användning av
vanlig luft (Min. .1. 1 jan. 1949; Fortune apr. 1947; Current
Sci. mars 1946). E K—s — W S
Tillverkning av träkol genom fhiidisering. Vid
Stanford universitetet har utarbetats en metod att tillverka
träkol av sågspån med hjälp av fluidiseringsprincipen. Det
fint pulvriserade råmaterialet matas i toppen av en lufttät
kammare, där den mötes av en ström förvärmd gas,
vilken i det fluidiserade tillståndet bryter ner träets
molekylära struktur till kol och biprodukter. Träkolet
utvinnes vid bottnen av apparaten; av de flyktiga ämnen, som
avgår vid toppen, kondenseras en del, och resten
förbrännes för att lämna värme till processen. Denna är
kontinuerlig och omvandlingen tar ca 1 b.
Arten av de utvunna kemiska biprodukterna beror på den
temperatur vid vilken processen sker. I en utföringsform
med två kammare hålles i den första temperaturen vid
270 C, varvid de flyktigare biprodukterna utvinnes. Det
"gröna" träkolet flyter sedan in i nästa kammare, där
temperaturen är 550 "C; här avdestilleras de tyngre
biprodukterna, samtidigt som man erhåller träkol av hög renhet.
Försöken har visat, att processen är ekonomiskt
genomförbar. Ett antal frågor är dock ännu olösta; bland dessa
märkes ekonomisk anläggningsstorlek, råvarutillgång av
sågspån, möjligheten att använda jordbruksavfall, t.ex.
skal, kärnor o.d. (Bus. Wk 31 dec. 1949). sah
Kemisk metallpolering. Vid Batelle Memorial Institute
har utexperimenterats en metod för polering av metall
före pläteringen. Metoden är rent kemisk och består i, att
metalldelen doppas ned i ett bad innehållande fosforsyra,
salpetersyra och ättiksyra. Metoden lämpar sig för
mässing, koppar, nickel-silver, monel, nickel och aluminium.
Någon ytterligare behandling är icke nödvändig, vilket kan
innebära en minskning av upp till 50 % i
förbehandlingskostnad (Bus. Wk 1 okt. 1949). sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
