Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 1 april 1950 - Koloxidfaran i bostäder, av Elis Bjurström - Skorstensproblemet ur brandmannens synvinkel, av Ingvar Strömdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i april 1950
283
aldrig begagnas, då resultatet i regel blir
negativt.
För yrkeshygienikern och byggnadsteknikern
torde de riskmoment, som redan har påvisats,
ändå vara tillräckligt stora för att sporra oss till
ansträngningar att förbättra situationen. Jag
inskränker mig här till att nämna att
bristfälligheterna vid verkställda utredningar i huvudsak har
berört frågor om pannrummets isolering och
ventilation, valet av bränsle i förhållande till
pannans konstruktion, eldningstekniken, brist på
slaggningsrum samt skorstenens konstruktion
och täthet. I äldre hus tillkommer brister i
kakelugnar och kaminer, spjällets konstruktion och
skötsel samt nackdelar med centralpipor,
rökgångarnas dragningar i yttermurar o.d. På allt
detta hinner jag ej nu gå in utan slutar med
några önskemål från min sida.
Då det under alla förhållanden faktiskt
föreligger ett medicinsk-hygieniskt problem med
säkert över hundratalet fall av koloxidförgiftning
per år och dessutom några dödsfall, vilka kan
härledas till brister i
uppvärmningsanordningarna, synes det oss läkare önskvärt att följande
frågeställningar blir föremål för tekniska
utredningar och åtgärder:
Kan pannrummet göras absolut säkert isolerat
från närliggande bostäder eller arbetslokaler, så
att gaser icka kan tränga upp?
Kan bättre kontroll och service beredas för
eldningspersonal och fastighetsägare, när det gäller
val av panna och bränsle samt instruktion om
eldningsteknik ?
Kan fristående panncentral med skorsten högt
över taknockarna anordnas i större utsträckning
än hittills?
Om pannskorsten måste byggas inuti
huskroppen, kan icke den förra i större utsträckning
konstrueras så, att skorstenen blir helt friliggande
från trossbottnar och därmed får friare
rörelseförmåga vid temperaturförändringar? Kan
skorstenens tjocklek, byggnadsmaterial eller dess
ytbehandling väljas på sätt, som bättre motsvarar
de påfrestningar, som uppkomma?
Kan erforderligt ventilerade slaggrum
åstadkommas i större utsträckning än hittills (dvs.
i äldre hus, där slaggrum saknas)?
Kan öppna spisar konstrueras så, att risk för
bakdrag icke uppkommer genom konkurrens
med ventilationssystemet?
Slutligen en bön: bygg ej garderober direkt
intill pannskorstenar! Garderoberna blir otroligt
varma och kan ej användas för sitt ändamål.
Dessutom uppkommer viss risk för spridning
av koloxid genom spikhål till hyllor o.d.
Litteratur
1. Almgren, S: Kliniska erfarenheter av koloxidförgiftningar i
arbetslokaler och bostäder till följd av bristfälliga eldnings- och
värmetekniska anordningar. Sv. Läkartg 1949.
2. Gullberg, B, Swensson, ä & Wohlfart, G: Koloxidförgiftning.
Stockholm 1947.
3. Hultqvist, G: Till kännedomen om de akuta
kolosförgiftningarnas uppkomstsätt. Bih. Stockholms Städs Hälsovårdsnämnds årsber.
1917. Om koloxidförgiftningar i bostäder. Nord. hyg. T. 1943.
Skorstensproblemet
ur brandmannens synvinkel
Förste brandingenjör Ingvar Strömdahl, Stockholm
På den tiden, då gator, torg, parker och andra
öppna platser dominerades av vedtravar,
behövde man inte vara någon särskilt uppmärksam
vandrare i rikets huvudstad för att då och då
lägga märke till en präktig gnistkvast — i regel
föregången av en tjock, gulaktig rök — vilken
spretade mot himlen ur någon av stadens många
skorstenar. Kanske fick vandraren också
bevittna en brandkårsutryckning för gnistkvastens
skull. Men det var inte alltid som brandkåren
kallades; det gällde ju bara en soteld.
Soteldens orsaker
Sambandet mellan vedtravarna och de många
soteldarna torde icke ha varit förborgat för nå-
614.841.46 : 697.83
gon. Bristen på kol, koks och olja under
avspärrnings- och kristiden gjorde det nödvändigt att
tillgripa ersättningsbränslen, vilka för
skoglandet Sverige naturligen till största delen blev ved.
Ären närmast före andra världskriget uppgick
antalet soteldar i Stockholm till ca 50 per år.
1940 hade antalet fördubblats och 1941 hade
Stockholm 854 soteldar. Ären 1942 och 1943
uppvisade en relativ förbättring: sistnämnda år hade
vi icke mer än 603 resp. 287 soteldar. Så blev
det åter värre med 650 år 1944. Den absoluta
toppsiffran, 1 033, nåddes år 1945. Därmed var
kulmen definitivt nådd och kurvan började dala:
892 år 1946, 526 år 1947, 215 under 1948 och
1949, slutligen, 97.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
