Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 8 april 1950 - Detaljhandelns försäljning — från budget till disk, av Tom A Björklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
TEKNISK TIDSKRIFT
nägenhet att placera impulsvaror i främsta
linjen, på strategiska punkter vid de stora
trafikstråken inom affären.
Om man studerar trafiken i en stor detalj affär,
urskiljer man tydliga trafikartärer —
huvudgator — och sekundära eller ännu mera
underordnade trafikleder. I viss mån kan man genom
ändringar i avdelningarnas inbördes layout
omdirigera trafiken, men endast i viss mån, då den
i stort är beroende av entréerna, och därvid
sådana av primär och sekundär karaktär.
Kommunikationerna mellan våningsplanen är ett
problem för sig. Den kapacitet som hissar och
trappor besitter börjar i större varuhus bli
alldeles för liten. Då kommer rulltrappan in. Som
en kuriositet kan påpekas, att NK hade
Skandinaviens första rulltrappa år 1915 och ett par
år framåt. Den gick dock bara mellan ljusgården
och undre bottenvåningen och visade sig snart
vara en felspekulation, ty dels användes den
mest som en leksak för Stockholms ungar, dels
stod den mest stilla! Konstruktionen var inte
tillförlitlig på den tiden, och trappan togs också
snart bort. PUB är nu det enda svenska
varuhus, som har ett modernt rulltrappskomplex
med en kapacitet, som har verklig betydelse för
den interna trafiken. Även NK har nu med sina
större lokaler kommit till den punkt, då ett
rulltrappskomplex genom hela huset har blivit
aktuellt.
Det är inte bara kundtransporterna som kräver
rationell lösning. Det gäller i hög grad även de
interna varutransporterna. I vissa
hypermoderna amerikanska varuhus har man gått så långt,
att man har bandtransportörer till och från
försäljningsavdelningarna, en investering som dock
säkerligen kräver intensivare belastning än i de
svenska varuhusen för att löna sig. Hos NK
klarar man sig tills vidare med varuhissar —
vanliga och pater noster — samt spiralrutschbanor
ned genom våningarna till distributionen.
Nu är det gott och väl att varorna är
utplacerade på de rätta och bästa ställena, men de säljer
sig inte själva för det, nota bene om man inte
har gått in för självbetjäningssystemet. I Sverige
har man först på senare år hörjat tillämpa
"self-service", som redan länge har varit i hög grad
genomförd utomlands, framför allt i USA i dess
"super märkets" för livsmedel. Här hemma är
det huvudsakligen konsumbutiker för livsmedel
som har prövat på det; i övrigt förekommer det
mycket sparsamt. En förutsättning för effektiv,
kostnadsbesparande och i längden kanske
pris-sänkande självbetjäning är att apparaten bakom
— främst varuförsörjningen — är rationaliserad,
bl.a. genom uppvägning och förpackning i
säljbara enheter, som eliminerar den mänskliga
faktorn vid försäljningstillfället. Systemet
förutsätter därför, för att bli verkligt lönande, en viss
storlek på företaget och helst stora försäljnings-
ställen. iust som "super märkets", eller också
en kedja av smärre enheter med gemensam
lagercentral. Helt kan man inte eliminera
butikspersonal, ty vissa enstaka artiklar är svåra att
förhandspacka, och dessutom erfordras
rådgivande personer förutom kassa- och kontrollpersonal.
Bakom kulisserna slipper man, på grund av
"cash and carry"-principen, hela apparaten för
hemskickning och kreditförsäljning, men måste
å andra sidan räkna med en ökad personal för
varornas färdigställande och framforsling. Hur
mycket man allt som allt spar i personal har
jag inga siffror på — det beror säkerligen på
enheternas storlek och kedjans utbyggnad, men
det har nämnts siffror som 25—30 %, som jag
dock inte kan gå i god för.
Ett annat system är det som kallas för "seini
self service", alltså till hälften självbetjäning.
Det är det system ni ser i varje enhetsprisaffär,
där varorna i begränsat antal prisklasser lagts
ut i fack på diskarna med varutext och pris på
varje fack. Det är i sig själv ingen ny
uppfinning. Den första enhetsprisaffären i Sverige i
modern mening var Benjamin Lejas
galanteri-butik vid Gustaf Adolfs torg för ca 100 år sedan.
Där var artiklarna uppsorterade i olika rum
efter prisklasser, exempelvis 8-skilling,
12-skil-ling och 24-skilling rummen. Nu diskuterar man
"semi self-service" igen i de stora varuhusen i
Europa, och det är möjligt att man hos oss inom
en inte alltför avlägsen framtid får se de första
försöken på nytt. Det är dock endast vissa
varutyper, som möjligen kan lämpa sig för systemet.
Som det nu är finner man alla former av
försäljningsaktivitet inom svensk detaljhandel, från
den rent automatiska självbetjäningsformen till
den högaktiva och ibland nästan dramatiska,
högst personliga demonstrationsförsäljningen
med anlitande av specialtrånade, talföra, högt
betalade varudemonstratörer. Det är den formen
man då och då finner i det stora varuhusets
ljusgård, exempelvis för lansering av någon ny
hushållsapparat eller kemisk-teknisk artikel. Det
har blivit en av fabrikanterna mycket eftersökt
form för introduktion av nya varor på
marknaden. En demonstration i ett stort varuhus med
dess stora publiktillströmning är för dem
värdefull, inte bara för den goda försäljning som
brukar nås på platsen, men framför allt på grund av
den endossering av en bra vara som det anses
innebära, att det stora varuhuset har åtagit sig
introduktionen och i samband därmed
annonserar den. Sådant uppmärksammas över hela
landet och föranleder i regel omedelbar
förfrågan hos fabrikanten. De nackdelar han kan
spåra, exempelvis avundsjuka och grinighet från
andra större företag på premiärorten för att just
det varuhuset har utvalts och kanske för
demonstrationens skull fått varan ensam under en
eller annan vecka, sätter han sig numera över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
