- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 80. 1950 /
308

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 8 april 1950 - Elektriska vandringsvågors dämpning, av Sune Rusck

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

308

TEKNISK TIDSKRIFT

Fig. 7. Renritade oscillogram över och under
koronagrän-sen; enfasiga stötar, Eg generatorspänning.

av faskomponenten, vilken ju dämpas
obetydligt. I diagrammet är även spänningen mellan
den fas, som spänningen inmatats på, och en
ytterfas inritad. Då denna spänning helt
bestämmes av faskomponenterna kommer den att för
måttliga värden på linjelängden att bli praktiskt
taget oberoende av avståndet till
inmatningspunkten. Följden blir att efter det vågen gått en
viss sträcka, som bestämmes av den utsända
stötens halvvärdetid, blir spänningen mellan
fas och jord mindre än spänningen mellan
faserna. överensstämmelsen mellan de i fig. 4 och
5 återgivna syntetiskt beräknade värdena och på
ledningen uppmätta värden är mycket god.

Frontdämpning:

Det är inte bara spänningens amplitud, som är
av intresse, när man vill bedöma en
överspänningsvågs farlighet, utan även hur kort fronten
är. För de trefasiga stötarnas fronter såg vi
förut, att dessa blev allt flackare ju längre vågen
hade gått. Som ett överslagsvärde kan man räkna
med, att fronten förlänges med i runt tal
2 ^s/km. Den enfasiga stötens front kan
uppdelas i två delar, varav den nedre delen, som
bestämmes av faskomponenten, icke förändras i
så stor omfattning. Den övre delen, vilken
bestämmes av jordkomponenten förlänges däremot.

Korona och kritisk spänning

Som bekant uppträder korona, när den
elektriska fältstyrkan vid ledarens yta överskrider
ett visst kritiskt värde. Eftersom fältstyrkan
bestämmes av spänningarna på samtliga ledare,
och dessa spänningar dämpas olika mycket, är
det principiellt felaktigt att säga, att
korona-spänningen på en ledning vid stöt uppgår till ett
visst värde för ett visst kopplingsfall. Detta är
möjligen en anledning till, att det är tämligen
svårt att ur oscillogrammen bestämma en
distinkt koronaspänning. Fig. 6 visar några typiska
oscillogram vid spänningar under och över
koro-nagränsen. Vid trefasiga stötar kan man över
huvud taget icke konstatera någon korona på
oscillogrammen. Observationer under natten av
den synliga koronan ger även för handen, att
koronan i det trefasiga fallet visserligen
existerar men att det råder en markant skillnad
mellan detta fall och det enfasiga. Teoretiskt sett
skulle den kritiska spänningen vid trefasig stöt
vara ungefär 1,5 gånger värdet vid enfasig stöt.
Denna skillnad kan dock icke förklara den
obetydliga trefaskoronan.

Koronan fotograferades även så, att tio stötar
exponerades på samma film. Det visade sig, att
ljusfenomenet var lokaliserat till vissa punkter
och hade karaktären av "sprutningar". Tänkbart
är, att den lysande cylinder man tyckte sig
iakttaga, inte förmådde svärta filmen tillräckligt.

Dämpning på grund av korona

Koronadämpningen dränkes delvis i den
dämpning, som man alltid erhåller på grund av
jordens begränsade ledningsförmåga. För att
särskilja fenomenen har därför i fig. 7
spänningarna vid enfasiga stötar vid de olika mätplatserna
uppritats som funktion av tiden.
Spänningsskalorna har därvid valts så, att den utsända stötens
amplitud satts lika med värdet ett. Vänstra delen
av figuren visar förhållandena, när ytterfaserna
är jordade, medan högra delen återger
förhållandena, när ytterfaserna är fria. Den streckade
kurvan Eg visar den utsända stötens kurvform.

Av kurvorna framgår, att positiva spänningar
ger större dämpning än negativa. Vidare har
kurvorna för de båda kopplingsfallen en från
varandra avvikande karaktär. Detta får
tillskrivas det förhållande, att dämpningen på grund av
jordens begränsade ledningsförmåga är större
när ytterfaserna är fria. Som synes är koronans
inverkan den, att den del av vågen, som ligger
över en viss spänningsnivå, tränges bakåt.
Denna eftersläpning är av samma storleksordning
för de båda kopplingsfallen.

Allmänt torde man kunna säga att inom det
spänningsområde och de linjelängder, som
undersöktes vid Ramnäsmätningarna, är
koronadämpningen av större betydelse endast vid
relativt korta stötar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:35:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1950/0322.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free