Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 15 april 1950 - Insänt: Tekniken och försvaret, av Åke Wahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Tillverkningsgången för ett enklare
ammunitions-slag; A—./ tillverkare, råmaterial, : bearbetning, []j
sammansättning, .............. projektil,––hylsa,––-
tändmedel,......drivmedel. Ett bortfall av någon av
tillverkarna A—J innebär i vissa fall, att tillverkningen av
detta projektilslag helt stoppas, i andra fall att
tillverkningen reduceras eller avsevärt fördröjes.
roende och på lång sikt gör industriinvesteringarna
räntabla.
När det således gäller frågan om att försvarets
organisation måste anpassas efter industrins
produktionsmöjligheter får man inte ta kortsynta fredshänsyn. I krig har
vårt försvar för närvarande den mängd maskiner (vapen)
som motsvarar den gällande personalramen. Mer folk har
inte tagits i anspråk. Tvärtom har de militära
myndigheterna tvingats till en ytterligt långt gående ransonering
av folk för att maskineriet av i dag skall kunna
betjänas-Så länge vi har den materiel, som vi nu har eller som inom
rimlig tid kommer att anskaffas råder balans mellan folk
och maskiner. Denna balans har nåtts endast tack vare
att landets totala värnkraft utnyttjats. För att kunna
acceptera detta påstående måste man emellertid ha klart för sig
att varenda karl inte betjänar ett vapen med förödande
verkan utan att för varje man i stridslinjen behövs det
6—10 man bakom för att hålla maskineriet i gång — svara
för underhåll, service osv.
Man kommer härefter in på vår industris uppgifter i
krigsproduktionen. Vi kan här se bort ifrån hur
krigs-materieltillverkningen skall organiseras under en längre
beredskapsperiod. Man kan inte påräkna att produktionen
i krig, vilket är det väsentliga i detta sammanhang med
hänsyn till de långa start- och tillverkningstiderna skall
kunna omfatta mer komplicerad krigsmateriel —
artilleripjäser, stridsvagnar, fartyg, flygplan m.m. I stället måste
tyngdpunkten läggas på relativt lätt tillverkad
förbrukningsmateriel, t.ex. ammunition. Naturligtvis skall vid
krigsutbrott pågående tlllveikning av annan viktig
materiel fullföljas, om det kan ske inom begränsad tidrymd.
Likaledes bör — därest krigsläget så medger — en
utvidgning av det begränsade tillverkningsprogrammet kunna ske,
varvid hempermittering av industriarbetare m.m. från
krigsförbanden kan bli aktuell.
Krigsproduktionen kan kort sagt inte syfta till att
framställa mängder av ny materiel när kriget börjar. Den måste
då finnas. Dessutom måste underhållet av den befintliga
materielen säkerställas genom en välorganiserad
krigs-reparationstjänst, vilken alltså måste tillmätas den allra
största betydelse. Att planera för eller utföra en allsidig
krigsmaterieltillverkning vid hastigt påkommande krig är
omöjligt. Skälen härtill är dels att de personella resurserna
måste utnyttjas för de vapen som redan finns, dels att för
krigsmaterieltillverkning passande maskiner och verktyg
i stor utsträckning saknas och endast för mycket stora
kostnader kan anskaffas och dels att vår krigsindustri inte
kan organiseras på direkt helfabrikatframställriing.
Produktionen måste falla tillbaka för t.ex. ett enda
projektilslag på ett otal underleverantörer, var och en specialist
inom sitt begränsade fack som leverantör av ett
halvfabrikat. Detta åskådliggöres med en av lättförståeliga skäl
endast schematisk skiss, fig. 1. Ett närmare studium av
denna visar att tillverkningsgången för t.o.m. ett
enklare ammunitionsslag måste baseras på tillverkare runt
om i landet, som var och en — och i många fall endast
denne ende — kan svara för en viss detalj av
projektilen i fråga. Hur tillverkningsgången för mer
komplicerad materiel ser ut är sedan inte svårt att föreställa sig.
Man frågar sig naturligtvis om inte dessa begränsade
krigsproduktionsmöjligheter skulle kunna förbättras. Enda
utvägen synes vara uppförandet av statliga, för just dylika
ändamål planerade industrier och/eller statssubvention till
lämpliga civila industrier för utbyggnad av avdelningar för
krigsmaterieltillverkning i krig. För att i nuvarande
situation få fram en färdigprodukt måste emellertid vår
fredsmässiga produktionsapparat med dess oändliga
känslighet för alla krigets störningar komma till utnyttjande.
Att undvika friktioner inom denna apparat är omöjligt,
vilket flygvapen man än disponerar över. Faller en länk
(hit måste också kommunikationsmedlen räknas) i
produktionskedjan bort — och det gör den om man ser kallt
på saken — blir slutresultatet i alla fall ± 0. Under
sådana förhållanden måste målsättningen för vår
krigsindustri i enlighet med vad ovan sagts göras ytterligt låg.
Om inte, förfaller man till önsketänkande och räknar i
planläggningen med produktionsmöjligheter, som i
verkligheten faller bort samt snabbt ställer en inför en kris.
Mot bakgrunden av bl.a. dessa förhållanden synes det
väl motiverat att alltjämt sträva efter ett försvar, där man
under krigets första skede måste räkna med maximal
krigsinsats av folk och materiel. Ett riksförsvar — med andra
ord — som måste medföra en åtminstone momentan
nedgång av den löpande produktionen och där de civila
behoven kan tillgodoses endast i starkt begränsad och
noggrant prövad omfattning. Att lova något annat kan ingen
svensk militär med verklighetssinne göra.
Åke Wahlgren
Det är riktigt som kapten Wahlgren skriver, att "man
bör inte i teknikens namn dra vilka slutsatser som helst".
Däremot anser sig Teknisk Tidskrift ha rätt att dra alla
de slutsatser som synes oss vara riktiga, och detta "utan
hänsyn till redan rådande militärtekniska förhållanden".
Fastmera anser vi det synnerligen viktigt, att vårt försvars
avvägningsproblem äntligen diskuteras förutsättningslöst
och utan hänsyn till dess nuvarande traditionsbundna
uppbyggnad.
Att kostnadsramen icke får vara för snäv är vi helt eniga
med Wahlgren om, men det måste tydligen upprepas, att
våra överväganden var baserade på en kostnadsram, som
kunde anses vara politiskt genomförbar, utan att diskutera
om den i sig själv var riktig eller icke.
Vad vi i stället avsåg att fastställa var värdet av en riktig
planering av anslagens fördelning till viktiga tekniska
stridsmedel under den långa tid ("låt oss säga 10 år") som
föregår det kanske kortvariga kriget. Detta betecknar
Wahlgren som "kortsynta fredshänsyn", men hans inlägg
i övrigt klargör svårigheterna att förvänta sig resultat av
industrin under en krigsperiod.
Även de värdefulla synpunkter, som Wahlgren därvid
framför, talar alltså för, att en riktig avvägning redan nu
göres mellan stridsmedlen, så att vi har dem till hands
då den "maximala krigsinsatsen av folk och material"
krävs. I begreppet "maximal" vill vi då inlägga inte bara
kvantitet .= massa, utan även (och framför allt)
kvalitet i= teknisk lämplighet för uppgiften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
