Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 22 april 1950 - Ingenjören i talarstolen, av Gundel Rende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.350
TEKNISK TIDSKRIFT
ställda i sin utbildning, och det måste ha
inneburit en viss utarmning på det personliga planet.
I en ingenjörs dagliga arbete måste det finnas
många tillfällen, då han är beroende av att i
någon mån behärska det talade ordet. Han ska
instruera arbetskamrater och underlydande om
arbetsmoment och användning av apparater och
maskiner. En instruktion som verkligen kan
lära folk att utföra handlingen måste vara klar
och genomtänkt i uppläggningen, framställd på
ett redigt och träffande språk och med en röst
som framhäver och ger eftertryck åt det
viktiga i talet. Det är inte så lätt att fylla dessa krav,
och för den som aldrig har tänkt sig in i
talan-dets problem eller fått någon vägledning på detta
område, blir det inte så sällan en
självövervin-nelse och en tung plikt att göra en enkel
instruktion inför en grupp.
Att instruera folk som är insatta i tekniska
frågor är ändå inte lika svårt som att lägga fram
tekniska fakta för en publik som inte har
fackkunskaper på området. En ingenjör kommer ju
ofta i den situationen, att han får redogöra inför
allmänheten för nya rön och uppfinningar, han
får lära folk att hantera apparater och inom
försäljningen gäller det att påvisa fördelar och
användningsmöjligheter hos en vara så att en icke
sakkunnig spekulant blir övertygad. Här är det
alltså fråga om att popularisera ett tekniskt
kunnande, att översätta det i ord som vem som helst
kan förstå och fängslas av.
Men inte bara vid dessa tillfällen, där teknikern
är ensam talare, blir bristerna i
framställningsförmågan märkbara. Vid en konferens eller
diskussion, t.ex. inom en företagsnämnd, där de
olika deltagarna gemensamt bidrar till att belysa
och ventilera ett problem och de är helt
hänvisade till oförberedd framställning, är det
alltför vanligt att teknikern tiger alldeles i onödan.
Han är ofta väl insatt i de frågor som diskuteras.
Han kan tigande bevittna hur folk som saknar
hans skolning och begåvning för fram sina
synpunkter med kraft och pondus. Ibland ingriper
han inte ens när påtagliga missuppfattningar
förs fram. Och varför tiger han? Jo, han känner
sig osäker på själva sättet att uttrycka sig inf
ölen grupp människor. Han är rädd för att komma
av sig, inte hitta de rätta orden, stamma och
rodna och blamera sig, och därför tiger han. Han
vet nog, att det svåraste är att börja. Har man
väl kommit i gång och vet vad man talar 0111,
brukar orden komma av sig själva. Men det är
just det där steget ut i det okända som är så
svårt: att plötsligt stå upp och se en mängd
ansikten förväntansfullt vändas mot en, att märka
att det är alldeles tyst och veta att det är ens
egen röst som skall bryta tystnaden.
Skolan bär en stor del av skulden till att vi har
så många osäkra talare här i Sverige. Jag vill
inte säga dåliga talare, för det är inte alls fråga
om undermålighet. Nej, skolan har inte tagit
vara på chansen att ge en god start på detta
område. De s.k. föredrag eleverna får hålla då och
då under skoltiden gör inte alltid skäl för
namnet. Det är ofta mer eller mindre välskrivna
hemuppsatser som läses upp inför klassen och
bedöms enbart efter innehållet. Det är ganska
ovanligt med någon mera metodisk träning i den
muntliga framställningens konst och teknik. Och
det klargörs alltför sällan från lärarhåll att det
är en markerad skillnad på det talade och det
skrivna språket, att författaren och talaren
närmar sig sin publik på helt olika vägar, via helt
olika sinnen. Den som läser ett opus innantill
binder sig också vid sina egna formuleringar och
kan inte frigöra sig ifrån dem. Han lägger ned
sin mesta energi på att uppfatta vad det står
skrivet och på att göra innanläsningen så
klanderfri och flytande som möjligt. Men denna
energi skulle behöva frigöras för helt andra
saker: att studera publiken, att nå kontakt med
den, att så mycket som möjligt ge föredraget
karaktären av ett samtal med åhörarna.
Innehållet, gången på uppgifterna eller argumenten,
måste vara absolut klara för talaren och gärna
upptecknade i form av stolpar på ett kort, men
utformandet skall ha talspråkets friskhet och
omedelbarhet och helst växa fram inför publiken
med ledning av publikens reaktion. Mycket få av
de verkligt goda talarna har utskrivna
manuskript med sig i talarstolen. De vet att detta
skulle bli ett hinder för dem att nå fram till
publiken. De har säkert noga utarbetat ett manus
för att organisera sina tankar och överblicka
sina resurser, men de är kloka nog att lämna det
hemma och på sin höjd ha huvudpunkterna med
sig när de talar.
Är det då så underligt att de flesta talare ute
i livet läser sina uppsatser från talarstolen
liksom de läste sina hemuppsatser för
skolkamraterna — de har ju aldrig fått uppmärksamheten
riktad på att det är någon skillnad på ett
föredrag och en uppsats under den tid då de hade
behövt lära sig detta och då de var mera
mottagliga för intryck.
Så är det en annan sak, som i hög grad gäller
ingenjörerna. Mycket få talare har klart för sig
hur svårt det egentligen är att meddela ett
kunskapsmaterial med talet som medel. De allra
flesta skriver ihop ett talarmanuskript precis
som en artikel, hopar fakta, använder
skriftspråkets ofta mycket koncentrerade form. När
de filar på manuskriptet grips de ofta av
full-ständighetsraseri och plockar in ännu fler
uppgifter i form av bisatser, parenteser och tillägg.
De tänker bara på att innehållet skall vara så
fullständigt och uttömmande som möjligt men
kommer allt längre bort från tanken att det här
skall talas fram. När de kommer upp i
talarstolen har de ingen möjlighet att få detta kon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
