Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 29 april 1950 - Betong, dess utveckling och betydelse, av Hjalmar Granholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 5 april 1950
379
uppenbara förrän under de senaste tio åren,
dvs. i samband med att betongen i allt större
utsträckning användes som bjälklagsmaterial.
Konstruktörerna har blivit allt djärvare och gett
sig in på större spännvidder och smäckrare
konstruktioner, och då har den plastiska
formförändringen hos materialet ibland gjort sig
obehagligt påmind. Dessa bakslag har dock varit av
mindre omfattning, även om de hårt har drabbat
vissa enskilda företagare och byggherrar, och de
kommer inte heller att rubba betongens position
inom husbyggnadsområdet.
En annan olägenhet är betongens krympning,
som också begränsar dess möjligheter och ofta
orsakar stor förtret. I Ryssland och Frankrike
har man ivrigt arbetat på att åstadkomma ett
krympfritt cement eller ett cement som
expanderar i stället för att krympa. Expansivcement
och krympfria cement skulle vara av stort värde
inom många områden av byggnadstekniken. På
detta område bör cementkemisterna intensifiera
forskningsarbetet.
Det är intressant att lägga märke till att vikten
av ett bostadshus har ändrats högst väsentligt
under årens lopp. På 1880-talet vägde ett hus
ungefär 4 t/m2 våningsyta; nu väger det ca
2 t/nr. Anledningen till den stora
viktminskningen är främst den, att betongen har ersatt
de grova naturstensmurarna. En annan kraftigt
bidragande orsak är också, att teglet numera
utnyttjas mycket hårdare än tidigare.
Som väggmaterial i stenhus har på senaste tiden
det redan före Nebukanesar så gott som
allena-rådande teglet fått en svår konkurrent i
betongen. I början på 1930-talet byggdes de första
helgjutna betonghusen i Sverige. Både
ytterväggar och mellanväggar utfördes av betong i
dessa hus. Betongen har emellertid en
inneboende svaghet, som man på något sätt måste
neutralisera. Den är som bekant ett dåligt skydd mot
värme och kyla och måste därför kompletteras
med en särskild värmeisolering. De första
svenska betonghusen isolerades med kork på insidan.
På den tiden hade man ännu inte tillgång till de
nuvarande kvaliteterna av lättbetong och
gasbetong, vilka har möjliggjort billigare och bättre
konstruktioner. Lättbetongen skiljer sig i många
avseenden från den vanliga tunga betongen,
men är dock i allt väsentligt ett verkligt
betong-material. Skillnaden är endast, att den innehåller
mera luft än fast material. Luften åstadkommer
den goda värmeisoleringen. Lättbetongen har
härigenom blivit en svår konkurrent till teglet
och även till träet. Tack vare konkurrensen från
lättbetongen har tegelindustrin tvingats att
utveckla och förbättra teglets egenskaper. Vissa
typer av lättbetong konkurrera i värmeisolering
t.o.m. med de högvärdiga isoleringsmaterialen,
t.ex. expanderad kork.
Den typ av betonghus som byggdes i början på
1930-talet är i dag, på grund av lättbetongens
utveckling, fullständigt omodern ur
konstruktionssynpunkt och har ersatts av bättre
betonghustyper. Södersjukhuset är ett exempel på ett dylikt
modernt betonghus, där den tunga betongen och
lättbetongen har kombinerats. Andra moderna
byggnader av lättbetong och tung betong är
Thulehuset vid Sveavägen och Bonniers
skyskrapa vid Torsgatan. Utan dessa material skulle
dessa byggnader ha fått en helt annan och
väsentligt dyrbarare utformning än de nu har.
Ännu för tio eller tolv år sedan, då
Södersjukhuset projekterades, var man fortfarande ganska
tveksam i vilken utsträckning man skulle kunna
utnyttja betongen som byggnadsmaterial. Bl.a.
gällde det då den för ett sjukhus så viktiga
frågan om ljudisoleringen mellan de olika
sjukrummen och våningarna. Resultatet är i dag, att
betongen har fyllt förväntningarna även här.
Ännu en utvecklingslinje som syftar till att
åstadkomma värmeisolerande väggar av betong
är tillverkningen av betonghålblocken.
Tankegången är mycket enkel. Man försöker att lägga
in luftspalter eller kanaler i betongen och att på
så sätt försvåra värmets strömning genom det
eljest mycket värmeledande grundmaterialet.
Man har härigenom också uppnått utmärkta
resultat. På den svenska marknaden finns det för
närvarande mer än hundra olika typer av
be-tonghålblock, en del goda och en del mindre
goda. De bästa typerna har ett godhetstal på
4 à 5, dvs. värmeisoleringen ökas fyra eller fem
gånger tack vare luftkanalerna. Sålunda har
betongen på en ny front börjat uppträda som
konkurrent till de klassiska byggnadsmaterialen trä
och tegel. Inom detta område kan säkerligen en
ytterligare utveckling förväntas.
Brobyggnad
För den stora allmänheten torde det kanske
vara brobyggnadsområdet som kommer i
förgrunden när det gäller betong. De första svenska
betongbroarna byggdes så tidigt som strax före
sekelskiftet men ännu långt in på 1920-talet
gjorde man det stora flertalet broar och så gott
som alla större broar av järn. Ett intressant
avsteg från denna regel var järnvägsbron av
betong över Öre älv, uppförd under första
världskriget. Med sitt stora bågspann på 91 111
var den på sin tid världsrekordet för
betongbroar. Det var järnbristen under denna tid som
framtvingade betongkonstruktionen. Den vackra
Skurubron invid Stockholm hör också till samma
tidsskede som öreälvsbron, och båda har betytt
mycket som vägröjare för efterföljande ännu
större och djärvare betongbroar. Inom
brobygg-nadsområdet kan vi för övrigt i Sverige notera
en hel serie vackra exempel, såsom
Tranebergsbron i Stockholm, vilken en gång var
rekord-hållare i spännvidd med sitt 181 m stora spann.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
