Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 29 april 1950 - Böcker - Byggnadsteknisk ljusekonomi, av Gunnar Rosenborg - Om sammansatta balkar och pelare med särskild hänsyn till spikade träkonstruktioner, av Hilding Brosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29 april i 950
403
de en av avhandlingens största förtjänster vara
klarläggandet av var den experimentella forskningen närmast
bör sättas in (t.ex. innerbelysningsstyrkans och
dagsljuskvotens inverkan på arbetseffektiviteten, ljusförlusternas
ökning med tiden på grund av nedsmutsning och
ljusstrålningens inverkan på värmeförbrukningstalet). Med hänsyn
till det relativt bristfälliga underlaget blir de utförda
till-lämpningsexemplen ganska approximativa, vilket förf.
klart understryker.
Bilder, diagram och tabeller har inte försetts med text
i någon större utsträckning, vilket försvårar nyttjandet av
boken, särskilt om man vill söka upplysningar i något
speciellt kapitel och inte längre har beteckningar m. m.
aktuella. Dessutom borde de viktigaste formlerna ha
numrerats. Dessa formella anmärkningar hindrar på inget sätt
det allmänna omdömet: boken är vederhäftig och klar
samt (för att vara en doktorsavhandling) ovanligt
lättillgänglig. Man har anledning förmoda, att förf:s arbete
inom ett relativt outforskat område kommer att ge goda
impulser för såväl direkt praktisk användning som
fortsatt belysningsteknisk forskning Gunnar Rosenborg
Om sammansatta balkar och pelare med särskild
hänsyn till spikade träkonstruktioner, av Hjalmar
Granholm. CTH Handl. nr 88. Gumpert, Göteborg 1949. 214 s„
ill. 12 kr.
I en i snabb följd publicerad rad av avhandlingar, som
har penetrerat byggnadstekniska problem av
grundläggande betydelse, har förf. nu publicerat ytterligare ett verk
i serien, som denna gång behandlar en beräkningsteori för
sammansatta balkar och pelare. Det kan, som förf. själv
betonar i sitt förord, synas egendomligt att nu framlägga
en beräkningsteori för sammansatta sektioner, som under
så många år — särskilt i form av sammannitade
konstruktioner — använts, beräknats och studerats tusenfalt.
Dylika sammansatta sektioner har emellertid i de allra
flesta fall beräknats för spänningsfördelning,
nedböjningar, knäcksäkerhet m.m. på samma sätt som motsvarande
massiva sektioner, dvs. man har helt bortsett från
deformationerna hos förbindelsemedlet mellan sektionens olika
delar. Vid genom nitning sammansatta sektioner är dessa
deformationer så små, att deras försummande medför
ganska ringa fel, och detsamma gäller naturligtvis i ännu
högre grad vid de praktiskt taget stela svets- och
limförbanden. Däremot kan deformationerna ej utan betydande
fel försummas vid exempelvis spikade, bultade och
dym-lade träkonstruktioner, och det är på clylika
konstruktioner som förf:s nya beräkningsteori i första hand tar sikte,
ehuru den principiellt gäller även t.ex. nitade sektioner.
Deformationerna eller eftergivligheten i förbanden vid
dylika konstruktioner resulterar i allmänhet i ökade
deformationer, minskad knäcksäkerhet och ogynnsammare
spänningsfördelning jämfört med förhållandena vid
motsvarande massiva sektioner. I den mån konstruktioner med
eftergivliga förband behandlats i befintliga föreskrifter,
t.ex. de tyska och finska, har viss hänsyn till
deformationernas inverkan tagits genom införande av tämligen
schematiserade och ofta ganska felaktiga reduktionsfaktorer
för sammansatta sektioners tröghets- och
motståndsmoment och vidare har en del specialundersökningar
rörande dylika konstruktioner publicerats. Någon systematiskt
genomförd och för praktiska beräkningar lämpad teori
för beräkning av sammansatta sektioner med eftergivliga
förband har däremot veterligen tidigare ej publicerats, och
den föreliggande avhandlingen representerar därför ett
betydelsefullt pionjärarbete.
Förf. utgår vid sina deduktioner från ett nyinfört begrepp,
nämligen förbindelsemedlets förskjutningsmodul, som
matematiskt definieras som kvoten mellan kraft och
förskjutning vid kraftöverföringen mellan av förbandet förenade
sektionsdelar. På basis av denna definition härleder förf.
till en början de grundläggande elasticitetsekvationerna
för en balk bestående av två, resp. tre skilda delar, in-
bördes förenade med eftergivliga förband, och i ett par
följande kapitel utvecklas lösningar av grundekvationerna
för ett antal primära belastningsfall. Med hjälp av dessa
kan nedböjningar för sammansatta balkar och
förskjutningar mellan sektionsdelarna direkt uträknas för de flesta
i praktiken förekommande belastningsfallen och i ett par
följande kapitel visas hur kraftfördelningen i de
eftergivliga förbanden och spänningsfördelningen i den
sammansatta sektionen beräknas.
För att verifiera beräkningsteorien har förf.
experimentellt bestämt nedböjningar och fogförskjutningar vid ett
antal sammansatta provbalkar, dels av tre plankor
hopspikade I-sektioner, dels tvådelade hopdymlade
rektangulära balkar. Av teori och försök framgår att
spänningsfördelning och deformationer vid med eftergivliga förband
sammansatta balkar i flera avseenden avsevärt skiljer sig
från motsvarande data vid massiva balkar. Exempelvis blir
vid de förra skjuvspänningarna i en I-balk mellan flänsar
och liv icke som vid en massiv balk störst, där
avskärnings-kraften är störst utan i stället där den belastade balkens
vinkeländring är störst, vilket särskilt vid inspända och
kontinuerliga balkar motsvarar betydande olikheter.
Böjningspåkänningar i sammansatta I-sektioner nå vanligen
icke som vid massiva balkar sitt maximum vid flänsarnas
över- eller underkant utan i stället i livet, och
maximal-påkänningarna kunna bli betydligt större än i motsvarande
massiva balkar. Ju klenare spikningen är mellan flänsar
och liv, desto större blir naturligt nog avvikelsen mellan
den sammansatta och den massiva balken, men även vid
den tätaste praktiskt användbara spikdelningen blir vid
de studerade sektionerna nedböjningar och påkänningar
vid sammansatta I-balkar betydligt större än vid
motsvarande massiva.
Ett par av de följande kapitlen ägnas en teoretisk och
experimentell undersökning av spänningsfördelningen i
skarvar, där den teoretiska behandlingen liksom i
föregående fall utgår från förbindelsemedlets
"förskjutnings-modul". Den uppställda teorin verifieras liksom i
föregående fall utomordentligt väl av de experimentella
mätningsresultaten och belyser bl.a. klart såväl sättet för
uppkomsten av de sedan länge uppmärksammade
spänningskoncentrationerna vid skarvarnas ändar som de
kvantitativa lagarna för spänningsvariationerna. Teorin belyses
ytterligare med en rad ganska olikartade exempel, som
berör såväl spikade träkonstruktioner som sådana problem
som skjuvspänningarna mellan armerings järn och betong,
skärpåkänningarna i mantelytan av pålar,
temperaturspänningar i långa pålgrunder m.m.
Besten av avhandlingen behandlar huvudsakligen spikade
fackverk, gallerverksbalkar och -pelare, där i första hand
undersökes hur eftergivligheten i spikförbanden påverkar
deformationer och spänningsfördelning i
balkkonstruktioner och knäcksäkerheten vid pelare. Liksom i tidigare
avsnitt behandlas problemen både teoretiskt och
experimentellt. Här påvisas bl.a. hur väsentligt knäcksäkerheten
hos en spikad sammansatt sträva nedsättes genom
eftergivligheten i spikförbanden i jämförelse med motsvarande
stelt sammanfogade sektion. De i detta avsnitt utvecklade
teorierna tillämpas bl.a. på den störtade
Sandöbroställ-ningen, varvid påvisas, att ställningsbågens
sammanstörtande icke rimligen kan ha berott på otillräcklig
knäcksäkerhet i vertikalled.
Som av ovanstående i och för sig ganska ofullständiga
översikt torde framgå är det en omfattande serie av
betydelsefulla konstruktionsproblem, som förf. har belyst genom
sin i föreliggande avhandling utvecklade teori. Att en
sammanfattande sådan trots de behandlade konstruktionernas
betydelse icke långt tidigare publicerats sammanhänger
påtagligen med problemets svårighetsgrad och man
noterar därför särskilt det enkla, klara och lättfattliga sätt, på
vilket förf. har lyckats framställa de ganska besvärliga
problem det här ofta gäller. Den matematiska
behandlingen är överskådlig och elegant och slutresultaten fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
