Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 13 maj 1950 - Reduktionsförsök med magnetit- och järnglanskristaller, av Stig-Erik Erikson - Apparat för sortering av stål, av SHl - Vakuumsmältningsapparat för analys, av SHl - Element 97, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.450
TEKNISK TIDSKRIFT
närmast gränsen blir tät och sammanhängande, men som
ganska snart övergår i en stängligt porös struktur.
Närmare provstyckets ytskikt börjar dessa porer kläs med
metalliskt järn, varefter denna fas, alltmer tar överhand. I
wüstiten synes ljusa körtlar av Feg04, som kan ha utskiljts
under avsvalningen.
Magnetitkristaller, som partiellt uppoxiderats till
Fea03,upp-visar efter reduktion en blandning av båda de här nämnda
karakteristiska wiistitstrukturerna. Likaså gör delvis
mar-titiserade naturliga magnetitkristaller, som reducerats.
Speciella porositetsundersökningar har utförts, som
bekräftar, att vid reduktion av Fe203 största delen av
porositeten uppstår redan på wüstitstadiet.
Slutsatser
Av allt att döma torde förklaringen till skillnaden i
re-ducibilitet mellan magnetit och blodsten kunna sökas i
olikheter i wüstitstrukturen. Den stängligt porösa wüstit,
som uppstår i prover av Fe^, underlättar givetvis
gasernas strömning och diffusion och påskyndar sålunda
reduktionen.
Röntgenundersökningar har visat, att wüstit erhållen ur
olika utgångsmaterial har samma gittertyp. Orsaken till
uppkomsten av en stängligt porös struktur vid reduktion
av blodsten får därför antagligen sökas i det förhållandet,
att omlagringen av det hexagonalt tätpackade syregittret
i FejA, till ett kubiskt tätpackat i FeaO* ger upphov till
felbyggnader i gittret, vilka sedan ärves av wüstiten och
där yttrar sig i en sprickbildning.
Apparat för sortering av stål. Numera finns flera
hundra olika stålsorter i marknaden. De företag, som har
lager av stål, står ofta inför problemet att hålla de olika
sorterna isär. De flesta ser precis likadana ut, och de kan
därför icke utan vidare skiljas åt, om de blir blandade.
Man har länge sökt en snabb och enkel, icke-förstörande
metod att skilja mellan olika stålsorter. Redan strax efter
sekelskiftet började Bureau of Standards en omfattande
undersökning av magnetismen. Denna hade 1916 lett till
slutsatsen, att blott en uppsättning av mekaniska
egenskaper svarar mot en viss uppsättning magnetiska. Dessa
har utnyttjats i en apparat för sortering av stål.
Apparaten (fig. 1) består av två enheter: en provningsdel,
som omsluter stålprovet, och en kontrolldel, som
innehåller mätinstrument. Vid användningen behövs ingen
kalibrering av apparaten i vanlig mening. Om man t.ex.
vet, att två olika stålsorter är blandade i ett parti, placeras
en stålbit av den ena sorten i provaren, sedan spänningen
inställts. Därefter justeras balans och känslighet, tills
mätaren ger ett litet utslag, när provarens kontakt är
tillslagen. Det är möjligt att på detta sätt ställa in apparaten
så, att olika utslag fås för de båda stålsorterna, vilka
sedan lätt kan sorteras upp.
Fig. 1. Apparat för sortering av stål med olika egenskaper;
t.v. kontrolldelen, t.h. provningsdelen.
Provaren tillverkas för olika dimensioner, 1la"—d1^", och
kostar 85—175 $. Kontrollinstrumentet, som arbetar vid
115 V, 50—60 p, kostar 295 $ (Laboratory bd 19 nr 3). SHl
Vakuuinsinältningsapparat för analys. Under lämpliga
betingelser — smältning i högvakuum — avger metaller
sina lösta gaser kvantitativt. Oxider reagerar med den
grafitdegel, i vilken smältningen sker, varigenom syret
avges i form av koloxid. Hydrider och nitrider sönderdelas,
varvid väte och kväve avges. Det är mycket viktigt, att
man väljer rätt temperatur. Denna måste vara tillräckligt
hög, för att de kemiska föreningarna skall falla sönder,
men den får icke vara så hög, att metallen avdunstar och
sätter sig på apparatens väggar. Ibland är det därför
nödvändigt att tillsätta ett flussmedel. Blandningen av väte,
kväve och koloxid pumpas med en
kvicksilverdiffusions-pump till en vakuumkammare med känd volym, varefter
trycket i den mäts med en McLeod-mätare.
Då trycket är lågt, gäller gaslagarna, och det totala
trycket är lika med summan av de tryck, som de olika
gaserna var för sig skulle ha utövat, om de befunnit sig
ensamma i kärlet. När totaltrycket bestämts, leds gasen
genom ett rör innehållande kopparoxid, varvid väte och
koloxid oxideras till vatten resp. kolsyra. Sedan förs
gaserna genom en "kallfälla", ett kärl, som är kylt till
— 196°C med flytande kväve. I detta fryser vatten och
kolsyra till fast fas, under det kvävet förblir gasformigt
och kan återföras till den första kammaren, där dess tryck
mäts. Sedan värms kallfällan till ca — 80°C med en
blandning av torris och aceton. Vid denna temperatur förgasas
kolsyran, och trycket för den och kvävet bestäms.
Härefter kan man beräkna de olika gasernas mängder.
Apparaten, som konstruerats av National Research Corp.,
Cambridge, Mass., är gjord av glas, och de få slipningar,
som behövs för dess hopsättning, är smorda med ett
speciellt högvakuumvax med utomordentligt lågt ångtryck.
Då gastrycket i apparaten är av storleksordningen 0,01
kwtorr, skulle den minsta läcka äventyra analysresultatet.
Evakueringen sker med en kombination av
diffusions-pump och mekanisk pump, och gasernas cirkulation genom
systemet åstadkommes med två små, snabbverkande
diffu-sionspumpar. Metallen upphettas utifrån med en
hög-frekvensspole. Analysen tar ca 1,5 h, dess noggrannhet
beror mycket på analytikerns skicklighet, men man kan
vid omsorgsfullt arbete uppnå mycket god samstämmighet
mellan parallellförsök. Föroreningar på ned till 10~B %
lär kunna påvisas (Mechan. Engng mars 1950). SHl
Element 97. När Seaborg tillkännagav upptäckten av de
båda sista transuranerna, var 96 grundämnen kända. Det
finns nu goda bevis för att kemister vid University of
Californa, Berkeley, lyckats framställa en isotop av
element 97. Denna har erhållits i spårkvantiteter genom att
bombardera Am211 med heliumjoner i en 60" cyklotron.
Den nya isotopen, som tros vara 243 eller 244,
identifierades av S G Thompson, A Ghiorso och G T Seaborg. Dess
halveringstid har erhållits till 4,5 h, den är a-strålare och
tycks utsända tre grupper a-partiklar, av vilka den med
högsta aktivitet har en energi på 6,72 MeV. På teoretiska
grunder kan isotopen icke väntas vara användbar som
atomvapen.
Den kemiska separeringen av det nya elementet från
utgångsmaterialet och andra reaktionsprodukter utfördes
genom en kombination av fällning och absorption på
jon-bytare. Härvid utnyttjade man dess väntade förmåga att
uppträda både 3- och 4-värd och dess ställning i
aktinid-serien. Dess härvid konstaterade kemiska egenskaper och
dess karakteristiska sönderfallskonstanter utgör bevis för
att man verkligen erhållit ett nytt element. Man har
föreslagit att kalla detta berkelium (berk’lium) med
symbolen Bk efter staden Berkeley, där det upptäcktes. Detta
val av namn motiveras med att ytterbium, som är
motsvarande element i lantanidserien, uppkallats efter Ytterby
(Chem. Engng News 30 jan. 1950). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
