Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 13 maj 1950 - Cell för framställning av elementärt fluor, av Olle Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.454
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 5. Cellspänningens tidsberoende vid utbildande av
anodeffekt.
Fig. 7. Spännings-strömstyrkediagram.
strömstyrka. Det bör påpekas att diagrammen i fig. 4—6
är upptagna vid olika tillfällen med olika
polarisationsbetingelser, t.ex. olika HF- och H20-halt i smältan. En
närmare analys av förhållandena vid polarisation torde
fordra omfattande experimentella undersökningar,
beroende på de många, i en del fall svårbestämbara faktorer,
som påverkar polarisationsförloppet. Tendensen till
polarisation kan minskas genom tillsats av 1 % LiF till
smältan, ett förfarande, som lanserats i USA under det senaste
världskriget. Det har med gott resultat tillämpats i den här
beskrivna cellen.
En del amerikanska cellkonstruktioner är utrustade med
hjälpanoder av nickel att användas vid polarisationsbesvär
för att bortellysera vatten. Den här beskrivna cellen
försågs därför med ett extra cellock med nickelelektroder att
användas vid inkörningen. Detta arrangemang visade sig
dock ej vara nödvändigt. Vattnet kunde väl bortellyseras
enbart med kolelektroder, varför detta hjälplock ej
använts i fortsättningen. Spännings-strömstyrkediagram för
ellys av vattenhaltig, resp. torr ellyt är framställda i fig. 7.
De krav olika forskare inom detta gebit ställer på ellytens
Fig. 6.
Polarisationshastighetens beroende
üv strömstyrkan.
renhet är rätt varierande. De fordringar, man kan ställa
på fluorgasens renhet, är en faktor av vikt i detta
sammanhang. Den inverkan föroreningar i smältan har på
själva ellysförloppet är svårare att bedöma. Den roll
närvarande vatten spelar vid polarisationsförloppet är dock
odiskutabel. Inverkan av övriga förekommande
föroreningar, främst fluosilikater, sulfater, klorider, synes ej vara
utredd, ty litteraturen är full av motsägande uppgifter.
Troligt är dock, att man ej behöver ställa extrema
fordringar på ellytens renhet, åtminstone ej vid
lågtemperatur-ellys. Efter hand bildas emellertid i smältan ett siam
bestående av kolstoft bildat genom erosion av kolanoden
samt korrosionsprodukter, t.ex. järnföreningar. Större
mängder av detta siam verkar störande på ellysförloppet.
Rening av ellyten sker lämpligen, när slammängden
uppgår till 5 %.
Ellytens HF-halt kontrolleras genom en enkel titreranalys
med natronlut och fenolftaleinindikator. Vid kontinuerligt
arbete erhålles värden på HF-halten genom uppmätande
av det hydrostatiska trycket vid cellbottnen. Detta sker
genom att kvävgas får bubbla fram genom ett rör
mynnande vid cellbottnen under noterande av det övertryck, som
erfordras. Prövning av anodgasens F2-halt sker på det
klassiska sättet: lägre koncentration påvisas genom att
gasen får antända ett filtrerpapper indränkt med bensen,
"god fluorgas" igenkännes på sin förmåga att antända
t.ex. korkar, bomullstussar.
Regenerering av ellyten genom inledande av HF sker vid
denna lilla cell diskontinuerligt. För att hindra baksug
(HF absorberas mycket snabbt) inledes häri samtidigt
kvävgas i HF-röret genom ett fint munstycke med ett tryck
på munstyckets krävesida av 4—5 at a, detta för att hindra,
att HF tar sig ut denna väg. Efter HF-påfyllning inträder
polarisationstendenser under någon tid beroende på att
teknisk, vattenfri HF håller några % HaO.
Fastställandet av strömutbytet har skett på indirekt väg
genom bestämning av den utvecklade H2-mängden.
Direktbestämningar av Fs har även försökts men utan större
framgång. Det fel, som uppstår vid en sådan, är flera
gånger större än det fel man gör genom omvägen att
bestämma Hs-mängden. Bestämning av H2-strömutbytet ger
värdet 99,5 % ± 0,5%. Vid en torr ellyt innehåller
fluorgasen maximalt 2 % föroreningar främst SiF4, CF<, 02,
03, N2, förutom de 5—10 % HF, som medföljer cellgasen
på grund av ångtrycket och eventuella förlustreaktioner.
Vad som reducerar Fa-strömutbytet i förhållande till
H2-strömutbytet är sådana förluster som bildning av SiF4,
CF* och eventuellt 02. De minskningar av strömutbytet,
som beror på återbildningen av HF vid t.ex. bipolaritet
eller diffusion, är självfallet lika för Fa- resp. H2-sidan.
Någon korrektion av F8-strömutbytet med tanke på denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
