Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 20. 20 maj 1950 - Böcker - Sjöhistorisk årsbok 1949, av Arthur Nordén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.486
TEKNISK TIDSKRIFT
Böcker
Sjöhistorisk årsbok 1949. utgiven av Föreningen
Sveriges Sjöfartsmuseum, Stockholm 1949. 218 s., ill. 18 kr.
I Nordens alla bygder, polarkarga såväl som solvärmda
och mullrika, har man numera anträffat en sådan
mångfald på berg och stenar inknackade bilder av båtar, att
de — sedan de sista decennierna sett ett flertal
monografier över bygdegrupperna utkomma — numera lämnar
den spekulativt anlagde skeppsbyggnadsteknikern ett större
material för funderingar än det ett nutida skeppsvarvs
ritkontor kan mystifiera med. Hur tedde sig själva den
urcell, ur vilken den nordiska båten spirat fram? Det bör
ju stå att läsa här i stengravyrer från stenålderns slut. Och
hur vindlade sig båtens utvecklingskurva fram genom den
högblomstring med livliga över-havs-förbindelser, som den
italiskt varma bronsåldern utgjorde? De tusende
skeppsbilderna på bronsålderns i norr och söder utströdda
ristningsytor bör väntas visa, hur båten stegvis nådde det
utseende, som vi numera känner i fylligast tänkbara
konkretion genom det framgrävda båtskrovet från
Hjortspring-kobbel på den danska ön Als, skarpt daterat till
århundradena närmast f.Kr.
Gustaf Halldin har med sin dubbla kompetens som
insiktsfull kulturhistoriker och skicklig tekniker tagit till
uppgift att summera den numera långt hunna diskussionen
om hällristningarnas bilder, och första delen av hans
studie — ty en fortsättning bebådas i dennas slutparti —
utgör det tyngst vägande bidraget till Sjöhistorisk årsbok
1949. Reserverar man sig mot den ej alltid påkallade
bredden i framställningen, kan man ge livligt erkännande åt
denna av ett tydligen mycket intensivt klarhetsbehov
framkallade och med utmärkt sakkännedom skrivna
orientering.
Att referera förfrs syn på nordbobåtens äldsta utveckling
skulle här föra för långt. Men för att ta ut den vittgående
diskussionens kärnpunkt: Halldin ansluter sig till den
tyske sjökaptenen och klassiske filolologen A Kösters
åsikt, att flotten varit utgångspunkten för den
betydelsefullaste linjen i den nordiska båtens utveckling och att de
vanligaste hällristningsskeppen återger en flotte, som nått
det stadium, där flytplanet försetts med ett överbyggt
"däcks"-plan, vilande på stöd och strävor, vilka intappats
i flytstockarna. Kontiki-flotten har just visat sådana
överbyggda flottars sjöduglighet. För att bryta vågornas
pressning mot flottens framkant var mittstocken utdragen en
eller annan meter framför sina bägge sidostockar, vilka i
sin tur sköt förbi de ytterst liggande stockarna, så att en
spetsig för bildades. Det övre stockplanet eller "däcket"
låg någon meter över vattenytan. Invändningen, att en
sådan däckad flotte ju borde tecknas med två parallella
streck och omöjligen kan ha gett upphov till de med mer
eller mindre utpräglat språng konturerade och med mjukt
kurvböjda köl- och relingsförlängningar smyckade
hällristningsskeppen bemöter Koster så:
För den primitiva människan har såväl hainn som hav
varit fyllda av ondskemakternas alla försåt, och redan
från början inställer sig därför hos den bävande
skeppsbyggaren idén att förse sin farkost med en avvärjande
magisk fetisch. Detta besvärjelseredskap behövde lyftas
upp över fartyget, så att det ordentligt syntes över det i
vågsvallet tungt vältrande, hjälplösa lilla nötskal, som han
anförtrott sin lycka åt. Så kom stäven till och dess högt
lyftade drakhuvud. Halldin, som här ansluter sig till Koster,
tänker sig, att man som mittstock i flytplanet placerat ett
självvuxet krumträ, som fått löpa högt upp. Med tiden
hade även däckets mittstock försetts med en liknande
uppåtlyftad framände, och då denna nådde högst, var det
här man placerade den stäv-amulett, som skeppet
besvär jde de lurande farorna med: stävprydnaden.
Ett bevis för riktigheten av denna sin hypotes om den
däckade flotten som bronsålderns normala farkost i Nor-
den ser Koster i de bilder av skepp, som har vertikala
eller horisontala streck intecknade i skroven, streck som
hittills vanligen uppfattats som naiva antydningar om spant,
berghult e.d. Primitiva konstnärer tecknar endast det de
ser med sina ögon, och då spantverket ju ej avtecknar sig
utanpå båtsidan, kan ristarna ej ha menat spanten med
sina stolpar i båtskroven. Men åtminstone i ett fall är
systemet av streck i båtskrovet så likt en tänkbar
underbyggnad under en estrad med alla därtill behövliga
vertikalstöd och snedsträvor, att man finner en annan
förklaring utesluten. Ännu ett skäl för antagandet om däck
på flottarna är den omständigheten, att lurblåsare,
dansörer, akrobater står placerade med fötterna på skeppens
relingslinjer, ej inne i skroven.
Jag vill inte lättsinnigt vifta bort denna Koster—Halldins
tanke om en stävförsedd däckad flotte som den typ av
nordiska farkoster, som förmedlade bronsålderns trafik
längs Norges atlantkust, över Nordsjön till England och
över Östersjön till Ryssland och Tyskland. Men jag har,
uppriktigt sagt, svårt att vinnas för den. Min första
invändning är den, att det bildskepp, som jag för något
trettiotal år sedan anträffade vid Ekenberg utanför
Norrköping, och som framställes draget på land av två hästar,
har just den vanliga bronsålderstypen med stolpar i
skrovet. Det borde alltså enligt Koster—Halldin vara en sådan
stävförsedd däckad flotte som alla de andra, normalt
bronsåldersbetonade skeppen på hällarna. Men är det inte
rimligare att tänka sig, att en bordbyggd båt eller
alternativt en skinnbåt släpas på land i en procession —
tillbedjande präster omger på alla håll Ekenbergshällens
karnevalsskepp — än att en tung, bredbottnad flotte gör
det? Och skulle två hästar förslå för ett sådant släpande?
Slutsats: kan Ekenbergsskeppet inte vara en flotte, är det
omöjligt att säga, att de andra likartade skeppen måste
vara flottar.
Nya invändningar inställer sig: i sydhaven med deras
konstanta havströmmar och påräkneliga vindar är det
förklarligt, att Kontiki-flottens anförvanter är
utomordentliga förflyttningsmedel. Men i Nordens lynniga vatten är
flotten en säkerligen alldeles för ovig och tungrodd
farkost — hur ojämförligt lättare gled inte en kanot eller en
bordbyggd båt genom sjön! Och skulle ej en mängd av
dessa tungföra flottar ha strandat eller sjunkit — de
nordiska träslagen är väl ej så särskilt lämpliga för flytplan
— och bäddats in i dy eller torv, så att vi åtminstone på
något ställe i Skandinavien skulle ha funnit rester av
dem? Vi har ju numera inte så få rester av stockbåtar
och bordbyggda båtar från olika håll i norra Europa.
Halldin gör själv dessa båda sista invändningar och
bebådar en kommande utförligare diskussion av dem. Men
skall han kunna häva våra betänkligheter?
Ett är säkert: han skall säkerligen aldrig kunna få de
nordiska arkeologerna att gå med på Kösters tes, att de
i skroven intecknade stolparna nödvändigtvis måste avse
stödkonstruktionerna under ett däck. Det är lätt att bland
Söderhavets kanoter av olika slag påvisa sådana med just
detta slags dekorationsmotiv på yttersidorna (jfr t.ex.
bilderna i P Dahlgrens: Primitiva skepp [Stockholm 1932]
fig. 3: e, j samt 2: j. Halldin uppmärksammar för övrigt
själv på detta orneringsmotiv ined sin fig. 55). Det är väl
spanten, som framkallat tanken på denna vertikalställda
streckmålning på yttersidorna. Men därtill kommer, att
bronsåldersskeppen, särskilt de östgötska, ju uppvisar en
rikt varierad skrovdekoration: spiraler, sicksacklinjer,
punkter m.m., som inte gärna kan påstås återge
konstruktionsdetaljer utan nog måste återföras på
smycknads-behovet.
Huvudinvändningen måste emellertid förbli den, att alla
dessa många hundra för att ej säga tusen hällbilder, som
faller inom den Koster—Halldinska flotteteorins
gränsdragning, med sina i regel starkt språngförsedda skrov, sina
köl- och relingsförlängningar osv. dock så starkt illuderar
verkliga båtar, framdrivna av paddlande besättningar, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
