Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 21. 27 maj 1950 - Oljedepå i gruva, av sah - Vågor och stormar, av SHl - Elektriskt fiskstängsel, av sm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.506
TEKNISK TIDSKRIFT
hjälp av motståndstermometrar kan man centralt avläsa
temperaturen på 32 ställen i denna. För övervakningen
kommer även en båt att anskaffas, vilken får en 2 000 m2
stor underjordisk oljesjö att röra sig på (Petroleum 1950
h. 1). sah
Vågor och stormar. Under de senaste hundra åren har
många av världens främsta matematiker och fysiker
undersökt havsvågorna, och under en mycket längre tid har
sjömän haft praktisk erfarenhet av deras beteende. Ända
tills för några få år sedan var dock mycket litet känt om
sambanden mellan det praktiska vetandet och teorin. Detta
förhållande ändrades emellertid plötsligt genom de
allierades landstigningsoperation i Frankrike under senaste
världskriget. För att denna skulle ha goda utsikter att lyckas,
måste man nämligen kunna förutsäga havets tillstånd och
bränningarnas storlek vid franska kusten ur
meteorologiska data. För att operationen skulle bli en taktisk
överraskning fick nämligen landstigningsflottan icke komma
inom synhåll från land utan förhandskännedom om goda
landstigningsförhållanden. Vidare var det nödvändigt att
i detalj känna havsbottnens lutning invid stränderna. De
kartor, som fanns tillgängliga, gav otillräckliga
upplysningar, men det visade sig möjligt att med tillräcklig
noggrannhet beräkna djup och bottenlutning invid stränderna
genom att analysera flygfoton av vågor, som rullade in
mot dem. För att lösa detta problem och andra inom
samma område ägnades havsvågors beteende ett ingående
vetenskapligt studium, och denna forskning har fortsatt
efter kriget.
Nya metoder för bestämning av vågrörelse i vatten har
införts. En sådan består i användning av ett instrument,
som mäter tryckvariationerna vid havsbottnen 10—30 m
under vattenytan och överför resultatet till stranden. Ur
tryckändringarna kan man beräkna vågornas höjd. Vid en
annan metod används ett inverterat ekolod, som läggs på
bottnen och registrerar en ekoprofil av vågorna. Det första
resultatet av dessa mätningar blev ett framhållande av
havsvågornas utomordentligt komplicerade natur. Man
hade länge misstänkt, att naturliga vågor bildas genom en
överlagring av många olika vågor med olika våglängd och
hastighet. Det var också väl känt, att en dyning ger
omväxlande höga och låga vågor, när den närmar sig en strand,
och man trodde, att orsaken härtill är, att de iakttagna
vågorna består av flera komponenter, som ibland
förstärker och ibland försvagar varandra. Dessa allmänna men
inexakta föreställningar bekräftades genom mätningarna.
För att kunna komma längre måste man försöka att
uppdela vågorna i sina komponenter, och detta mål har
uppnåtts med hjälp av en enkel apparat, som kallas
frekvensanalysator. I fig. 1 visar den övre kurvan ett typiskt
vågdiagram och den undre ett "vågspektrum" erhållet med
frekvensanalysator. På grund av dennas egenheter har
enskilda maxima och minima liten betydelse, det är
kurvans allmänna form, som är väsentlig. De vågor, som
iakttas i naturen på en viss plats vid en viss tid, består
av vågor, som ofta uppstått på vitt skilda platser och vid
olika tider. I allmänhet kan dock dessa komponenter
skiljas åt, och vågor orsakade av en viss storm kan då
tydligt urskiljas. Emellertid kommer icke alla vågor från
en viss storm till en viss plats vid samma tid, därför att
deras hastigheter, till skillnad från t.ex. ljudvågors, beror
av våglängden; ju större denna är, ju snabbare fortplantas
vågen. Vidare är den hastighet, varmed en grupp av vågor
fortplantas som helhet, dess grupphastighet, blott hälften
av de enskilda vågornas. De främsta i en grupp dör hela
tiden ut, under det nya uppstår bakom dem. Det är denna
grupphastighet, som i verkligheten är av betydelse, och
undersökningar har visat, att den räknad i knop är 1,5
gånger vågornas svängningstid i sekunder. Om därför en
dyning från en avlägsen storm når en viss plats, kommer
alltid de längsta vågorna först.
När man bestämt relationen mellan en dynings
fortplantningshastighet och våglängd och de tider, vid vilka olika
komponenter visar sig och försvinner, kan man beräkna
avståndet till den storm, som orsakat den. Då de
meteorologiska förhållandena i Nordatlanten var relativt väl kända,
kunde man identifiera den storm, som orsakat en viss
dyning. Jämförelse av meteorologiska data med
vågdiagram i förening med en hel del räknearbete tillät därför
uppbyggandet av metoder, genom vilka bränningens natur
på en viss plats vid en viss tid kunde förutsägas ur
meteorologiska data. Denna nya insikt spelade en stor roll
vid landsättningsoperationerna på franska kusten.
Tillämpningen av de gjorda rönen i fredstid tycks komma
att gå i motsatt led, nämligen utnyttjande av våganalys vid
en strand för att ge upplysning om avlägsna stormar.
Observationer vid en station kan ge stormens avstånd från
denna, observationer vid två eller flera stationer tillåter
en exakt lokalisering av den. Vågdiagrammen visar även
vindstyrkan. Upplysningar erhållna på detta sätt kommer
emellertid att bli flera dagar försenade, eftersom vågorna
fortplantas långsamt. Därför blir det av mycket
underordnad betydelse för trakter, där det finns gott om
meteorologiska stationer, men i de södra haven kan de mycket väl
ge värdefulla upplysningar om stormar, som annars skulle
förbli okända. De kan på detta sätt bli till god hjälp vid
uppbyggandet av en allmän kännedom om dessa trakters
meteorologi. En mer praktisk tillämpning är dock möjlig,
därför att de använda instrumenten visar den först
anländande, mycket långa dyningen, som icke är märkbar för
ögat. Av gjorda iakttagelser kan man därför t.ex. i en
söderhavshamn förutsäga, att en stark dyning kommer,
ca 24 h innan detta inträffar och 12 h innan den är
märkbar för ögat, trots att stormen, som orsakar den, är
okänd för meteorologerna (Discovery, nov. 1949). SHI
Elektriskt fiskstängsel. Vid kraftstationen i Hood
River vid Powerdale i Oregon har man lagt en elektrisk
spärr för fiskar tvärs över intagen till stationen. Spärren
består av ett antal 3 m långa lodräta elektroder,
utplacerade i linje på jämna avstånd över den 25 m breda
inloppskanalen med överändarna i vattenytan. En jordad
skena är nedlagd på kanalens botten. Anordningen matas
från en elektronisk generator med impulser på 700 V
med frekvensen 6 p/s. Fiskar, som kommer i närheten av
spärren påverkas av impulserna och vänder om.
Anordningen är uppmonterad på försök och kommer
att grundligt studeras av fiskeri- och vattenkraftexperter
i vår, då stora mängder fisk normalt vandrar nedför
floden. Det elektriska fiskstängslet väntas medföra stora
fördelar vid inloppskanalernas dimensionering, eftersom
skyddsgallren skulle kunna göras med mycket grövre maskor
och följaktligen erbjuda mindre strömningsmotstånd, sm
Fig. 1. Vågtrycksdiagram med märken
för varje 20 s (upptill); frekvensanalys
eller vågspektrum för tryckdiagram
(nedtill).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
